Vem är de, vem är vi, som gjort Arbetarbladet under alla år? 100 år. Det slår mig att jag ju faktiskt har samarbetat med, umgåtts med och lyssnat till personer, som tillsammans täcker merparten av tidningens existens. 

Ungefär såhär: I ena ändan har jag K.-A. Fagerholm, som gärna berättade för mig och andra om gamla dagar. Han blev andre redaktör redan 1923. I andra ändan har jag Alf-Erik Helsing, som gick i pension 2005.

Den verklighet vi, tillsammans med alla medarbetare, har bevakat, analyserat och kommenterat saknar inte dramatik som inbördeskriget och dess efterbörd, 1930-talet med Lapporörelsen , IKL och AKS, krigstiden med censuren, kampen om tidningen i krigets kölvatten, partisplittringen och den nya vänsterns intåg. De senaste årtiondena har ju mer präglats av en slags vardaglig reformagenda i likhet med den finländska samhällsutvecklingen i stort. Dramatik har ju för den skull inte helt saknats.

Chefredaktörerna har varit många, redaktionssekreterarna färre. En alldeles särskilt lång och gedigen insats som redaktionssekreterare gjorde Gudrun Mörne. Hon lotsade tidningen med öppet sinne och fast hand under tre årtionden (1937-1968). Medan gubbarna, d.v.s. chefredaktörna K.-A. Fagerholm, Atos Wirtanen, Gunnar Henriksson och Lars Lindeman satt i riksdagen, såg ”Guggu” till att tidningen kom ut.

När jag lärde känna Guggu (1965) hade hon redan varvat ner. Hon satt inte längre i Arbetarförbundets styrelse, som hon gjort 1938-65. Inte heller i styrelsen för ABF:s Svenska Sekretariat (1950-65). Dessa hade varit hennes plattformar i årtionden vid sidan av tidningen.

Hon hade också minskat på opinionsskrivandet och på kåserandet under signaturen Picador. Hon koncentrerade sig på material av nyhets- och informationskaraktär. En hel del av hennes tid gick också åt till att ”tvätta” och renskrivna de handskrivna bygdebreven, som var en del av tidningens själ.

Alldeles särskilt ägnade hon sig åt att få ihop tidningen. Det blev mycket spring i trappan ner till sätteriet. I övrigt hade hennes dagar då en klar och konsekvent struktur. Hon kom vid 9-tiden, svepte en speciell mixtur som hennes mage krävde, drack inget kaffe med oss andra och satte utan omsvep i gång att knattra på skrivmaskinen. Någon gång mellan 6 och 7 på kvällen drog hon iväg till restaurang Neckar på Broholmsgatan. Hon återkom vid åtta-halvniosnåret med magen mätt och törsten släckt, tog sina ytterkläder och rusade till bussen hem till Grankulla.

Men på 30-, 40- och 50-talet var det andra tag. Att hon skulle landa på Arbetarbladets redaktion 1937 var i och för sig långt ifrån givet, även om hennes hem var både vänsterintellektuellt och samhällsinriktat. Pappa Arvid var ju en stor författare och dessutom socialist. Mamma Signe, född Hagelstam, var skådespelerska. I det mörneska hemmet härbärgerades till exempel K.H. Wiik när han gick under jorden efter inbördeskriget (som denne ju för övrigt hade motsatt sig).

Efter att ha genomgått Svenska Teaterns elevskola och en sväng via Åbo Svenska Teater spelade Guggu på Svenska Teatern i Helsingfors 1927-36. Där spelade hon bland annat 1928 huvudrollen i Hagar Olssons pjäs Hjärtats pantomim med scenografi av Wäinö Aaltonen. Pjäsen recenserades i Arbetarbladet av Eric Olsoni. Så vitt jag kan förstå var hennes första uppdrag inom finlandssvensk socialdemokrati sekreterarskapet i Arbetarförbundet bildningsutskott 1935 (till 1945).

På tal om bildning, så gav hon tillsammans med sin syster, poeten Barbro Mörne, ut sago- och visboken ”Petter och Lena i Häxkullebo” 1944. Året därpå gav hon ut ”Hos mamma Skogsbacka”, en barnpjäs med sånginslag.

När Gudrun tillträdde som redaktionssekreterare på Abl 1937 hade visserligen Lapporörelsen gått i graven, men Fosterländska folkrörelsen (IKL) var väl representerad i riksdagen med 14 ledamöter och Akademiska Karelen-Samfundet (AKS) förde en högljudd tillvaro. Samhällsklimatet genomsyrades av konservativa, för att inte säga reaktionära, värderingar.

Då kom hennes polemiska ådra och språkkänsla väl till pass. Jag är osäker på när hon började kåsera som Picador. Men jag har för mig att det skedde ganska snart efter att hon börjat på tidningen.

Även om det i Guggus fall inte ledde till en separat politisk bana var hon högeligen involverad i det politiska arbetet. Förutom att hon satt i förbundsstyrelsen under lång tid reste hon också en del ut till föreningarna och höll tal. Det mest uppmärksammade blev väl anförandet i Degerby 1943, som ledde till en fängelsedom. Vapenstilleståndet kom dock emellan så att hon inte behövde krypa in. Hovrätten friade henne.

Hennes kamp mot censuren var modig och konsekvent. Krigsårens censurchef nämner Arbetarbladet som en av de fyra bland landets alla tidningar som skapade mest huvudbry för censurmyndigheten. Censuren tillät inte att vad som helst publicerades. Å andra sidan tilläts tidningarna inte heller att utkomma med vita fläckar.

I ett sådant läge ”nödgades” Guggu publicerade texten till Bä, bä, vita lamm i stället för den ledare censuren förbjudit. Ett annat exempel på de eleganta tjuvnyp ABL kunde bjuda på är denna lilla födelsedagsnotis Guggu publicerade i april 1939:

50 år,

Herr Adolf Hitler,

Berlin.

Kan vara en skröna, jag har faktiskt inte sett notisen. Guggu var ändå inte den första på redaktionen som visade sin antipati för det tyska styret. Elmer Diktonius hörde till tidningens inofficiella medarbetare, i perioder var han mycket aktiv. Som chefredaktör blev K.-A. bötfälld i februari 1936 för att Diktonius förolämpat Adolf Hitler. Det tyska sändebudet hade uppvaktat utrikesministern och krävt åtal. När K.-A. följande år blev socialminister uppvaktade sändebudet Wipert von Blücher utrikesministern igen, denna gång för att protestera mot utnämningen.

Gudrun deltog i det stora språnget då Arbetarbladet under namnet Svenska Demokraten började ges ut sex dagar i veckan 1949. Experimentet slutade med förskräckelse och stora skulder.

Utöver sitt engagemang i tidningen, Arbetarförbundet och ABF ägnade Gudrun Mörne mycken energi i många år åt Svenska Finlands Folkting, där hon representerade finlandssvensk socialdemokrati från 1946 och var viceordförande i folktingsfullmäktige 1949-67.

På en Gudrun Mörne gick det fem chefredaktörer. Sen var det fem innan och nu är tidningen inne på sin sjätte efter henne.

Fortsättning följer.

Kaj Laxén: chefredaktör 1970-73, VD för Arbetarförlaget AB 1970-81.