Chefredaktörerna utgör både en brokig skara och inte. Bakgrund och utbildning skiljer sig åt. En var Tysklandsutbildad ingenjör, en var magister, en folkskollärare, en sättare, en barberare, en hade gått handelsskola och en lantbruksskola, en var tekniker och två hade oavslutade akademiska studier bakom eller framför sig.

Alla kom inte heller från arbetarklasshem. Bland fäderna finns bl.a. ett statsråd (Hildén), två handelsmän (Wiik, Helsing), en jordbrukare (Wirtanen), en arkitekt (Stenius) och en tjänsteman (Laxén). Mera ”klassiska” arbetarfäder som grovarbetare (Henriksson), stenarbetare (Fagerholm) eller bara arbetare (Åhlström, Fager) var ju också representerade bland föräldrarna. Chefredaktörernas och redaktionssekreterarnas mödrar vet jag inte så mycket om, förutom att två var skådespelerskor (förutom Mörnes också Stenius).

Den första tidens redaktörer bar på tunga erfarenheter från tiden för inbördeskriget. Åhlström satt i fångläger, men rymde. Sundberg fängslades, men fick sedan en villkorlig dom. Wiik gick för säkerhets skull under jorden.

För övrigt tecknar Atos Wirtanen i sin memoarbok ”Mot mörka makter” tidstrogna porträtt av personerna i kretsen kring Arbetarbladet och Arbetarförbundet under mellankrigsperioden. Inget behov att tillägga något.

Innan tidningsprasslet blev mediabrus var det politiska och det journalistiska arbetet nära sammankopplade. Inte minst inom arbetarrörelsen. En merit för att bli chefredaktör tycks ha varit att vara förbundssekreterare för de svenska socialdemokraterna, motsvarande dagens verksamhetsledare för FSD. Den erfarenheten delade Wiik, Sundberg, Fagerholm, Henriksson, Lindeman, Laxén och Helsing.

Chefredaktörsskapet var i sin tur en merit för att bli riksdagsledamot. Den vägen vandrade Hildén, Wiik, Sundberg, Åhlström, Fagerholm, Wirtanen, Henriksson, Lindeman och nu senast Johan Kvarnström.

Den allra första chefredaktören var Leo Hildén 1919-1920. Han var från Uleåborg, utbildad i Tyskland och invald i riksdagen från Nyland under en period 1919-1922. Sedan arbetade han som yrkesinspektör i Lahtis fram till 1943. 

Den andra chefredaktören var den legendariske K.H. Wiik åren 1920-1921. Innan Arbetarbladet hade K.H. Wiik redan hunnit väljas till ordförande för Arbetarförbundet som 19-åring och riksdagsman som 28-åring. I en första omgång satt han i riksdagen till 1918. I K.H. Wiiks mångskiftande politiska gärning hade Arbetarbladet ingen särskilt central roll, men han medarbetade ändå fram till 1939. 

Wiik efterträddes av Hannes Stolt under 1921, som jag inte vet mycket mer om än att han också satt i partistyrelsen. Han var redaktör för tidningen bara några månader.

En tredje chefredaktör hann tillträda under 1921. Det var Julius Sundberg 1921-1925. Sundberg hade suttit i den lantdag som valdes 1916 och som hade socialdemokratisk majoritet, men återfanns inte i den lantdag som valdes efter lantdagsupplösningen 1917. Sundberg fick två års villkorligt fängelse efter inbördeskriget. Han arbetade sedan bl.a. som kassör för Affärsarbetarförbundet och på Arbetararkivet.

Axel Åhlström (1925-1934) är kanske den chefredaktör för Arbetarbladet som har den största lyskraften både i samtidens och historiens ljus. Han var också riksdagsman. Åhlström efterträddes av Karl-August Fagerholm, som innan varit mångårig andre redaktör och riksdagsman sedan 1930.

När K.-A. blev socialminister 1937 efterträddes han i sin tur av Osvald Fager, som varit andre redaktör från 1934. Fager sändes sedan till Sverige 1941 som ”ett slags pressattaché för den finländska socialdemokratin”, som Gudrun Mörne skrev i en minnesruna. Efter kriget fortsatte han som chefredaktör först för FFCs Löntagaren och sen för kooperationens Konsumenten. Fager hade många strängar på sin lyra. Han var en uppskattad föreläsare, tolk och översättare.

Förutom K.-A. träffade jag aldrig någon av de tidiga chefredaktörerna. Jag kände inte heller Atos Wirtanen mer än flyktigt, vi hälsade på varandra och småpratade när han efter ett par årtionden åter några gånger satte sin fot på redaktionen i slutet av sextiotalet. Hans vänskap med Yrsa Stenius möjliggjorde detta.

Atos började medarbeta i Arbetarbladet på 20-talet. Han blev också mer och mer politiskt aktiv, i motsats till vad han ursprungligen tänkt sig. 1936 invaldes han i riksdagen. Samma år blev han också redaktör på tidningen. Atos blev chefredaktör första gången 1940. Exakt två veckor före krigsutbrottet skrev han ett ledarstick den 11 juni 1941 där han häftigt kritiserade landets utrikesminister för att gå tyskarnas ärenden. Atos fick omedelbart gå som chefredaktör efter kraftiga påtryckningar från landets regering som hotade med att tidningen kunde läggas ner. Han kunde dock kvarstå som medarbetare.

Gunnar Henriksson övertog chefredaktörsskapet. Skribent/chefredaktör/författare, fredsopposition/partiopposition, avhopp/partiledare och partinedläggning är några epitet som beskriver Atos bana. Därutöver fick han sparken som chefredaktör för Arbetarbladet. Två gånger.

Han var en kreativ och produktiv människa och politiker, beläst och kulturorienterad, driftig och modig. Jag höll på att tillägga konsekvent, men det måste nog nyanseras. Han var självlärd filosof och författare, som publicerade närmare trettiotalet alster på både eget och andras förlag. Han hade nära kontakt med många av tidens kulturprofiler.

Atos outtröttliga kamp för freden är en insats, som är så omvittnad av både honom själv och andra att jag inte kan tillföra något. Den förtjänar bara respekt.

Atos återinträdde på chefredaktörsstolen efter vapenstilleståndet hösten 1944. Efter att Arbetarförbundets företrädare gått någorlunda i takt först inom fredsoppositionen och sen inom partioppositionen ställdes allt på sin spets 1947. Frågan gällde till syvende och sist om det fanns förutsättningar att arbeta kvar inom socialdemokratiska partiet eller inte.

Efter en intensiv debatt beslöt Arbetarförbundet med 3/4-majoritet på förbundskongressen i mars, att stanna inom partiet. K.-A. Fagerholm avsattes dock som förbundsordförande, som en gest mot minoriteten. (Gunnar Andersson och Gudrun Mörne agerade i terrängen mellan falangerna). 

På den efterföljande bolagsstämman avsattes sedan Atos Wirtanen som chefredaktör. I det senare sammanhanget spelade också ambitionerna att bilda en gemensam svenskspråkig vänstertidning av Arbetarbladet och Folktidningen en viss komplicerande roll. Atos gick då över till Socialistiska Enhetspartiet och folkdemokraterna. Han blev ganska snart partiets ordförande. 

1955 förde han sedan Enhetspartiet ut ur DFFF. Men då hade partiet redan körts i botten. Enhetspartiet upphörde kort därefter, liksom Atos politiska karriär. Riksdagen hade han redan lämnat året innan. Också som enhetspartist såg sig Atos som någotslags socialdemokrat.

Politiskt är Atos också intressant i sin egenskap av en de ideologiskt och kanske rentav ideellt orienterade socialdemokraterna, som i likhet med K.H. Wiik och många senare efterföljare in i vår tid, försökt förena principer med praktisk politik, men hamnat i gränsmarkerna mellan socialdemokrati och kommunism. Wirtanen och Wiik hade ju sällskap av andra välkända socialdemokratiska namn som Keto, Pekkala x2, Helo, Sundström, Kilpi x2, Meltti, m.fl. som också lämnade partiet efter kriget.

När Arbetarbladets – och Arbetarförbundets – öde stod och vägde 1947 var huvudpersonerna K.-A. Fagerholm och Atos Wirtanen. De symboliserar en mångbottnad och evig problematik. Samhällsbygget kräver utförare och granskare, verkställare och kritiker. Det måste finnas tillräckligt av båda. Men hur mycket av vardera är optimalt?

Rollfördelningen mellan K.-A. och Atos var given. Det är lätt att se hur Fagerholm, särskilt fr.o.m. 1937, spelade en central roll i landets välfärdsbygge. Hans insatser kan ses i lagar och avtal. Det är svårare att mäta och väga Wirtanens insatser. Men obetydliga var de inte. Något kan t.ex. utläsas ur hans bok “Ofärd och gryning”, där Atos publicerat artiklar från åren 1933-46. I mina ögon gjorde Atos det mesta rätt till 1947. Han var en betydande skribent och åsiktsbildare. Men sen blir det i mitt tycke mera tveksamt.

Till exempel var Atos nog överoptimistisk i förhandlingarna mellan hans Enhetsparti och kommunistpartiet (1950) om en gemensam organisation. Han drev linjen att socialdemokratins parlamentariskt-demokratiska metoder inte bara skulle vara vägledande utan också bindande för den gemensamma organisationen. 1950 fanns tillräcklig empirisk kunskap för att se det meningslösa i uppsåtet. Och det blev ju ingen gemensam organisation heller.

Å andra sidan har han ju sedermera blivit något av kultfigur bland finlandssvenska intellektuella till vänster om socialdemokratin. Atos själv återkom ju sent i livet till socialdemokratin. Sen får man naturligtvis inte glömma att han är (förebilden till) Snusmumriken i Mumindalen. Och att han dessutom avvisade Tove Janssons frieri.

Fortsättning följer. 

Kaj Laxén: chefredaktör 1970-73, VD för Arbetarförlaget AB 1970-81.