En kommission där Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) ingår tillsammans med politiker, försvaret, vården och representanter för näringslivet borde redan nu börja följa och analysera krisen och dra lärdomar för att för framtiden kunna bygga upp fungerande beredskapsplaner.

Ta äldreomsorgen som exempel: Märta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet, har i olika sammanhang visat hur arbetsbelastningen inom hemtjänsten har tredubblats sedan 1980-talets mitt fram till nu. 2015 mötte en heltidsanställd 12 hjälptagare per arbetspass mot 6-7 år 2000 och 4 per heltidsanställd vid 80-talets mitt. Och inte har det blivit bättre precis sedan 2015. Det sveket är ännu värre när vi nu ovanpå allt annat har en coronasmitta att hantera inom äldreomsorgen! Att smittan sprider sig och att fler äldre nu dör i covid-19 förvånar inte när därtill skyddsutrustning och nödvändiga utbildningsinsatser i för hög grad saknas för hemtjänstpersonalen. Något som i sin tur ökat dödligheten bland dessa mest sköra i coronasmittans spår.

De problem med brist på utrustning och vårdplatser vi sett är i hög grad politiskt självförvållat. I takt med att det ekonomiska tänkandet med marknadslösningar tagit över även i den gemensamma sektorn har beredskapen för oväntade händelser och kriser monterats ner. Med förändringarna av det svenska försvaret och den av regeringen Reinfeldt slopade värnplikten kom också ett djupgående skifte i den svenska krisberedskapen. Inte bara det militära utan även det civila försvaret monterades ner. Allt från skyddsrum till de lager av olja, livsmedel och sjukvårdsutrustning som väntade på att komma till bruk vid en allvarlig kris som krig eller en stor pandemi skrotades eller såldes ut. Vår civila beredskap marknadsanpassades. Materiel och utrustning skulle köpas in när krisen kom. Man förlitade sig till att tillverkare, ofta med fabriker utanför Sverige, skulle förse oss med det vi behövde.

Att den organisation för krishantering som kom till i spåren efter de stora neddragningarna inte hållit måttet utan haltat betänkligt är uppenbart. Hos regionerna – de gamla landstingen – som förväntades ansvara för en i hela landet även vid en pandemi fungerande vård har planeringen brustit. Allt från skydd som visir, munskydd och skyddskläder till platser för intensivvård har saknats och fått jagas fram. Inte heller försvaret som tidigare hade ett antal fältsjukhus har kunnat bidra med mer än cirka femtio platser. De fältsjukhus som tidigare fanns och som nu snabbt hade kunnat sättas upp har avvecklats eller sålts.

Men det är inte bara platser för intensivvård, respiratorer och sängplatser som blivit en bristvara. Även viktiga läkemedel har saknats. I och med avregleringen, privatiseringen och utförsäljningen av apoteken under alliansåren slutade den tidigare välordnade försörjningen av läkemedel att fungera. Medan det gamla statliga Apoteksbolaget hade till uppgift att se till att det även vid en kris eller internationell brist på livsviktiga mediciner fanns tillräckliga i lager i Sverige har de nu på en apoteksmarknad vinstdrivna och konkurrerande bolagen ingen skyldighet att hålla några extra kris- eller beredskapslager.

Medan det svenska militära försvaret steg för steg åter börjat byggas upp ligger det civila försvaret fortfarande efter. Bristerna där gör Sverige sårbart. De gamla, ibland till och med kärnvapensäkra, bergrum som en gång fanns för att lagra allt från olja till livsmedel är avvecklade och sålda. I det uppdraget borde den kommission som krävs ha som uppgift att utvärdera pandemin och följderna av coronakrisen samt också ingå att inte bara granska bristerna i vården utan även lägga upp en ny plan för hur vår framtida folkförsörjning kan säkras och det civila samhället funktioner skyddas vid allt från krig till pandemi, bränder och stora olyckor.  Det borde ske i närtid och inte dras i långbänk.

Robert Björkenwall – frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl.a. riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson – omvärldsanalytiker