Sedan förbundsdagsvalet den 26 september kan de tyska socialdemokraterna däremot slå fast att ordspråket om den som skrattar sist skrattar bäst kan vara en passande replik.

Efter partiets valseger i september talar numera närmast allt för att Olaf Scholz även kliver över sista ribban från kandidatstatus till chef för en nybildad tysk koalitionsregering.

Förutsättningen är att förhandlingarna med Bündnis 90/Die Grünen och det liberala partiet FDP inte går i lås. Oddsen för en motsvarande allians bedöms som goda.

De flesta seriösa förväntningarna utgår ifrån att Angela Merkel inte behöver ställa upp för sitt sjuttonde jultal i rad.

Att misslyckas är ingen option, säger talespersoner.

Efter Willy Brandt, Helmut Schmidt och Gerhard Schröder kommer Olaf Scholz således att få den historiska chansen att röstas till Tysklands fjärde SPD-kansler.

Merkel 2.0?

I motsats till många andra ledande politiker har Olaf Scholz ännu inte lockat en biograf för en systematisk redovisning av hans personlighet. Kännedomen om hans profil liknar till och med i det egna landet en karta med en del vita fläckar.

Främst under valrörelsens slutfas byttes SPD-politikerns status i opinionsmätningar från outsider till favorit. Det spekulerades då flitigt om att tyskarna dras till en slags Merkel 2.0.

Motsvarande tillspetsningar är möjligen inte helt gripna ur luften, man det rör sig ändå om sanningsaspekter med variationer.

Det finns tveklöst gemensamma drag mellan Merkel och Scholz. Så har ingen av dem hittills utmärkt sig som entusiasmerande talare med förmågan att skissa fram ideologispäckade visioner.

Båda är däremot i högsta grad professionella pragmatiker. De förenar djupgående sakkompetens med en idog ambition att finna kompromisser även i konfliktladdade förhandlingslägen.

I veckotidningen Die Zeit karakteriseras Merkels habitus dessutom som ”demonstrativt avspänd”. Beskrivningen matchar väl med att nyhetsmagasinet Der Spiegel återger Scholz främsta norm med att ”vi är aldrig varken förödmjukade eller hysteriska”.

Ryktet om att ha ”realistens karisma” betyder i Olaf Scholz fall också att han stundom berikar samhällsdebatten med positiv anda och optimism.

”Jag är övertygad om att vi kan bilda en regering som står för uppbrott och framsteg”, säger han i en aktuell intervju med SPD-tidningen Vorwärts. Han syftar då främst på de svåra förhandlingarna om att överbrygga motsättningar för att bilda en ”trafikljuskoalition”.

Merkels offentligt synliga ledarstil var odramatisk men det fanns ändå aldrig någon som tvivlade om vem som på slutet hade det avgörande ordet.

”Beställer man ledning, så får man den” lyder mottot för Olaf Scholz. Hur den praktiken ser ut i en tänkbar regering med tre olika partier återstår dock att se.

Och här slutar även parallellen med Merkel. Hennes väg inom CDU var sällan präglad av grava besvikelser. Efter enhetsruset klev hon som fysiker fram ur forskningsvärlden och förpuppades snabbt till yrkespolitiker.

I sviterna kring Helmut Kohls bidragsaffär erövrade hon på en raksträcka tålmodigt först partiet och sedan regeringsmakten. Lika ”enkelt” var det aldrig för Olaf Scholz.

Ungdomlig radikalitet

Hans politiska bana var präglad av förhållandena i Västtyskland. Scholz föddes 1958 i staden Osnabrück men växte upp i den nordtyska metropolen Hamburg.

Uppväxtvillkoren var småborgerliga. Hans föräldrar var verksamma inom textilbranschen och trebarnsfamiljen bodde i ett mindre radhus mitt i en statsdel som i övrigt präglades av svåra sociala problem.

Denna miljö samt 70-talets vänsterorienterade tidsanda bland många ungdomar bidrog till att Olaf Scholz redan som gymnasist strävade efter att verka för mera social rättvisa. Han gick med i SPD och utmärkte sig med aktiva insatser för ungdomsorganisationen Jusos (Jungsozialisten).

Under socialdemokraten Helmut Schmidts era som förbundskanlser kritiserade den unge Scholz regeringens säkerhetspolitiksa beslut hårt om att balansera Warszawapaktens upprustning med hjälp av att utplacera Pershing II-medeldistansrobotar i Västeuropa.

Försvarsalliansen Nato svartmålade han som en ”aggressiv imperialistisk” organisation. I hans dåvarande tycke nagelfor han även förbundsrepubliken som ”Europas storkapitalistiska högborg”.

Men ungdomstidens radikala glöd gav sedermera vika för en attityd med målsättningen att utan radikal patos söka efter realpolitiska lösningar.

När man ger benämningen ”streber” en positiv tolkning så passar den för Olaf Scholz fortsatta förhållande till politiken. Det sägs att strävan efter ett rättvisare samhälle satte de avgörande inpulser för hans levnadsbana.

Bortsett från några år med egen kansli som advokat för arbetsrätt blev politiken till hans enda utmanande verksamhetsområde.

Karriär med motgångar

Olaf Scholz har övervunnit motgångarna i sin karriär för att nå den absoluta toppen. (Foto: Joachim Kasten)

Tidiga meriter som yrkespolitiker samlade Olaf Scholz som polischef (Innensenator) i delstaten Hamburg. Under SPD-ledaren och kanslern Gerhard Schröder valdes han sedan till partisekreterare.

Främst i den fasen hade Scholz även ett medansvar för klubba igenom den röd-gröna regeringens åtstramningsåtgärder fastlagna i SPD:s program ”Agenda 2010”.

För partiinterna kritiker symboliserar den politiken än idag början på den tyska socialdemokratins årslånga nedgång till ett 15-procentsparti.

I Angela Merkels första regering ingick Scholz som arbets- och socialminister.

Efter SPD:s valnederlag 2009 ombildades förbundsregeringen till en rent borgerlig koalition mellan CDU/CSU och det liberala partiet FDP.

Olaf Scholz återvände till sin hemstad Hamburg och erövrade tillbaka regeringsmakten i delstaten från CDU med en strålande absolut majoritet.

Som kommunalpolitiker och borgmästare regerade han framgångsrikt i synnerhet genom att med hjälp att skattemedel initiera ett socialpoltiskt bostadsprogram.

Scholz var poplulärast fram till ett självförvållat misstag.

Förödelse efter G20-kravallerna i Hamburg. (Foto: Joachim Kasten)

Anledningen var 2017 års G20-möte i hansastaden. I ett opåkallat utspel hävdade han att dess organisation är lika enkel som den årliga storslagna folkfesten ”Hafengeburtstag”. Men skenet bedrog dramatiskt.

Medan världsledarna förhandlade på det avspärrade kongresscentrumet härjade, plundrade och ödelade hundratals våldsamma demonstranter i en närbelägen stadsdel.

Polisens resurser räckte inte för att få ett effektivt grepp om detta inbördeskrigsliknande scenario.

Olaf Scholz tog ansvaret. I en offentligt anförande bad han stadens invånare om förlåtelse.

Efter Angela Merkels fjärde omval fortsatte Scholz sin politikerbana på nytt i Berlin.

Som vicekansler och finansminster avancerade han till landets ansvarstyngsta socialdemokrat.

Hans prestige inom regeringen räckte däremot i den fasen aldrig för att öka SPD-basens förtroende gentemot honom. Det som fortfarande spökade bland många gräsrötter var ”gamla synder” under Gerhard Schröders ledning samt vänsterflygelns principiella misstroende mot den svart-röda koalitionen i Berlin.

I en medlemsomröstning till SPD:s ordförande hamnade kandidatparet Olaf Scholz/Klara Geywitz således bakom segrarna Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans.

Motgången tillspetsades med att partiet inte “älskade“ honom.

Enligt medierapporteringar begrundade han läget för att dra slutsatser för sitt framtida perspektiv. Han stannade och följde den egna maximen att aldrig vara förödmjukad utan att dra lärdomar.

Upprättande seger

Vid ett intervjutillfälle gav Olaf Scholz en sällsynt inblick i hans nästan okända privatliv. Han är gift med Britta Ernst. Även hon är socialdemokrat med uppdraget som skolminister i delstaten Brandenburg. Hon är hans viktigaste person i livet, erkänner Scholz främst med blick på de motgångar som han stundom drabbades av.

Att hans tidigare rivaler ledarparet Esken/Walter-Borjans sedan föreslog Olaf Scholz som SPD:s kanslerkandidat blev ändå en form av politisk upprättelse för hans attityd att övertyga genom uthålligt arbete.

Under valrörelsen fokuserade han på ämnen som solidaritet och respekt för de ”enkla medborgarna” genom bl a höjd minimilön och större social rättvisa.

Han kunde vicekansler och förhoppningsvis kommer Olaf Scholz som kansler att skapa nytt förtroende för ett längre socialdemokratiskt perspektiv i Tyskland.