Vasabördiga Ann-Helen Attianese debuterade 1994 med romanen Monte Solaro på Författarnas andelslag. Hon var en de drivande krafterna bakom grundandet av Marginal, ett förlag och en förening vars nuvarande ordförande är Lisen Sundqvist. En av höjdpunkterna i fjolårets lyrikskörd var Vox amoris av Eva-Stina Byggmästar som utkom på Marginal.

Kursiv melankoli är Attianeses sjunde diktsamling. Tanken är att skriva en trilogi där Utmarker från 2014 utgör den första delen och Kursiv melankoli den andra som en fristående fortsättning.

Dragana Nikolić svarar för den grafiska formgivningen av boken. Omslaget är stiligt och bidrar till dikternas stämningsfullhet. Det är inte första gången Marginal imponerar med bokomslag.

Attianese är bosatt i Maxmo och det finns en stark känsla av rurala österbottniska landskap i boken samtidigt som det är något av själens landskap vad allt leder till. Titeln syftar på ett själsligt tillstånd och fungerar som en läsanvisning. Melankoli finns det för hela slanten men varför just kursiv melankoli?

Titeln alluderar till en dikt av den finskspråkiga poeten Eino Santanen. Attianese har lagt märke till uttrycket i författaren Anita Konkkas blogg där hon har postat en regnig höstvy från Helsingfors år 2007 som ett komplement till en versrad av Santanen. Sedan har det uppstått en diskussion kring vad kursiv melankoli är för något i bloggens kommentarfält. Attianese inkorporerar citat ur källan med hjälp av automatöversättning, så att till exempel suorasta kirjoituksesta vinossa historiassa blir att direkt ett brev, en snedskrivning av historien.

Det finns en grundtanke att kursiv i bred bemärkelse är något annat på finska än vad det blir på svenska och sedan accentueras det som går förlorat i översättningen av de fel som uppstår i maskinöversättningen. Det är inte bara kirjoitus (skrift) som förvandlas till ett brev, utan kirja (bok) översätts till ett register. De komiska översättningarna smyckade med Attianeses kommentarer är bara små detaljer i boken men ger en språklig extra krydda till helheten.

Språkgränsen mellan finska och svenska och komiska situationer relaterade till den är en grundläggande del av den österbottniska och finlandssvenska tillvaron. Titeln till Attianeses bok är alltså en hänvisning till den finska litteraturens värld. Melankoli är dessutom något som klichémässigt förknippas med den finska folksjälen. Därför väcker Attianeses val av titel funderingar, att på vilket sätt skiljer sig den svenskösterbottniska melankolin från till exempel Santanens helsingforsiska melankoli?

Coronamelankolin är i varje fall något av ett globalt tillstånd. När Attianese skriver kära tvärsäkra trygghetsnarkomaner / en liten förskjutning är allt som behövs fångar hon något väsentligt i tidsandan.

Genomgående imponerar Attianese med sin språkliga säkerhet och stilkonst. Dikten är en källa till lugn och tröst i dessa osäkra tider och Attianeses alster fungerar till det ändamålet alldeles utmärkt väl.

haven lägger sig så kustnära de kan

öarna sträcker på sina krumma ryggar

bryggorna sitter fast mellan tröst och törst

som en andra hud bar fastlandet dem hem till sig

de sände flaskpost, pavor stinna av längtan

rundade en gång udden

Recension: Ann-Helen Attianese; Kursiv melakoli (2021); Marginal; 111 s.