Bokrecension: Sture Lindholm: Fånglägerhelvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918. Proclio, Västra Nylands landskapsmuseums publikationsserie nr 10, 2017, 288 sidor.

Lördagen den 9 juni uppmärksammas händelserna 1918 med ett stort upplagt evenemang i just Dragsvik utanför centrum av numera så idylliska Ekenäs. Dagen avslutas med en Fredsafton i Kulturhuset Karelia i Ekenäs med Folkets bildningsfond som arrangör.

Lindholm verk har gett anledning till många reflexioner sedan det utgavs för ett antal månader sedan. Många kommentatorer har förvånats över den oerhörda grymhet den segrande vita parten visade mot de besegrade i röda efter inbördeskriget. Man får intrycket av att segrarna gav förlorarna tiofalt igen. En del kan säkert skyllas både på de vitas och de röda propaganda och bristen på riktig information. Båda parterna gjorde nämligen allt för att förstora och överdriva, för att inte säga demonisera motståndarnas mörka sidor.

De vita for hårt fram med de försvarslösa röda fångarna. Resultatet var med Lindholms ord ”Ett veritabelt fånglägerhelvete”. Inte bara i Ekenäs utan också på många andra håll i Finland. Lindholm konstaterar att det helt enkelt blev omöjligt att skaffa fram mat åt mer än 8 500 fångar och hundratals vakter enbart i Dragsvik plus de andra fånglägren  i Finland. Lägren behövde dagligen tonvis med mat vilket inte fanns i det krigshärjade landet. Under flera dagar var en salt sill och en halvrutten lutfiskskoppa det enda som de utsvultna fångarna i Dragsvik hade att äta.

Beslutet att spärra in de besegrade röda tycks ha varit ett resultat av att den ena handen inte visste vad den andra gjorde. Lindholm hänvisar till Jaakko Paavolainens undersökningar på 1970-talet som visade att varken armén eller regeringen tog något slutgiltigt ansvar för fångarna. Det framgår att chefen för krigsfängelseväsendet Valter Juvelius visserligen hade goda föresatser, vilka i praktiken dock blev helt omöjliga att förverkliga. Dessutom blev beslutet att förbjuda matpaket utifrån till fångarna inne i lägren ödesdigert för tusentals av de inspärrade.

Många svårt sjuka

För ödesdiger skulle omvandlingen av de tidigare ryska kasernerna i Dragsvik till ett koncentrationsläger verkligen bli. Bara inom några veckor fylldes kasernerna med 9 000 röda krigsfångar som skulle ställas inför rätta, anklagade för landsförräderi.

Många av de fångar som kom till Ekenäs var dessutom efter flera månader i vit fångenskap undernärda, i dåligt skick och svårt sjuka.

Det lindholmska verkets stora styrka är att det inte bara begränsar sig till siffror och rättegångshandlingar. Här beskrivs något som med allt skäl kan kallas helvetet på jorden. Tankarna går osökt till motsvarande berättelser från de tyska koncentrationslägren under andra världskriget, till vad som hände i Stalins fångläger, ja överallt där totalitära regimer försökt krossa sina motståndare, verkliga eller inbillade genom skräckvälde, våld och tortyr och metoder av brutalaste slag.

Här berättas om tågekipage med mörka godsvagnar genom Finland på väg mot Dragsvik med en dyster last av hopträngda människor som led av hunger och törst och en vidrig stank på grund av de bristfälliga sanitära förhållandena. Tänk på deportationerna av människor i godsvagnar till Sibirien, till gulagarkipelagen, till Auschwitz, Belsen, Dachau, Treblinka…

“Deras dagar är räknade”

Lindholm citerar fången Karl Henrikssons vittnesmål beträffande de så kallade Kokkolafångarnas ankomst till Dragsvik: ”Det är en samling levande lik, som hämtas hit för att öka fångarnas antal. Det är lätt att finna att deras dagar är räknade. De rör sig framåt långsamt, långsamt, fot om fot tas deras stapplande steg. Ögon och bröst är insjunkna, lemmarna uppsvällda. Hos mången lyser på de uppsvällda lemmarna stora öppna sår, ur vilka varet väller fram och förpestar luften. På deras smutsiga paltor vimlar det av löss, som av myror i en myrstack”.

Lindholm konstaterar att fångarna i Dragsvik var rannsakningsfångar vars andel i inbördeskriget skulle redas ut. Men det skulle dröja in i juni innan några rättegångar ens blev aktuella. Den humanitära katastrofen var nu ett faktum. Som mest bars mer än 80 döda på en dag till massgraven utanför fånglägret i Dragsvik. Den plats där minnesmärket över de röda står idag.

Trots försök att dölja vad som skedde i lägren läckte sanningen småningom ut med information om situationen i Dragsvik. Av avgörande betydelse blev den kände professor Robert Tigerstedts hemligstämplade rapport om Dragsvik. Rapporten var enligt Sture Lindholm ofriserad och rättfram. Den berättade att hela 1 347 personer hade dött i Dragsvik under juni och juli månader. Det var med Tigerstedts ord en sådan katastrof att något motsvarande knappast torde ha skett ens i tsardömets värsta fängelser.

I slutet av boken redogör Sture Lindholm både om den ofta polemiska debatt om arvet efter inbördeskriget 1918 och fånglägren som förts i Finland. Han är kritisk mot vissa överdrivna skildringar och en del sensationella ”avslöjanden”. Också motsättningarna mellan socialdemokraternas försonliga inställning och kommunisternas hätskhet under åren efter andra världskriget berörs. Författaren framhåller att berättelserna från 1918 års fångläger är ett utmanande källmaterial för en historiker.

I sina memoarer ”Hälinää ja hiljaisuutta” (larm och stillhet) berättar Yrjö Kallinen som på 1940-talet blev både socialdemokratisk riksdagsman och försvarsminister om sin tid i fånglägret i Dragsvik. Med tanke på allt det som skett inklusive verkliga och fantiserade illdåd på bägge sidor, var det Kallinens bestämda uppfattning att Finland 1918 drabbades av en masspsykos. En som Kallinen hänvisade till var den tyske existentialistiske filosofen Karl Jaspers om själv med nöd och näppe undvek gaskamrarna. Jaspers kommenterade judeförföljelserna och massmorden i de tyska koncentrationslägren med följande formulering: att det skedde var fruktansvärt, att glömma det vore ett brott, det kan upprepa sig när som helst.

Därför behövs Sture Lindholms forskarinsatser när det gäller vad som skedde i Finland 1918. Igår, idag och imorgon.

Henrik Helenius