Kultur

En inblick i vår tids mest osannolika administration

”Michael Wolff har skrivit en underhållande och skrämmande bok med starka drag av surrealism.”

 

Bokrecension: Michael Wolff: Fire and Fury – Inside the Trump White House, Henry Holt Company, 2018, 336 s.

 

Att sensationssökande och skvaller säljer är ingen nyhet. Att politik kan göra det i samma utsträckning är däremot en ny verklighet som världen fått anpassa sig till sedan Donald Trump valdes till USA:s president och därmed förvandlade nyhetsflödet till en kavalkad av skvaller. Vad försiggår egentligen innanför det Vita husets väggar? Vad är följderna av att en populist verkligen lyckas ta sig hela vägen in i maktens finrum? Och är Donald Trump verkligen det stabila geni han själv hävdar? Med sin färska bok Fire and Fury – Inside the Trump White House gör journalisten Michael Wolff ett försök att reda ut allt detta, en gång för alla.

 

Knappt två månader efter dess publicering har boken, vars namn är hämtat ur Trumps uttalande om att provokationer från Nordkorea kommer mötas med ”eld och raseri som världen aldrig tidigare skådat”, redan lyckats skaka det amerikanska samhället, toppat alla bästsäljarlistor med 1,7 miljoner sålda exemplar världen över samt väckt frågor gällande såväl dess sanningshalt som presidentens mentala hälsa.

 

Wolffs förarbete har, åtminstone enligt författaren själv, varit digert. Han säger sig ha följt presidenten på nära håll sedan 2016 och totalt genomfört över 200 intervjuer med personer inom Trumpadministrationen. Huruvida Trump själv bidragit är omtvistat, enligt Wolff har presidenten vid ett möte mellan dem personligen gett boken sin välsignelse och ökat författarens tillträde till Vita huset men presidenten och hans stab nekar och har anklagat boken för att vara ren fiktion.

 

I rättvisans namn bör sägas att Wolff är känd som en provokatör som anklagats för att inte alltid dubbelkolla fakta utan rentav leka med modifierade sanningar. Så även i det här fallet; Wolff har hotats med rättsliga åtgärder och presidenten själv har avvisat alla rykten om svag mental hälsa genom att benämna sig själv ett ytterst stabilt geni. Andra journalister med erfarenheter av Trump och hans medarbetare, bland annat Trumps levnadstecknare Tony Schwarz, har dock gett sitt stöd till Wolff och den bild som boken skissar upp.

 

En tragisk bild av Trump

En annan orsak till kontroversen kring boken är ett antal uppseendeväckande påståenden, främst av den sparkade chefsstrategen Steve Bannon. Bland annat ska Bannon ha kallat det uppmärksammade mötet mellan delar av Trumps kampanjstab och ryska tjänstemän för förrädiskt och opatriotiskt samt menat att Rysslandsutredningen kommer att resultera i åtal om pengatvätt.

 

Dessutom är ett av Wolffs centrala budskap att Trumps samtliga medarbetare fullständigt saknar förtroende för presidenten och inte anser honom vara lämplig för ämbetet, utan rentav labil. Bland annat lär Katie Walsh, tidigare biträdande stabschef i administrationen, ha jämfört alla försök att ta reda på vad Trump tycker med ”att ta reda på vad ett barn vill”.

 

Bilden som tecknas av presidenten är i grund och botten tragisk: han beskrivs som en enfaldig odåga med en tvåårings otålighet, vars enda önskan är att vara omtyckt. Av medierna, sin personal och folket han utsetts att leda. Trots det skymtar även en annan bild av presidenten bakom raderna, en som kan vara väsentlig för att förstå det fenomen som är Donald Trump. Utöver den otyglade och konfliktsökande roll han uppvisar i offentligheten, som även verkar vara en del av hans privata personlighet, tycks det bakom kulisserna gömma sig en charmig, generös och positiv, om även naiv och narcissistisk, man. En som egentligen aldrig såg sig själv som, eller ens ville bli, USA:s president.

 

Att han trots det lyckades är enligt Wolff en av orsakerna till att hans lika överrumplade medarbetare fortsättningsvis tolererar honom. Han framstår som en guru med närmast övernaturliga krafter som helt enkelt måste veta vad han gör. Det bäddar för ett Kejsarens nya kläder-scenario där ingen, i alla fall inte offentligt, vill kritisera eller ifrågasätta ledaren. Av Wolffs betraktelser att döma döljer sig ändå ett starkt tvivel bakom Vita husets fasader.

 

Allt detta spelar ändå ingen större roll då Trump i själva verket inte alls är bokens huvudperson, utan ofta förpassas till kulisserna likt en ledsen clown med ett dåligt temperament. Istället är det maktkampen runt honom som står i centrum, med dottern Ivanka och hennes man Jared Kushner (genom boken kända som Jarvanka) och Steve Bannon som de huvudsakliga aktörerna.

 

Bannon, den tidigare militären och affärsmannen som gjort sig ett namn som den högerextrema nyhetssajten Breitbarts ansikte utåt, tar här på sig rollen som det Vita husets ideologiskt drivna visionär. Han har ofta beskrivits som ”Trumpismens” verklige ledare, ett påstående som Wolff ger belägg för och som efter att det skildrats i Joshua Greens bok Devil’s bargain kom att skada relationen mellan presidenten och Bannon.

 

Ivanka Trump och Kushner, av vilka åtminstone den senare haft kopplingar till Demokraterna, utgör istället den mer moderata och liberala rösten i presidentens öra. De har ofta kritiserats för att likt Ivankas far vara fullständigt olämpliga för sina poster men skildras här som i grunden sympatiska, om än opportunistiska, aktörer som likt så många andra i administrationen tvingats hantera en situation man aldrig förväntade sig.

 

Som de flesta torde vara medvetna om kom de senare slutligen att dra det längre strået, då blod som bekant är tjockare än vatten. Detta stärker ytterligare det genom boken bestående intrycket att Trump och hans stab i många avseenden har mer gemensamt med forna härskare som Henrik VIII och Erik XIV och deras hov än med sina amerikanska föregångare. Bannon framstår som en Rasputin-figur, en osannolik och udda rådgivare med egna maktaspirationer. Och även om han må ha tvingats lämna sin post både i Vita huset och senare på Breitbart, så kommer hans motståndare likt Rasputins ha svårt att helt bli av med honom och hans arv.

Michael Wolff har skrivit en underhållande och skrämmande bok med starka drag av surrealism. Stundtals måste jag helt enkelt påminna mig själv om att det inte är fråga om någon Orwellsk samhällssatir utan en verklig skildring av vår tids mest absurda regering och i det långa loppet även av populismens följder. Oavsett om detta är ett medvetet drag från författarens sida eller inte och med viss reservation för att allt inte nödvändigtvis är sant så gör det Fire and Fury till en av vår tids viktigaste och mest läsvärda böcker.

 

 

Delningar

Dela denna artikel

Viikon 38 Demokraatti
ANI SUORASUU - Ann Selinille ei ryppyillä
VARAA PAREMPAAN - Eveliina Heinäluoma haluaa herättää puolueet Helsingissä
KUIN ERI PLANEELTA - SDP:n ja hallituksen sote-linjat eivät kohtaa
Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa