Finland och Sverige under och efter det kalla kriget

Efter andra världskriget fanns det i det finska förhållandet till Sverige element av både besvikelse och tacksamhet.

Besvikelsen var en kvarleva från vinterkriget då många i Finland kände att Sverige skulle ha svikit Finland under vinterkriget då det inte anslöt sig till kriget mot det sovjetiska angreppet på Finlands sida.

Som historiker är det klart för mig att Sverige aldrig har svikit några löften till eller uppgörelser med Finland, till skillnad från vad kan ha varit finska önskemål och förväntningar.

Det är också felaktigt att påstå hur Finland skulle ha lämnats helt ensam. Jag hänvisar inte till de helt oeffektiva meningsyttranden i Nationernas Förbund som slutade med uteslutande av Sovjetunionen från organisationen, utan till det att Sverige inte åberopade neutralitet utan förklarade sig ett icke-krigförande land. Detta betydde att Finland fick vapen från och genom Sverige, finansiellt understöd och tusentals frivilliga som kämpade i Finland liksom en tredjedel av det svenska flygvapen som kämpade i Lappland.

Tacksamheten för sin del härstammade både från stödet under vinterkriget och det hur Sverige emottog tusentals krigsbarn under krigsåren och hur hela det finska Lapplands befolkning fick asyl i Sverige då Finland drev bort tyskarna i Lapplandskriget.

Tacksamheten borde egentligen också omfatta det hur Sverige under vinterkrigets slutfas nekade transiteringsrätt för den 40 000 stark interventionsstyrka England och Frankrike hade lovat skicka till Finland. Som vi då kunde misstänka och som vi idag vet skulle huvuddelen av dessa trupper ha stannat i Norrbotten för att ockupera malmfälten och stoppa malmexporten till Tyskland.

Den lilla andel av trupperna som skulle ha kommit till Finlands försvar på fronten skulle inte ha haft någon verkan på krigets utgång, men skulle bara ha förlängt kriget med ökade mänskliga och materiella förluster.

Det finns en lärdom i detta som är ännu relevant idag. Små länder kan lita på stormakternas stöd i krissituationer endast då det är i deras intressen – och Englands och Frankrikes främsta intresse var 1940 att förneka järnmalmsleveranserna till Tyskland, att hjälpa Finland var ett sekundärt intresse. Med detta sagt bör man också notera, att de brittisk-franska planerna som Stalin genom sitt spionerinätverk kände till, bidrog till det att han övergav Kuusinens Terijoki-regering och var beredd att sluta fred med Finland med för oss hårda villkor.

Erlandergården i Ransäter i Värmland. (Erlandergården Ransäter.jpg / TS Eriksson / Wikimedia Commons / CC BY 3.0)

Efter kriget var Finland i en svår situation. Vi blev inte ockuperade men vår suveränitet begränsades och vi hade en svår uppgift att bygga ett förtroendefullt förhållande till Sovjetunionen. Under Paasikivis ledning lyckades vi med det och det fruktade sovjetiska förslaget till ett vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal år 1948 fick ett innehåll som också låg i finska intressen och möjliggjorde så småningom för Finland att utveckla en trovärdig neutralitetspolitik.

Detta understöddes också att Sverige, i viss mån av hänsyn till Finlands ställning, valde att förbli ett alliansfritt land. Den s.k. nordiska balansen var lyckad och möjliggjorde för Finland att ansluta sig som en fullvärdig medlem till Nordiska rådet fr.o.m. 1955.

Detta skedde 20 år efter Finlands riksdag hade godkänt deklarationen om landets nordiska orientering. Trots vår nästan 110 år långa tidsperiod som storfurstendöme under rysk regi hade vi aldrig övergivit vårt nordiska arv, som naturligtvis hade inte alltid varit så fredsamt – vi minns att de två länder som fört de flesta krig sinsemellan i Europa har varit Sverige och Danmark – och till vilket finnarna kunde ha en ambivalent ställning med tanke på det hur vi, allt efter omständigheterna, kunde presentera oss antingen som vikingar eller deras offer.

Tiden då vi var underställda Ryssland var fram till sekelskiftet för det mesta gynnsamt för Finland, då det finska språket blev erkänt som officiellt språk i landet, vi fick för första gången en finsk administration och t.o.m. egen valuta och år 1906 det mest demokratiska parlamentet i världen med rösträtt för kvinnor. Dessa institutioner kvarstod också under ofärdsåren och världskriget då Tsarryssland skärpte sitt grepp om Finland. Dessa nationella institutioner gjorde det möjligt för Finland att utropa självständighet år 1917.

Det självständiga Finland hade sina problem med grannlandet Sverige, men Ålandsfrågans fredliga lösning bidrog till det att Finland kunde utveckla sitt nordiska kallelse. Men vi var lite sent ute med att omfatta den nordiska modellen som hade sin början i 30-talets krispolitik i Sverige och de andra nordiska länderna, då den finska välfärdsstatens uppbyggande fick riktigt fart först efter vänsterns seger i 1966 års riksdagsval.

Samtidigt som den finska ekonomin stärktes och välfärdssamhället byggdes fick den finska utrikespolitiken mera förståelse och t.o.m. beundran, som nådde sin höjdpunkt med vårt värdskap för Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens toppmöte i Helsingfors 1975.

Men det oaktat förekom det också ständiga bedömningar utomlands om ”finlandisering”. Vad beträffar hur vi skötte vår utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive våra relationer till Sovjet tycker jag att vi har ingenting att skämmas över. Detta i motsats till vad jag har kallat för ”självfinlandisering”, d.v.s. det hur man i politik kunde skilja ut politiker som av karriäropportunistiska skäl valde att agera enligt vad de ansåg skulle ge dem poäng i Kremls ögon och som inte heller blundade för att anmäla sina kolleger som antisovjetiska krafter.

Det var inte enbart kommunister utan politiker från samtliga partier som inte kunde låta bli att använda Moskvakortet för att befrämja sin karriär. Och sedan ryska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 var det de s.k. majoritetskommunisterna och socialisterna i DFFF som i Sovjetunionens ögon blev de besvärligaste kritikerna av Moskvas politik.

Finlandiseringsdebatten fortsätter i Finland idag, men idag är det Samlingspartiets färgstege i statsledningen som anses krypa inför Trumps (och Israels) olagliga maktpolitik i ännu större skala än vad några finländare gjorde inför ryssarna under kalla kriget.

Efter Sovjetunionens sammanbrott blev det möjligt att bli av med VSB-pakten och bygga relationerna med Ryssland på nya grunder. Finland beslöt att söka medlemskap i EU, till vilket Ryssland inte hade några anmärkningar, hade vi frågat efter deras mening som vi inte gjorde.

De flesta i Finland var nöjda med detta. Beträffande steget till medlemskap i Nato var den finländska opinionen oerhört stabil för trettio år, med i genomsnitt 60 % for bevarandet av vår militära alliansfrihet och 25 % för medlemskap, oberoende av vad som hade skett i världen. Som medlemmar i EU använde vi inte mera begreppet neutralitetspolitik och det att vi var alliansfria var inte heller någon ideologisk dogm utan en beskrivning att vi inte var medlemmar i någon militärallians.

Opinionen började förändras redan i och med Putins uppläxning av Sverige och Finland att avstå från Natomedlemskap hösten 2021. Riktig drastiskt svängde opinionen till att favorisera ett Natomedlemskap i februari 2022 då Ryssland började sitt krig mot Ukraina.

De som också tidigare hade varit för Natomedlemskap var för det mesta sådana människor som oberoende av Rysslands agerande ansåg att då vi hör ihop med ”västländerna” måste vi också vara med i Nato. Bland dem som nu ansåg anslutningen som nödvändig var sådana som trodde att Finland kunde vara nästa föremål för rysk aggression efter Ukraina, men kanske mera sådana som ville visa långfingret för ryssarna. Och resten kanske såg inget alternativ än att gå med den stora majoriteten – och en nästan enhällig media – och röstade för Nato för att inte störa konsensusen.

Tidigare hade nästan samtliga politiker lovat en folkomröstning om det blev aktuellt att överge alliansfriheten men då den stunden kom ansåg man att de överväldigat positiva siffrorna för medlemskap i opinionsundersökningar var tillräckliga. Det blev omröstning bara i riksdagen som nästan enhälligt godtog medlemsansökan till Nato.

För min del då det mycket snabbt blev klart att den stora majoriteten ville föra Finland in i Nato, blev det ytterst viktigt att Sverige skulle göra samma beslut i samma takt som Finland. Oberoende av vad man egentligen tyckte om medlemskap i Nato och oberoende av vilket land skulle vara in och vilket utanför skulle det värsta alternativet vara att bara det ena var med och det andra inte.

I mina kontakter med Peter Hultqvist och andra i Sverige – inte enbart partivänner – ville jag först utreda om det skulle vara möjligt för oss att ingå en bilateral försvarsallians som alternativ till Nato. Fast det fanns ett visst intresse i båda länder för detta blev det nästan omedelbart klart att i det då rådande opinionsklimatet – i vars skapande och stödjande media hade en inte obetydlig roll – ansågs detta vara otillräckligt och orealistiskt. Så blev det enda kvarstående förhandlingsättet för mig att verka för Sveriges anslutning till Nato. Även om det fanns många som var beredda att gå in i Nato utan svenskarna stod statsledningen och partiet för denna förhandlingslinje.

Bakom detta var det insikten om att det värsta utfallet för båda länderna skulle vara om det ena landet blev medlem och det andra utanför, oberoende av vilket land skulle ha varit ute och vilket inne.

Men redan fyra år senare har man börjat se på Nato i ett nytt ljus. Skälet är naturligtvis utvecklingen i Trumps USA som har visat att vi inte länge kan lita på att amerikanerna skulle rädda oss i en krissituation och gå i krig för att försvara oss såsom Natos artikel 5 stipulerar. Är USA berett att kasta Ukraina under bussen, kan det likaväl göra det samma med Finland, eller Sverige för den delen. Detta går knappast att förebyggas med smicker eller golfspelande vilka har varit sättet med vilket alltför många europeiska ledare har velat avvärja Trumps misshag.

Vi kan inte heller vänta en återgång till det tidigare transatlantiska förhållandet med en demokratisk seger i USA:s nästa presidentval, så välkommen och sårläkande den skulle vara. Vi i Europa och resten av världen måste inte bara klara oss utan USA, men vid behov också motverka USA:s illasinnade inflytande såsom dess understöd för nationalistiska och högerpopulistiska krafter i Europa.

Detta är inte något argument för att Sverige och Finland borde utträda ur Nato. Men vi måste ha en realistisk bedömning om dess betydelse. För Finlands del har jag ständigt påmint om att av alla världens länder är det Sverige som har det starkaste och mest äkta egenintresset i att försvara Finlands självständighet och suveränitet. Därefter följer de andra nordiska länderna, sedan övriga länder i Europa. Om också mera fjärran liggande länder är beredda att försvara oss i en krissituation är det välkommet, men det sker enbart då de har ett egenintresse som inte trängs undan av andra mera närstående intressen.

Det att samtliga nordiska länder är idag i Nato hindrar inte, utan tvärtom ger ännu bättre möjligheter för Finland och Sverige att fördjupa sitt försvarssamarbete, gärna också med de övriga nordiska länderna med. Vi borde t.o.m. ha ett nordiskt försvarsförbund som mål.

Det är möjligt då vi nu alla är med i Nato och det står inte heller i konflikt med behovet att förstärka det europeiska försvarssamarbetet och EU:s förmåga att agera i enlighet med artikel 42:7. Formuleringen av unionens biståndsparagraf är egentligen mera förpliktande än Natos artikel 5, men till skillnad från Nato saknas tillsvidare alla gemensamma strukturer och institutioner för dess verkställande.

Ett visst mått av strategisk autonomi behövs också i Norden. Det nordiska försvarssamarbetets potential måste kunna utnyttjas vid behov också utan Natos eller EU:s samverkan.

Att bereda sig för krig hämtar alltid kriget ett steg närmare. Samtidigt som det är absolut nödvändigt att nu förstärka Europas försvarsberedskap bör vi förbereda oss för fred, trots att en återgång till det fredliga samarbetet inte kan förverkligas så länge Putin sitter vid makten.

Under kalla krigets höjdpunkt fattade Nato – som svar på utplaceringen av nya sovjetiska kärnvapenbärande medeldistansrobotar av typen SS-20 i Europa 1979 – ett dubbelspårsbeslut: man skulle dels placera ut egna nya medeldistansrobotar, dels aktivt söka avtal om rustningskontroll med Sovjetunionen för att begränsa eller avveckla kärnvapensystem med medellång räckvidd (INF) i Europa. Vid tidpunkten framstod detta som orealistiskt och rent utopiskt, då upprustningen fortsatte på båda sidor, men det ledde till slut till INF-avtalet 1987, vilket innebar att vapnen på båda sidorna avvecklades. Nu har INF-avtalet upphört att gälla, och en ännu farligare och helt oreglerad kapprustning pågår – värre än under kalla kriget.

Också nu borde Nato ha alternativ att erbjuda, t.ex. till vad och hur man kunde använda medlen avsedda för en ökning av upprustningsutgifterna på ett sätt som skulle gagna alla länder som hotas av klimatförändringen och urholkningen av biodiversitetet – givetvis förutsatt att såväl Ryssland som Kina ömsesidigt förbinder sig vid liknande insatser.

Naturligtvis möjliggjorde det sovjetiska ledarskapsbytet INF-avtalet, men Natos erbjudande lades fram och kvarstod redan under Brezjnevs tid. Även om det är svårt att förvänta sig ett positivt mottagande av ett sådant erbjudande under Putin, finns det inget att förlora – och potentiellt mycket att vinna – på att redan nu förbereda sådana initiativ med dubbla spår; det skulle visa vad och hur även Ryssland skulle kunna dra nytta av saken, samtidigt som det skulle motverka den ryska propagandan om Natos onda avsikter.

Till slut för jag fram en önskan att Sverige och Finland tillsammans med de övriga nordiska länderna i Nato skulle agera utgående från förståelsen att militäralliansens berättigande ligger i det att den förebygger krig och har misslyckats om den hamnar i krig.

För att detta skulle bli nordisk linje måste vi först ha val i Sverige och Finland. Och då hoppas jag att vi återtar den roll vi tidigare hade som banbrytare i arbetet mot kärnvapen och ansluter oss till FN:s fördrag om kärvapenförbud.