Donald Henry Rumsfeld föddes i Chicago den 9 juli 1932. Släkten Rumsfeld hade kommit från Tyskland till USA på 1870-talet. Donald växte upp för det mesta i Illinois och studerade vid Princeton i New Jersey där han var kapten för brottningslaget. Hans rumskamrat under studietiden var Frank Carlucci som också en dag skulle bli republikansk försvarsminister.

Mellan 1954 och 1957 tjänstgjorde Rumsfeld i flottan och var sedan assitent åt republikanska kongressledamöter i några år. 1960 anställdes han av en investmentbank i Chicago och 1962 blev han själv invald i kongressen i en ålder av 30 år.

Som kongressledamot på 1960-talet röstade Rumsfeld för afroamerikanernas medborgerliga rättigheter och var dessutom en tidig kritiker av USA:s krigföring i Vietnam. Rumsfelds kritik var inte pacifistisk till sin natur utan han upplevde att Sydvietnams regering var alltför beroende av USA och att strategin i Vietnam inte fungerade. I kongressen stod han Gerald Ford nära. Som president skulle Ford utnämna Rumsfeld först till Vita husets stabschef och sedan till försvarsminister.

Från välfärdsbyråkrat till affärsman

President Richard Nixon skakar hand med Dick Cheney i september 1970, Donald Rumsfeld i mitten. Att Rumsfeld anställde Cheney som sin assistent hade stor betydelse för den senares karriär. (Foto: Wikimedia Commons)

Det var Richard Nixon som i maj 1969 utsåg Rumsfeld till chef för Byrån för ekonomisk möjlighet, en enhet som Lyndon Johnson hade inrättat som en del av sin plan att bygga en välfärdsstat. Många republikaner ville avskaffa byrån som under Ronald Reagan kom att underställas hälsodepartementet. Rumsfeld trivdes i sitt korta uppdrag som välfärdsbyråkrat och försvarade sin byrå mot kritikerna trots att även han själv först hade varit emot byråns existens av ideologiska skäl. Till sin assistent anställde han en ung Dick Cheney och de kom att bilda ett mäktigt radarpar under åren. Till legenden hör att Cheney misslyckades i sin första arbetsintervju men imponerade något senare på Rumsfeld med en plan om hur byrån borde omorganiseras och fick anställning.

I december 1970 utsågs Rumsfeld till rådgivare åt presidenten. Mellan 1971 och 1973 ledde han Rådet för levnadskostnader. Nixons sista år som president kom att präglas av Watergateskandalen men Rumsfeld lyckades med att bli utnämnd till USA:s Natoambassadör. I Bryssel var han borta från kaoset i Washington där många andra personligheter i Nixonadministrationen blev intrasslade i skandalen och fick se sina karriärer komma till ett abrupt slut.

Sommaren 1974 avgick Nixon och senare samma år utnämnde Ford Rumsfeld till Vita husets stabschef. I december 1974 installerade han vännen Dick Cheney som ställföreträdande stabschef. Ford uppfattades som en relativt moderat president och högerrepublikanerna under ledning av Reagan var mycket kritiska mot administrationen. I november 1975 sparkade Ford bland andra sin CIA-chef och försvarsminister i vad som kom att kallas Halloweenmassakern. George Bush blev CIA-chef, Rumsfeld försvarsminister och Cheney efterträdde Rumsfeld som stabschef. 43 år gammal hade Rumsfeld stigit till en av de högsta posterna i USA dit han skulle återkomma för en längre period när Bushs son George W. Bush blev president år 2001. Ford lyckades med nöd och näppe besegra Reagan i republikanernas primärval inför presidentvalet 1976 men förlorade sedan valet mot Jimmy Carter. Rumsfelds första period som försvarsminister blev kortvarig och i  januari 1977 fick han söka sig till den privata sektorn.

Mellan 1977 och 1985 tjänstgjorde Rumsfeld som vd för läkemedelsföretaget Searle. Under den här tidsperioden bröt ett mycket blodigt krig ut mellan Iran och Irak. Reagan blev president 1981 och under hans ämbetsperiod gjorde USA affärer med båda regimerna, sålde alltså vapen till båda krigförande parterna. Iraks president Saddam Hussein hade startat kriget och han tvekade inte att använda sig av kemiska vapen i krigföringen. Medan Rumsfeld var vd för ett stort företag i det civila, var han också före detta ambassadör och minister. Han fick ett diplomatiskt uppdrag som presidentens specialsändebud för Mellanöstern att värma relationen med Bagdad. Rumsfeld hade sina möten med Saddam 1983 och 1984. USA hade inga problem med att göra affärer med diktatorn vid den här tidpunkten trots att man visste om bruket av kemiska vapen och till och med om Iraks dröm om att skaffa kärnvapen i framtiden. Kalla kriget var fortfarande i gång och Saddam uppfattades som nyttig med tanke på maktbalansen i Mellanöstern. Monsanto köpte upp Searle 1985 men Rumsfelds karriär fortsatte inom den privata sektorn fram till år 2001.

Rumsfeld var i början av 1990-talet vd för General Instrument, ett elektronikföretag som specialiserade sig på halvledarmaterial och kabel-tv-apparater. Mellan 1997 och 2001 var han styrelseordförande för läkemedelsföretaget Gilead Sciences. Han övervägde under åren att återvända till politiken och kandidera i presidentval men lät bli. I presidentvalet 1996 var han ändå ordförande för Bob Doles kampanj.

Krigsarkitekt

USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld med Rysslands president Vladimir Putin i Moskva i november 2001. Rumsfelds besök var av förberedande natur inför ett toppmöte mellan presidenterna George W. Bush och Putin. (Foto: Robert D. Ward/Wikimedia Commons)

Rumsfelds nära vän Cheney valdes till vicepresident i presidentvalet 2000. President George W. Bush ville först utnämna Fred Smith, vd för FedEx, till försvarsminister. Smith tackade nej och då rekommenderade Cheney Rumsfeld som redan hade erfarenhet av uppdraget från 1970-talet. Om Rumsfeld hade varit 43 när han först tillträdde som försvarsminister, var han andra gången 68 vid ämbetstillträdet och hade fyllt 74 när han slutligen lämnade uppdraget i december 2006.

Utnämningen av Rumsfeld var av största betydelse för Cheneys krigspolitik så länge Rumsfeld var försvarsminister. Knappast någon vicepresident har utövat så mycket makt i USA:s historia som Cheney, men all makt som vicepresidenten utövar, är något som presidenten delegerar. Någon självständig maktposition har vicepresidenten inte. När Rumsfeld blev försvarsminister igen, innehade han en av de mäktigaste positionerna, vars betydelse steg under omständigheter av krig. Att starta ett anfallskrig strider mot folkrätten men Rumsfeld och Cheney var aldrig särskilt bekymrade över den omständigheten. När Rumsfeld sparkades som försvarsminister efter republikanernas förlust i mellanårsvalet 2006, var Cheney emot beslutet, men som vicepresident kunde han inte göra så mycket åt saken när presidenten hade beslutat att Rumsfeld hade blivit till en politisk belastning.

Om Rumsfeld hade varit kritisk mot USA:s strategi i Vietnamkriget på 1960-talet, fick han på 2000-talet själv uppdraget att fungera som arkitekt för USA:s krig i Afghanistan och Irak. Historieskrivningen får avgöra hur mycket bättre han lyckades än Robert McNamara på 1960-talet. I vilket fall som helst jämförs Rumsfelds insatser ofta med McNamaras och en upprepning av misstagen från Vietnam är inte alltför långsökt som omdöme. Som försvarsministrar har McNamara och Rumsfeld varit de mest betydande sedan posten i sin nuvarande form med den nuvarande titeln inrättades på 1940-talet.

Saddam Hussein hade inte kommit så värst mycket längre med sina massförstörelsevapen än fallet hade varit på 1980-talet då Reaganadministrationen gjorde affärer med honom. Gasattacken i Halabja 1988 krävde cirka 5 000 människoliv och det skedde ännu när USA inte var alltför kritiskt mot Saddams regim. Massförstörelsevapen angavs som skäl när USA startade Irakkriget år 2003. Afghanistan hade USA redan tidigare invaderat som hämnd för 9/11-attackerna.

Rumsfeld blev känd för sin fräna kritik av Frankrike, Tyskland och Belgien som inte var redo att stöda USA:s krig i Irak. Till försvar för argumenten om Iraks massförstörelsevapen talade han om det “okända okända”, det vill säga “sådant som är okänt och som vi inte känner till – det som vi inte vet att vi inte känner till.” Uttalandet förbryllade en hel värld. Logiken lär basera sig på en psykologisk modell från 1950-talet som kallas för Joharifönster. Medan Rumsfeld blev känd som odiplomatisk i förhållande till allierade som vägrade att godta hans argument, gjorde den dunkla argumentationen honom till något av ett orakel.

USA rättfärdigade Irakkriget som en del av det internationella kriget mot terrorn. Irak var knappast den ledande sponsorn av terrorism och dessutom fortsatte USA att ha varma relationer till en del länder som hade kopplingar till terrorismen. Efter invasionen av Irak skapades ett maktvakuum i landet som också ledde till regelbundet återkommande terrorattacker.

Mount Misery

Donald Rumsfeld signerar en kopia av sin memoarbok Knowns and Unknowns vid tankesmedjan The Heritage Foundation 2011. (Foto: Roshan Nebhrajani/Wikimedia Commons)

Medan McNamara på äldre dagar kom fram till att Vietnamkriget var en serie av misstag, ångrade Rumsfeld aldrig sina beslut som Irakkrigets huvudarkitekt. Han skrev också en memoarbok till sitt försvar. En stor del av hans karriär var i storföretagens tjänst, vilket är en central anledning till att han lämnade efter sig en förmögenhet på 200 miljoner amerikanska dollar. För två år sedan sålde han semesterhuset som kallas Mount Misery i St. Michaels i Maryland för 2,45 miljoner dollar. Också Dick Cheney hade länge ett semesterhus i St. Michaels som hade sålts några månader tidigare.

År 2015 uruppfördes “Mount Misery”, en pjäs av Andrew Saito, i San Francisco. Pjäsförfattaren tog fasta på Mount Miserys 1800-talshistoria under slaveriet och kopplade ihop den historiska tortyren av slavar med USA:s tortyr av fångar i Irak under Rumsfelds tid som försvarsminister. Det finns en seglivad myt om att abolitionistledaren Frederick Douglass skulle ha torterats på samma ställe som senare blev Rumsfelds semesterhus, något som Saito utnyttjade i sin pjäs. Enligt Douglass självbiografi torterades han dock i Wittman ungefär 11 km utanför St. Michaels. Att egendomen kallas Mount Misery är ett arv från den brittiska kolonialtiden och 1600-talsmarkägaren Lord Baltimore som var provinsen Marylands länsherre utan att någonsin själv besöka provinsen.