Det var då  Puromies med konstnärens känsliga sinne såg ut över landskapet.

– Här har de hederliga människorna i århundraden levt, arbetat och knegat på. Här vibrerar arbetets sång i luften, sade Puromies med en röst full av hänförelse.

Vi stod på en liten tvättbrygga vid Kymmene älvfåra och blickade mot stranden mitt emot med träsliperiets höga fabriksskorsten som speglade sig i vattnet. Nära de gamla arbetarbostäderna, de röda trähusen med vita knutar och grönmålade tak, bredvid det ständigt dånande vattenfallet.

– ”Men härlig, härlig våren kom, vart år i rosor klädd, fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg”.

Så skrev den svenske författaren och diktaren Dan Andersson i en dikt som heter ”Till min syster”. För länge sedan.

Och härlig, härlig våren till Finland kom år 1918 – med drömmen om en ny och bättre värld, i socialismens röda rosor klädd.

Men tvärtom blev slutet en total katastrof, en sorgens skymning, som ända fram till modern tid hållit Finlands folk i ett traumatiskt järngrepp. Som den socialdemokratiske veteranen Yrjö Kallinen konstaterat: Finland hade råkat in i en masspsykos.

Nu har Sanna Lönnfors med släktrötterna sedan generationer stadigt förankrade i den lokala socialdemokratiska arbetarrörelsen skrivit en bok om händelserna i Pyttis under inbördeskriget 1918.

Pyttis som ligger mellan städerna Kotka och Lovisa är den östligaste tvåspråkiga kommunen i Finland och därmed också Svenskfinlands östligaste utpost.

Ända fram till slutet av 1800-talet var Pyttis en sömnig svenskdominerad socken huvudsakligen bebodd av jordbrukare och fiskare. Men i och med att Stockfors träsliperi jämte sågen grundades i början av 1900-talet ledde detta till finskspråkig inflyttning och att finskan som blivit majoritetsspråk förstärktes.

Därmed hade en solid grund lagts för den framväxande arbetarrörelsen. År 1904 grundades socialdemokratiska Stockfors arbetarförening och snart såg även en fackförening dagens ljus. Eller som Lönnfors konstaterar: entusiasmen var på alla håll enorm.

Hon påminner om hur arbetarnas organisationsverksamhet ännu i början trampade på i barnaskor. Med herrarna levde man i sämja och ”man följde Svenska arbetarförbundets stadgar”.

Det sistnämnda kräver en förklaring av recensenten.

Redan i Fritiof Sundqvists bok  ”Femtio år svensk arbetarrörelse i Finland” som utkom 1949 nämns en märklig kuriositet. På grund av det ryska förtrycket kunde inga nya föreningsstadgar stadfästas i Finland. Men eftersom Finlands svenska arbetarförbund, numera Finlands svenska socialdemokrater, tidigare fått sina stadgar godkända kunde nya föreningar erhålla lagliga verksamhetsmöjligheter genom att ansluta sig till förbundet. Resultatet blev att Finlands svenska arbetarförbund år 1906 då det var som störst hade196 avdelningar av vilka flertalet var finskspråkiga. Till de sistnämnda hörde Stockfors arbetarförening som visserligen hade en hel del svenskspråkiga medlemmar.

Bland dem fanns Reino Drockila som Sanna Lönnfors i sin historik omnämner som ”ägare av ett tryckeri och chefredaktör”. Det var Arbetaren – de finlandssvenska socialdemokraternas första tidning – vars chefredaktör hette Reino Drockila som samtidigt var chef för Arbetarens tidningsförlag.

Finlandssvenska Pyttisbor uppträder rikligt både på den röda och den vita sidan. Bland annat får läsaren veta att den svenskspråkiga lokaltidningen Kotka Nyheter retade upp sig på alla finlandssvenska pojkar från Pyttis som engagerat sig i Röda gardet.

Ett exempel var Aleksander Gröndahl som blev den sista rödgardisten som avrättades. Han kom från ett svenskspråkigt hem och gick i svensk skola. Han hade gemensam skolväg med Brynolf Peltola som gick i den finska skolan. På skolvägen hamnade de ofta i strid om språket. Båda var starka ynglingar men det var Peltola som fick ge efter.

Gröndahl gick med i den socialdemokratiska arbetarföreningen, medan Peltola tog ställning för de vita. Paradoxalt nog blev Peltola fångvaktare i fånglägret i Hennala dit Gröndahl hamnat som röd fånge. Nu var det Peltolas tur att med geväret visa vem som var den starkare.

Händelserna i Pyttis följde inbördeskrigets allmänna mönster. Summariska avrättningar, våld och plundringar, svält och död i fånglägren. För det röda Pyttis blev priset minst 35 döda i fångläger.

En person framträder som en närmast mytisk gestalt i boken. Nämligen Sanna Lönnfors morfars far, snickaren Kaarlo Lindfors. En obestridd ledare i den socialdemokratiska arbetarföreningen och kommunalorganisationen, i Röda gardet och i revolutionsdomstolen. I samband med en strejk vid Stockforsfabriken år 1907 var det Lindfors som från arbetarnas sida ledde förhandlingarna. Men några förbättringar ville fabriksledningen inte höra talas om. I stället fick Lindfors ett knytnävsslag rakt i ansiktet av ledningens bankdirektör.

Lindfors motsatte sig våld när arbetarrörelsen också i Pyttis började spjälkas upp i en reformistisk och revolutionär del. I februari 1918 fick Lindfors höra att några rödgardister tillfångatagit direktör Lennart Baumgartner och disponent Georg Larsson vid Stockforsfabriken för att arkebusera dem på en isbelagd sjö i närheten. Genast tog sig Lindfors med häst till platsen för att rädda deras liv. När inbördeskriget var slut blev det Baumgartners tur att som tack befria Lindfors ur de vitas fångenskap i Lovisa och därmed rädda hans liv.

Under de följande decennierna var Larsson en välsedd gäst i den lindforska stugan mitt emot fabriken på andra sidan älvstranden. Då bjöds det ofta på nystekta fattiga riddare och det berättades hur de forna kombattanterna från 1918 under ett krikonträd kunde diskutera om de mogna frukterna skulle ätas direkt från trädet eller som fallfrukt från marken.

I boken publiceras det frigivningspass som för Lindfors utfärdades i Lovisa i maj 1918. Men där heter han Karl Lindfors. Det gjorde han också i ett finskspråkigt radioprogram där Sanna Lönnfors intervjuades om sin bok. Så vad hette han egentligen?

Själv ville Kaarlo eller Karl Lindfors just inte beröra inbördeskriget. I en intervju för den socialdemokratiska lokaltidningen Eteenpäin i Kotka år 1960 diskuterade han hellre fiskrika vatten i Kymmene älv och strejken 1907. Men om 1918 tyckte han att det inte lönade sig att tala för sådana tider kommer förhoppningsvis aldrig tillbaka.

Sanna Lönnfors konstaterar att Pyttisborna fram till våra dagar inte berört 1918. Först nu är det många släktingar och ortsbor som vill veta mer. Den luckan i Finlands historia har hon fyllt på ett ytterst förtjänstfulltsätt sätt. Eftersom orten också är en del av Svenskfinland ser vi fram emot en till svenska översatt version. Vem tar intiativet?

Recension: Sanna Lönnfors, Pyhtää sisällissodassa (2020); Reuna Oy; 389 s.