Kultur

Eskapader och mediekritik från ett livsvärv på Hbl – ”Bruun har antagligen rätt”

Niklas Sandström
Staffan Bruun.

Man står med ”förvåningens finger i häpnadens mun” för att använda ett beprövat finlandssvenskt talesätt när man läser Staffan Bruuns bok om Hufvudstadsbladet. Eller som redaktör Geo Stenius formulerade sig i det populära radioprogrammet ”De äldres råd”: Det är en fruktansvärd kritik av hur ”Husis” letts som Bruun kommer med.

Henrik Helenius

Arbetarbladet

Bokrecension: Staffan Bruun: Mitt liv på HBL. Förlaget, 2018, 332 s.

 

Som vanligt är det snytingar till höger och vänster och fart på när ”stjärnreportern” Staffan Bruun griper till pennan.

Men för att ta det från början.

Bruun har alltså varit anställd som reporter vid Hbl från 1980 till 2016. Numera är han fri författare och till hans succéer utanför Hbl-redaktionen hör deckarna med reportern Burt Kobbat i huvudrollen.

 

Det är en epok som både mentalitets- och tidsmässigt ligger långt från nutiden när Bruun startade i journalistiken. Då levde Republiken Finland ännu i Sovjetunionens skugga och president Kekkonen regerade obehindrat, om dock ej helt oomstritt. Bruun anser att ”det innebar en servil högaktning för makten och känsliga nyheter förtegs”. Hufvudstadsbladets suveräna chefredaktör var då Jan-Magnus Jansson. Bruun menar att det inte var lätt eftersom Jansson var en del av etablissemanget. Han motiverar sin uppfattning med att Jansson ofta satt inne med viktig information som han fått i förtroende, information som tidningens egna journalister gjorde allt för att få fram.

 

Men på en punkt skulle Jansson verkligen få rätt beträffande Bruun. Jansson ansåg nämligen att Bruun var rätt man att förklara strejker i ett kommunistiskt land eftersom han deltagit i marxistiska studiecirklar. Till saken hör att Bruun i sin tidigaste ungdom gått med i den taistoitiska ungdomsrörelsen, alltså de radikala ungdomar som stödde den bresjnevitiska oppositionen inom Finlands kommunistiska parti. Snabbt kom han dock på andra – och bättre tankar, vilket han öppenhjärtligt skildrat i en av sina tidigare böcker.

 

Bruuns beskrivningar av livet i kommuniststaterna när dessa hamnade i gungning hör till de bästa avsnitten i boken. När han så tidigt som 1981 för Hbl intervjuade en estnisk dissident som gett en sanningsenligt bild av livet i Sovjet-Estland utnämndes han av de finlandssvenska extremkommunisternas tidning Enhet till ”Svenskfinlands största slaskhinkjournalist”. En titel som Bruun idag verkligen kan vara stolt över med tanke på varför han fick den. Och av vilken tidning.

För kommunismens mörka, dystra vardag inifrån är något Bruun behärskar.

Förutom livet i Sovjet-Estland får läsaren bland annat ta del av hemska berättelser om hur rumänska tullmän konfiskerade hans filmer som innehöll icke-önskvärt material, tiggande barn i Albanien, i Polen mötte han Solidaritets strejkande varvsarbetare i Gdansk osv.

 

Men det starkaste intrycket gör ändå det som han var med om i dåvarande Sovjet-Litauens huvudstad Vilnius den januaridag 1981 då sovjetiskt pansar helt oberört körde rakt genom en folkmassa. Samtidigt blev han ögonvittne till hur oskyldiga unga litauer mejades ner och hur armar och ben stack fram under pansarvagnarna.

 

Bruuns erfarenhet är att när han som journalist ska skriva om svåra olyckor och mord så är han tillkallad när allting redan hänt. Men i Vilnius var allt annorlunda därför att där var han med precis när det dramatiska hände. Han skriver: ”Att säga att jag oberörd lyckades stå utanför skeendet vore en stor lögn”.

 

En riktig avsågning

När Staffan Bruun sedan inifrån avslöjar vad som skett inom Hufvudstadsbladet och Konstsamfundet kan man verkligen säga att ”storsmockan hänger i luften”. Beslutsfattare och makthavare i den finlandssvenska medie- och affärsvärlden avsågas på löpande band. Nu faller det naturligtvis utanför recensentens förmåga att kunna ta ställning till alla Bruuns hårresande anklagelser. Till det hade krävts mera insiderinformation och alla fakta på bordet. Men det faktum att Hufvudstadsbladets pappersupplaga från 1980-talet rasat från närmare 70 000 till dagens 26 000 talar sitt tydliga språk. Något måste i alla fall ha gått snett.

 

Också lokaltidningarna Västra Nyland samt Östnyland, före detta Borgåbladet, har varit i motvind. Bruun skriver: ”Vem som helst förstår att det inte är nylänningarna som är extra ointresserade av tidningar. Om Vasabladet och Tidningen Åland gör miljonvinster på sina sexdagarstidningar medan kollegerna i Nyland tvingas till svångremsutgivning två dagar i veckan så kan det bara bero på inkompetenta ägare”.

 

Kunde något ha gjorts annorlunda?

Bruun hänvisar till den finlandssvenska medieforskaren Carl-Gustav Lindén som sagt att journalistiken har en ljus framtid bara man satsar på kvalitet och det läsarna vill ha.

Enligt Bruun har Konstsamfundet som står bakom utgivningen av Hufvudstadsbladet gått emot trenden genom att hävda att tidningsbranschen är döende och ”att det var förutbestämt att Hufvudstadsbladet skulle förtvina”.

 

Ja, hur förhåller det sig egentligen?

Ett exempel som inte finns med i Bruuns bok är Maaseudun Tulevaisuus som är organ för de finska lantbruksproducenternas organisation MTK. Där lät man sig inte besmittas av destruktiva teorier om ”smältande isflak”. För drygt tio år sedan insåg man i det tidningshuset att antalet lantbrukslägenheter skulle fortsätta att sjunka. Men man lät sig inte nedslås utan beslöt istället att satsa på att utveckla produkten till att bli en tidning för alla som bor på landet. Klara målgrupper definierades och journalistiken riktades till dessa. Mycket snabbt började upplagan stiga och efter en tid hade man fått många tusentals nya prenumeranter. Ifjol var Maaseudun Tulevaisuus pappersversion som ligger mellan 70 000 och 80 000 den tredje mest lästa dagstidningen i Finland efter Helsingin Sanomat och Ilta-Sanomat.

 

Nämnda tidning som i svensk översättning skulle heta ”Landsbygdens framtid” tyder på att både Bruun och Lindén antagligen har rätt. Den visade sig nämligen vara papperstidningen med en framtid!

 

En kritiker tyckte att boken innehåller för mycket anekdoter. Men ett motargument är att de piggar upp innehållet och därmed utgör en motvikt till de tyngre avsnitten.

 

Med finns – inte helt oväntat – klassikern om branden i Hufvudstadsbladets tidningshus vid Mannerheimvägen 18 år 1984 och hur redaktionens nattchef Kurt ”Skära” Skärström efter att ha stängt tidningen gått på sin ”sedvanliga nattsmörgås” på en krog i närheten och hur han sedan på vägen hem såg branden utan att kunna skriva om den. Bruun intervjuade honom under rubriken ”Nattchefens värsta natt”. Dilemmat var bara att sedvanlig nattsmörgås i verkligheten betydde ett dussin gintonic!

 

Staffan Bruun fick fast anställning vid Hufvudstadsbladet 1980. Samma år anställdes Hans Sundström som tidningens filmkritiker. Då inträffade en episod som Bruun inte nämner. Eftersom tillvägagångssättet vid utnämningen av Sundström väckt kritik inom redaktionen sammankallades journalisterna till ett protestmöte. Poängen var bara den att också Sundström på sitt skrivbord fick en skriftlig kallelse att delta i protestmötet – mot sin egen utnämning!

Milt sagt makabert!

Att Hans Sundströms utnämning inte var ett dåligt beslut bekräftades ju sedermera av hans framgångsrika bana. När han gick bort 2017 vittnade alla om hur lysande han varit. En av Finlands för att inte säga Nordens främsta filmkritiker, konstaterade man i minnesorden.

 

Tidningsredaktioner kan som bekant var stormiga arbetsplatser.

Och jobbet som journalist ibland förenat med en viss dramatik.

 

Henrik Helenius

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE