Efter en varm och solig valborgsmässoafton vaknade södra Finland till en regnmulen Första maj. Vädret satte en passande inramning på minnet av grymheterna 1918 även om det övriga firandet förstås hade gynnats av sol.

Dagen uppmärksammades på olika sätt runtom i landet, med parader, uppvaktningar vid rödas grav och olika festligheter. Vi följde med riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta till minnesmärket i Västankvarn och sedan vidare till Dragsvik:

Då följet startar från parkeringen till minneslunden i Västankvarn går Feldt-Ranta sammanbitet allvarlig först bakom fanan. Det här är personligt, och hon har ändrat sig angående sitt tal. Föregående kväll har hon bestämt att hon inte behöver tala om sin egen släkthistoria, att det skulle bli för tungt. Men sista utkastet omfattar ändå stycken om Fredrik Feldts öde:

“Efter diverse fångtransporter tog hans liv slut i maj i Västankvarn i Ingå. Han och hans kamrater tvingades att gräva sina egna gravar i skogen och arkebuserades där på ort och ställe. Fredrik Feldt var vid sin död en 39-årig fembarnsfar. Sådant var Finland för 100 år sedan.”

Feldt-Ranta berättade om hur Fredrik såldes på auktion som sjuåring enligt systemet där lägst bjudande åtog sig omhänderta barn. Som vuxen flyttade Fredrik Feldt till Ingå och började arbeta på en bondgård. Där förälskade han sig i gårdens dotter Aina Kvarnström (undertecknads morfars faster). De gifte sig, bildade familj och flyttade till Karis, till så kallade Feldtska stugan som fanns ännu på 1970-talet bredvid Betelkyrkan snett mittemot Fokus-huset. Fredrik Feldt var initiativtagare till arbetarföreningen i Karis och deltog aktivt i bygget av Folkets hus, där Maarit Feldt-Ranta föregående veckoslut firade 50 år.

“Jag kom hit för att höra Maarit 50 år tala 100 år efter 1918” sade en dam på plats i Västankvarn den första maj.

“Änkan Aina uppfostrade pojkarna av vilka fyra levde till vuxen ålder, skaffade sig yrken, bildade familjer och levde långt och värdigt liv. Det är svårt att ens försöka  förstå hur det var att fortsätta familjens liv på en liten ort som Karis efter dessa händelser. Flera andra familjer hade genomgått liknande dramatiska och traumatiska upplevelser. Men livet måste trots allt fortsätta.”

De övriga delarna av talet var mer allmänpolitiska och tog fasta på vår allas krävande uppgift att stå upp för den nordiska välfärdsstaten. Feldt-Ranta riktade skarp kritik mot regeringens politik och kallade den för en “högerregering, som försöker förändra Finland från ett nordiskt

välfärdssamhälle till ett land som styrs av marknadskraftsintressen.”

Sedan tog en präst till orda, utan att nämna någonting religiöst, och ytterligare en taltur senare lade Gunnar Nyberg och Soile Gustafsson ned blommor vid skulpturen samtidigt som vinden rev i de höga träden och fåglarna kvittrade i den täta skogen.

Ett trettiotal personer deltog vid uppvaktningen. Det är en aning fler än vanligt, antagligen på grund av minnesåret. Och ytterligare fler hade möjligtvis dykt upp om vädret inte varit så strängt.

Samtidigt höll Holger Wickström tal i Karis och Thomas Wallgren i Helsingfors, för att nämna två svenskspråkiga exempel till.

För vår del fortsatte minnesresan till Dragsvik. Ett hundratal personer var på plats. Elva fanor bars fram och Pojo blåsorkester stod för inledande musik och Karita Pihlström – som styrt upp det hela – hälsade välkomna.

Även här stod Maarit Feldt-Ranta för huvudtalet. Men det personliga fick stanna i Västankvarn. Hon tog upp de omständigheter som gav grogrund för våldsamheterna 1918, värderingar som behövs för att förebygga djupa samhällskonflikter, mer aktuell regeringskritik och ägna tankar åt de människor som i dagens värld genomlider motsvarande våldsamheter.

“Första maj är solidaritetens fest. Denna första maj är våra tankar hos de tiotals miljoner människor som runt om i världen flyr krig, tortyr, svält och tyranni. Våra tankar är hos de barn, som i Syrien och andra länder lever mitt i krig utan någon som helst möjlighet till trygg vardag, inte att tala om möjligheter till utbildning eller överhuvudtaget några framtidsutsikter alls.

Precis som hos oss för 100 år sedan, föder orättvisor, ojämlikhet, hunger och tortyr konflikter och grymheter runt om i världen även idag. Vi bör ha hjärta att tänka och agera också för de här människorna och som en ansvarsfull medlem av det internationella samfundet göra vårt yttersta för att främja fred, hållbar utveckling, jämlikhet och demokrati.”

Efter blomsteruppvaktningarna avslutades sammankomsten i Ekenäs med sång av Emilia Ekström. Hon sjöng – och berörde garanterat alla på plats – med Ebbas sång från Karelias kritikerrosade produktion Musikteatern 18.

Nästa gång det är dags att återvända till Dragsvik 1918 är den 9 juni då Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke (som Maarit Feldt-Ranta är ordförande för) ordnar det stora officiella minnesevenemanget för ett av inbördeskrigets mörkaste kapitel.

Röda fångarnas minnesmärke i Dragsvik den första maj 1918. Foto: Johan Kvarnström