Jaktklubben i Warszawa var stället där Mannerheim umgicks med många av de ledande gestalterna i det polska samhället. Mannerheim lärde sig polska men som vanligt imponerade han också med sin franska. För många av de polska vännerna som var patrioter och ville bryta med tsarväldet var det ingalunda självklart att umgås med en rysk general. I sina memoarer skrev Mannerheim att han inte talade politik med polackerna.

Efter den ryska revolutionen förändrades Mannerheim plötsligt. Generalen som hade varit sin tsar obeveklig trogen upplever Ryssland som ett hot och spekulerar i att hotet kommer att bestå också efter bolsjevikväldet. Boken Mannerheim Puolan vuodet, en antologi artiklar om den blivande marskalkens år i Polen, presenterar en bild av att en sådan personlig utveckling sker under perioden före och under första världskriget i Polen som sedan leder till de historiska händelser Mannerheim är känd för.

Antologin är redigerad av Jukka och Anna Soisalon-Soininen. Den inleds med en kort artikel av Herman Lindqvist och resten av bidragen har kommit relativt jämnt från Finland respektive Polen, dock så att Jukka Soisalon-Soininen bidrar i större skala än de andra. Boken har utkommit på finska 2020. Den ursprungliga planen var en tvåspråkig finsk/polsk utgåva men den tanken övergavs när det beslutades att den polska upplagan skulle utges skilt senare.

Boken är något spretig med olika slags texter som inte alla håller sig strikt till huvudtemat men helheten blir ändå till sist fungerande. Som riksföreståndare 1919 var det närmast en självklarhet för Mannerheim att Finland skulle erkänna Polens återvunna självständighet. En del av dem som var involverade i projektet att återskapa den polska staten var hans goda vänner. Som överbefälhavare under andra världskriget vädjade han sedan till Hermann Göring och andra tyska nazistledare för att skona sina vänner när de en efter en föll i händerna av Gestapo. Någon automatisk frigivning följdes inte men nazistledarna lyssnade på Mannerheim och lindrigare behandling i fångenskapet för marskalkens högadliga vänner kom utan vidare i fråga.

För många polska historiker är den mest intressanta frågan gällande Mannerheim en jämförelse med Józef Piłsudski. Jarosław Suchoples, före detta polsk ambassadör i Finland, levererar en just sådan marskalkjämförelse. Vad fick Mannerheim att avstå från en statskupp när extremhögern i Finland hade lätt kunnat acceptera honom som diktator? Piłsudski tröttnade på politikernas sinsemellan motstridiga åsikter redan 1926 blev en autokratisk ledare fram till sin död 1935. Suchoples är av den åsikten att Mannerheim var en militär som tog den politiska rollen enbart av nödvändighet när han gjorde det, medan Piłsudski var en fullblodspolitiker som blev militär därför att han på den vägen kunde nå politisk makt.

Boken ger en livlig bild av den ryska delen av Polen under åren före första världskriget. Mannerheim tjänstgjorde mellan 1889 och 1891 i Kalisz vid den dåvarande tyska gränsen, från 1909 till 1911 i Novominsk i närheten av Warszawa, alltså dagens Mińsk Mazowiecki och därefter i Warszawa fram till krigsutbrottet och tillbringade en del av första världskriget fortfarande stationerad i Polen. Mannerheims nära vänskapsförbindelse med Maria Lubomirska är en av de mest intressant skildrade delarna av boken. Hon var gift med en betydande polsk statsman som också var Mannerheims vän och spekulationerna om arten av deras relation kommer aldrig att bli annat än spekulationer. Vänskapsbandet var mycket nära och åsiktsutbytet med Lubomirska av stor betydelse för Mannerheim som uppskattade vördnaden för damernas intelligens i de polska högadliga kretsarna.

En av bokens främsta förtjänster är de fina bilderna. Det har förekommit en utställning om Mannerheim i Polen i olika polska städer och boken har drag av en mycket välgjord utställningskatalog. Vissa artiklar skrapar på ytan och främst bidrar till kulten av marskalken men som helhet är boken välgjord och intressant. Alla artiklarna är inte helt samstämmiga gällande vem Mannerheim var och vad han tänkte men så ska det inte heller vara med tanke på att Mannerheim var en mycket privat person som hade en dubbelroll. I umgänget med andra ryska militärer framstod han som hundraprocentigt lojal, samtidigt som han umgicks med en del polacker som var allt annat än lojala undersåtar. När umgänget med suspekta personer ändå väckte misstankar, hade Mannerheim sina beskyddare som såg till att ärendet bordlades.

Recension: Anna & Jukka Soisalon-Soininen (red.); Mannerheim Puolan vuodet (2020); Readme.fi; 367 s.