Kultur

En diktsamling där dikterna kommer i skymundan

Foto: Niklas Sandström
Dikterna i Peter Mickwitz nya diktsamling behandlar rädsla, ensamhet och utanförskap.

”Poesin är inte ett ställe, poesin är alla ställen – också de som inte finns och aldrig kommer att finnas”, skriver poeten Peter Mickwitz i den avslutande essän i sin senaste diktsamling Bo i ett hus som ligger i mörkret. Thomas Lundin recenserar den på världspoesidagen – och lyfter upp just essän som diktsamlingens största styrka.

Thomas Lundin

 

 

I sin förra diktsamling Solen går ner det verkar omöjligt (2019) gjorde poeten Peter Mickwitz ett litterärt experiment. Under en period på åtta dagar skrev Mickwitz åtta dikter varje dag. De 64 dikterna publicerades mer eller mindre oredigerade. Modigt och nytänkande. Och kanske precis vad en poet behöver när hen ger ut sin tionde diktsamling. Vi fick möta en delvis ny Mickwitz, som åtminstone jag uppfattade som mera omedelbar och kommunikativ. I den nya diktsamlingen Bo i ett hus som ligger i mörkret, återvänder Mickwitz till ett mera långsamt sätt att skriva – om nu ett drygt år kan kallas långsamt i poesins värld. Men omskrivningar och finslipningar har den här gången varit tillåtna – och den som kan den ”gamle” Mickwitz känner igen sig. Inte minst i sättet att leka med upprepningar. Ett signum eller kanske ett manér.

 

Med utgångspunkt i riksdagsvalet våren 2019 – där var femte finländare stödde ett främlingsfientligt parti – skriver Mickwitz om ett Finland och Europa i förändring. Där ett vi och ett dom blir allt tydligare. Där hemmet och tryggheten blivit en förskansning. Om ett Europa med ”folkmord i sina gener”. Om ett Finland som var 0,2 procentenheter från att få en högerradikal statsminister. Så nära var vi inte ens på 1930-talet, konstaterar Mickwitz. 

 

Ett annat av poeten Peter Mickwitz signum är att blanda poesi och essäer. Också hans elfte diktsamling avslutas med en essä. För min del hade boken gärna kunnat inledas med just den texten. Där är Mickwitz som klarast. Där bränner han till. Där kommunicerar han med mig som läser. I de ofta dagboksaktiga dikterna som föregår essän blir jag sällan lika berörd. Eventuellt hade de talat tydligare till mig om jag först hade läst sluttexten. Nu återvände jag till dikterna efter att jag läst essän – och då kändes de tydligare. Eventuellt beroende på att jag läste dem en andra gång, men troligtvis på grund av den välformulerade essän. Kanske just det var Mickwitz tanke, att få läsaren att återvända.

 

I essän skriver Mickwitz om att ”bygga bo och stänga ute”, med utgångspunkt i tre olika hem. Boet i Kafkas novell med samma namn, den tyska filosofen Martin Heideggers skrivarstuga i Schwarzwald och inte minst Mickwitz eget lilla rödmålade hus med vita knutar. Där han skapar i sin självvalda ensamhet med sina manuskript och böcker som sällskap. Skrivandet och språket som ett bo, ett hem. Om poesin som trygghetens antites. ”Poesin är inte ett ställe, poesin är alla ställen – också de som inte finns och aldrig kommer att finnas”, skriver Mickwitz. Och fortsätter träffsäkert: ”Poesin är inte modeller av andra världar, poesin är andra världar, världar som i högsta grad är beboeliga för oss – beboeliga på sådana sätt som är omöjliga i de bon vi bygger för att vara trygga”. 

 

Dikterna i Bo i ett hus som ligger i mörkret behandlar rädsla, ensamhet och utanförskap. Och faktiskt handlar det en hel del om naturen. Mickwitz skriver om älgar och björnar, träd och skogar. Om blågröna alger som lär oss att handlingar har konsekvenser. Om mänskans plats i en natur i förvandling, mellan årstider och klimatkriser. Om våra ovanor och vanor. 

 

”Plötsligt har ringduvorna alltid funnits där.

När jag var barn fanns det inga ringduvor där

jag bor. Nu har de alltid funnits där. Alltid är

kort och vanan plötslig och ödeläggande.”

 

Han glimrar till i de exakt formulerade korta tre och fyraradingarna:

 

”den sista sommardagen kom aldrig

den sista sommaren övergick otydligt

ojämnt tyst i en ny okänd årstid”

 

Bäst är han i texterna som handlar om ordlösheten, kanske den största ensamheten av alla. Den som får oss att bygga murar kring våra bon och hus som ligger i mörkret.

 

”vapnen tystnar

aldrig helt de förblir

ett dämpat monotont

bakgrundsmummel

 

min pappa blev

faderlös som tvååring

när min farfar blev

skjuten i ett krig

 

i samma krig

och i följande krig

blev två av min farfars

bröder skjutna

 

när jag var barn

talade ingen om de döda

när jag var barn

talade ingen om krigen

 

men vapnen fortsatte

sitt dämpade prat

och sitt tysta arbete

hela min barndom

 

vapnen fortsatte tala

genom hela min pappas

liv ända tills han

drack ihjäl sig

 

också jag kan höra

vapnen men inte

dämpade mumlande

utan gälla hysteriska”

 

 

 

Recension: Peter Mickwitz, Bo i ett hus som ligger i mörkret (2021); Förlaget; 140 s.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE