Cancerbrev är inte en de många självhjälpsböcker som bokhandlarna svämmar över av. Det är inte en memoarbok eller en biografi. Jag undrar om det ens är riktigt att kalla boken en dokumentär? Det är väl rätt och slätt litteratur. Där någon tar något privat, förädlar det till något personligt och sen generöst delar det med oss som läser. En förhöjning av en vardag med en obotlig sjukdom.

När trebarnsmamman Leena Sahlström insjuknar i obotlig njurcancer, bara 44 år gammal år 2014, bestämmer hon sig för att börja blogga. Fram till sin död nästan fem år senare skrev hon, nära nog dagligen, i bloggen Passligt. Bloggen beskrev hon själv så här: ”Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv. Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.” Leena skrev för att inge hopp åt andra – kanske också åt sig själv och sin familj? Hennes man Fritjof Sahlström, till vardags dekanus för fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo akademi, processade för sin del sorgen i kolumner i Hufvudstadsbladet. Nu har Leenas bloggtexter och Fritjofs kolumner och nyskrivna texter blivit boken Cancerbrev, som gavs ut två år efter Leenas död i januari 2019. Helt i enlighet med hennes önskan.

Vi får följa Leena, Fritjof och deras familj under fem års tid. Från de första tecknen på att allt inte står rätt till fram till Leenas död. Från den första chocken och oron innan man hittar mediciner som passar. Som stoppar upp metastasernas framfart och gör att livet återgår till något som ens påminner om det normala. Familjen flyttar från Helsingfors till Vasa, köper hus, seglar, åker på skidsemester, köper häst. Och åker runt på döttrarnas seglings- och hästtävlingar och sonens konserter. Leena jobbar till en början deltid, Fritjof jobbar för fullt och utses också till dekanus under Leenas sjukdomstid. Däremellan vardagsliv i den nya trädgården. Nya roller, nya insikter, nya värderingar. Tacksamhet för allt det vardagliga, som man knappt ser när man rusar på i ekorrhjulet i en frisk vardag.

Det är på många sätt omskakande läsning. Inte för att boken skulle frossa i skrämmande detaljer, snarare tvärtom. Men det handlar om interaktiv läsning och just därför går det under huden. Åtminstone jag tänker medan jag sträckläser – tänk om det var jag? Tänk om det var min hustru, mina barns mamma? Leenas upplevelser som dödssjuk patient och Fritjofs upplevelser som anhörig kunde vara mina. Eller dina. Rent statistiskt insjuknar var tredje finländare i cancer. De drabbade är långt flera än så. En handbok för patienter och anhöriga är Cancerbrev ändå inte. Det här är just den här familjens sätt att tackla livet med en obotlig sjukdom. Men tröst finns att hämta i boken – för drabbade, för dem som kanske drabbas. Och inspiration för oss alla, att leva medan vi lever. Just det är bokens styrka. Livsglädjen, hoppet och tacksamheten, som boken subtilt andas. Inte skrivet på näsan, som ett vitmålat hem med Carpe Diem snirkligt skrivet på väggarna. Bokens vackra ombrytning kräver också ett omnämnande. Stycken skiljs ofta åt med tunna, svarta, böljande sträck. Det ser ut som om hårstrån ur Leenas långa, lockiga hår trillat ner över bokens sidor.

Familjen Sahlström valde genast från början att vara öppen med Leenas sjukdom. Och fortsätter med det också efter hennes död. Cancerbrev visar att delande är helande. Det gäller kanske inte cancer, men nog sorg och saknad.

Recension: Fritjof Sahlström & Leena Sahlström, Cancerbrev (2021); Förlaget; 245 s.