General Jaruzelski hade utsetts till förste partisekreterare i Polska förenade arbetarpartiet PZPR den 18 oktober 1981. Det var relativt ovanligt med militära ledare i kommunistiska diktaturer men Jaruzelski torde höra till de mest kända av det slaget.

Demokratiutvecklingen i Polen hade gått tillräckligt långt för att man fruktade en sovjetisk invasion i stil med Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Vad som skedde den 13 december 1981 var att partichefen i vad som i praktiken var en enpartistat genomförde en statskupp.

Militärt råd för nationellt försvar hette juntan som tog makten i Polen med Jaruzelski som ny regeringschef. Han skulle senare bli Polens president men under undantagstillståndet från 1981 till 1983 styrde han i egenskap av parti- och regeringschef, en kombination av ämbeten som även Josef Stalin tog på sig 1941 när Sovjetunionen befann sig i en knepig sits.

Annars var det på mode i den samtida kommunistiska världen att ledaren kombinerade ämbetena av parti- och statschef, såsom Kubas diktator och partichef Fidel Castro gjorde 1976 när han sadlade om från regerings- till statschef.

Sovjetunionen hade invaderat Afghanistan år 1979, vilket krävde en del resurser. Det gör det inte helt sjävklart att en sovjetisk invasion var förestående, såsom Jaruzelski senare försvarade sin kupp som en patriotisk handling.

När jag som avgående styrelseledamot i Finland-Polen Föreningarnas Förbund ser tillbaka på mitt engagemang som Polenvän, tänker jag ofta att vaga barndomsminnen från frammarschen av den fria fackförbundsrörelsen Solidaritet 1980 och framför allt från några år efter det sådde ett frö för ett bestående intresse gällande Polen. Aktiv Polenvän blev jag först på 00-talet i samband med att jag kom tillräckligt långt i språkstudierna för att vilja åka till Warszawa för språkkurs men den ursprungliga sympatin för Polen väcktes av en räcka nyhetshändelser.

Den mest dramatiska nyheten måste ha varit själva utlysandet av undantagstillståndet den 13 december 1981. Ett annat starkt minne är den norska nobelkommitténs beslut att tilldela Nobels fredspris till fackföreningsledaren Lech Wałęsa år 1983, några månader efter att undantagstillståndet upphävts. Han var rädd för att inte få inresetillstånd till Polen igen och lät därför hustrun Danuta åka till Oslo för ceremonin. Ytterligare en dramatisk händelse som fäste medvetandet vid Polens kamp för demokrati och frihet var mordet på den katolska prästen Jerzy Popiełuszko år 1984.

På den tiden var påven Johannes Paulus II polsk och hans insats minns jag att kommenterades av släktingarna på ett tudelat sätt, dels uppfattades han som en viktig motkraft mot diktaturen, dels som ett reaktionärt hot när det gällde kvinnornas reproduktiva rättigheter.

Ofta hör man någon säga att Finlands naturliga referensgrupp är de västeuropeiska länderna, inte central- eller östeuropeiska länder som Polen. Men på 1980-talet var Finland något mindre västeuropeiskt än fallet har varit efter EU-medlemskapet 1995.

Det som hände i Polen var något som kunde ha hänt oss. J.K. Paasikivi och K-A Fagerholm styrde Finland i slutet av 1940-talet bort från en kurs som kunde ha urartat i en kommunistisk statskupp. I Tjeckoslovakien genomfördes en sådan kupp 1948, något som Hertta Kuusinen välkomnade här hemma.

Orsaken till att så många kände sympati och solidaritet med Polen på 1980-talet var att det fanns en uppfattning om att vi på något plan trots allt hörde till samma referensgrupp. Finland räddades från historiens värsta vingslag under 1900-talet för att vårt geografiska läge var såpass perifert, men Polen kunde inte undkomma att bli söndertrampat av två totalitarismer.

General Wojciech Jaruzelski år 1968 då han avancerade från arméstabschef till försvarsminister. Det var året för Pragvåren och Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien, något Jaruzelski lät förstå att han ville undvika i Polen. (Foto: Wikimedia Commons)

Vad man ska tycka om Jaruzelski idag är svårt att säga. Hans försvar var att den polska versionen av diktatur var mildare än vad en invasion skulle ha lett till. Åtminstone förhandlade han sedan med den fria fackföreningsrörelsen och gick med på en övergång till demokratin. Han gick inte till historien som den som ville stoppa demokratiutvecklingen, vilket var fallet med de flesta samtida ledarna i Warszawapaktens länder. De flesta andra måste fråntas makten för att demokratiseringen kunde ske. Jaruzelski följde samma recept som Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov som var villig att luckra upp diktaturen steg för steg. Därför undkom Polen de våldsamheterna som drabbade Rumänien 1989.

Fast 1989 var ett fredligt år i Polen, hade dock tiotals människor fått sätta livet till när de protesterade mot undantagstillståndet. Nio av dem dödades den 16 december 1981 när juntan krossade gruvarbetarnas strejk i Katowice.