Vi var närmare femtio finländska, norska, svenska och danska veteraner från sjuttiotalet inom Förbundet Nordens socialdemokratiska ungdom, FNSU som samlades för att med egna ögon se och höra om det som skedde på Utøya den 22 juli 2011 då norska Arbeidernes Ungdomsfylkings AUF sommarläger drabbades av ett fruktansvärt terrordåd.

Bland annat vandrade vi runt det cirkelformade minnesmärket av silverfärgad metall där namn och ålder på alla de 69 som här föll för en mördares kulor blivit inristade.

Plötsligt pekade en deltagare på ett av namnen och sade: ”hon var bara fjorton år gammal”.

Det håller på att bli en tradition att tidigare aktiva nordiska unga socialdemokrater samlas till gemensamma träffar för att dels minnas gamla tider men också för att dryfta nuläget och blicka framåt.

Här på Utøya kan jag inte låta bli att låta mina tankar gå mer än femtio år tillbaka i tiden. Närmare bestämt till slutet av juli 1971 då jag tillsammans med Tom Saxén från Finlands svenska socialdemokratiska ungdom deltog i norska socialdemokratiska Arbeidernes ungdomsfylkings årliga sommarläger på Utøya.

Stämningen var på topp. Från öppna fönster i den vita träbyggnaden med texten Utøya i rött dånade det ut eggande marscher och hurtiga kampsånger, bland dem Internationalen, redan när vi anlände. Ingen tvekan om var vi hamnat, sade Saxén. Den norska socialdemokratiska ungdomens hjärta och skötebarn.

Huvudbyggnaden på Utøya. Bild: Calle Koskela.

I minnet har jag ännu frågesporterna mellan gästerna i de olika barackerna, kvällarnas lägerbål, fotbollsmatcherna, de roliga historierna och de till synes ändlösa politiska och ideologiska diskussionerna. Då var det i synnerhet Norges anslutning till EEC som stod på tapeten. Ja eller nej till medlemskap löd frågan. Och sedan inte allsången som till gitarr leddes av alltid lika entusiastiska Stål Rönbeck att förglömma.

Så fanns där även öns serviceman som med sin traktor körde runt och kollade att allt var okej. När han hörde att vi var finländare kom han genast ihåg det stora nordiska socialdemokratiska sommarlägret på Utøya sommaren 1966.

– Det var duktiga pojkar och flickor som deltog från Finland. Dem tyckte jag mycket bra om, sade han.

Nu en sommardag 52 år senare vandrade vi runt på den ö som den 22 juli 2011 skulle se och uppleva så mycket av mänsklig ondska då en fanatisk högerextrem terrorist lyckades ta livet av sammanlagt 69 mestadels unga människor. Hans namn må förbli onämnt.

Många nya byggnader har tillkommit sedan dess. Men på insidan av en ny byggnad som heter Hegnhuset har man bevarat Kafébygget där tretton ungdomar blev dräpta. Där finns både blommor och porträtt av de döda. Till deras minne består Hegnhuset av 69 inre pelare som sträcker sig mot himlen och bär upp taket. Runt dem finns 495 yttre pelare som både hedrar minnet av de döda och som symboliserar var och en av de överlevande. De som livet igenom ska bära på minnena av terrorn.

En som överlevde massakern på Utøya var med oss för att berätta sin historia. Hon heter Ina Libak och blev senare ordförande för Arbeidernes Ungdomsfylking.

Hon mindes den fruktansvärda fredagen den 22 juli 2011. Hon jobbade i köket och hörde en smäll utanför byggnaden. Hon sprang för att se vad som stod på, då hörde hon hur smällarna kom allt närmare och närmare, sedan gömde hon sig bakom ett piano inne i kafébyggnaden, men blev fyra gånger träffad och allvarligt sårad.

– Nu dör jag. Det var hennes tanke.

Men hon lyckades springa ut för att slutligen falla ihop på tältplatsen.

Ina Libak fick såren förbundna och bars in i en båt som förde henne bort från ön till ett sjukhus.

Efter sjukhusvistelsen återvände hon till Utøya.

– Jag var så glad då jag kom tillbaka till Utøya. Det var höstlöv överallt och mycket hade förändrats. Att gå vidare blev en mognadsprocess, sade Ina och hoppades att det också efter femtio år ska komma ungdomar till Utøya för att se vad som en gång skedde.

Halvor Endrerud som är generalsekreterare för AUF berättade att det årligen kommer cirka 15 000 skolelever för att se minnesmärket på Utøya.

– Vi har besökare inte bara från Norge utan också från hela världen, framhöll Endrerud.

Jörgen Frydnes som är daglig ledare på Utøya påminde om den diskussion som fördes om Utøyas framtid efter terrordådet.

– Inom AUF ville vi tillbaka till Utøya därför att våld och terror aldrig ska få segra, konstaterade Frydnes.

Martin Kolberg som bland annat varit partisekreterare för det socialdemokratiska Arbeiderpartiet upplevde det som mycket känsloladdat att igen vara på Utøya.

– Det var en stor tragedi men AUF har klarat sig igenom detta och har aldrig varit bättre än idag, ansåg Kolberg.

För Martin Kolberg, f.d partisekreterare för Socialdemokratiska Arbeiderpartiet är det känsloladdat att besöka Utøya. Bild: Calle Koskela.

I samband med rundvandringen lade de nordiska deltagarna ner en krans vid minnesmärket på Utøya. Finn Larsen som varit ordförande för Danmarks socialdemokratiska ungdom DSU påminde i sitt tal om hur viktiga åren inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen varit.

– Det är en tid vi minns med glädje. Därför var det så svårt att förstå massakern på Utøya.

– Dagen när jag hörde om detta satte jag min egen tid inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i ett nytt perspektiv. Mina tankar gick både till dem som dräptes men också till deras vänner och närstående, sade Finn Larsen.

Finn Larsen vid minnesmärket på Utøya. Bild: Calle Koskela.

Utan den minsta överdrift var det en djupt berörd stämning som rådde bland deltagarna i rundvandringen på Utøya. Aldrig tiga, aldrig glömma, som det heter i AUFs minnesord över den stora tragedin.

Henrik Helenius