Enligt den gamla, julianska kalendern, som gällde i Ryssland före oktoberrevolutionen, men inte i Finland, var det augusti 1917. Kornilov-affären inträffade mellan 10 och 13 september 1917 enligt den gregorianska tideräkning man redan hade i Finland, men i moderlandet Ryssland var det mellan 27 och 30 augusti.

Kuppförsöket inträffade i ett krigstrött Ryssland och leddes av landets överbefälhavare Lavr Kornilov. Den indiska tidningen The Economic Times uppmärksammade för övrigt snabbt den historiska likheten mellan Kornilovs roll år 1917 och Prigozjins roll år 2023.

Hur som helst, när man känner historiens vingslag, är det lätt hänt att dra till minnes ett av Karl Marx mest kända citat, nämligen “Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.”

På det här sättet inleder Marx Louis Bonapartes adertonde brumaire, som handlar om hur Napoleon III påminde om sin farbror, Napoleon I.

I fallet Prigozjin är det fritt fram att fundera, huruvida midsommarens episod var en farsartad upprepning av Kornilovs kuppförsök år 1917, eller om Hegels synsätt är mer träffande, alltså att historien helt enkelt upprepar sig.

Lavr Georgijevitj Kornilov var född den 30 augusti 1870, 18 augusti enligt den julianska tideräkningen, i Ust-Kamennogorsk i ryska Turkestan, som nuförtiden heter Öskemen i Kazakstan. Han var sibirisk kosack till sin bakgrund. Fadern var vän med Grigorij Potanin, en betydande botaniker, etnograf och upptäcktsresande som dessutom som politisk aktivist var en ledande figur i rörelsen som kallades sibirisk regionalism.

Kornilov gick i en militärskola i Omsk och fortsatte därifrån till Michailovskij-artilleriskolan i Sankt Petersburg. Efter Nikolajs generalstabsakademi i Sankt Petersburg befordrades han 1897 till kapten. Hellre än i huvudstaden ville Kornilov tjänstgöra som underrättelseofficer i Turkestan. År 1904 spionerade han incognito i Brittiska Indien men blev upptäckt och hans aktiviteter övervakades noga. Sedan utmärkte han sig i rysk-japanska kriget, fick Georgsordens fjärde klass för tapperhet i fält och befordrades till överste.

I Kina tjänstgjorde Kornilov som Rysslands militärattaché mellan 1907 och 1911. Där lärde han sig kinesiska. Efter den tiden fick han befälet över det åttonde infanteriregementet i Estland och sedan den nionde sibiriska gevärsdivisionen i Vladivostok.

I början av första världskriget fick Kornilov befälet över den 48:e infanteridivisionen och år 1915 befordrades han till generalmajor. I april 1915 sårades han och tillfångatogs av österrikarna vid Przemyśl. Fältmarskalk Franz Conrad von Hötzendorf, chef för den österrikiska generalstaben, ville träffa honom personligen med tanke på hans höga rang.

Sommaren 1916 rymde generalmajor Kornilov från österrikisk fångenskap och återvände till fronten. Han hade i det skedet redan fått Georgsordens tredje klass.

Efter tsarens abdikation fick Kornilov befäl över Petrograds militärdistrikt i mars 1917. Sankt Petersburg hette mellan 1914 och 1924 Petrograd. Den provisoriska regeringen gav inte honom de befogenheter han önskade för att handskas med bristande disciplin och därför ville han hellre få befälet över den åttonde armén. Sommaren 1917 skördade han tillfälligt stora framgångar mot österrikarna men tvingades sedan till reträtt.

Aleksandr Kerenskij störtades i oktoberrevolutionen 1917, enligt den i Finland gällande gregorianska tideräkningen i november 1917. (Foto: Wikimedia Commons)

Aleksandr Kerenskij blev regeringschef för Rysslands provisoriska regering i juli 1917. Strax därefter utnämnde han Kornilov till överbefälhavare, något han fick skäl att ångra.

Kornilov-affären var såpass överraskande och kaotisk att händelseförloppet påminner om Prigozjins uppror den här midsommaren. Nu har det gått snart 106 år sedan Kornilovs misslyckade kuppförsök men det är fortfarande oklart vad som triggade överbefälhavaren och hur händelserna egentligen gick till.

Åtminstone hade Kornilov en ytterst fientlig inställning gentemot bolsjevikerna och han såg maktdelningen mellan den provisoriska regeringen och Petrograds sovjet som ett hot. Vid tidpunkten av kuppförsöket leddes Petrograds sovjet av Nikolaj “Karlo” Tjcheidze, en mensjevik av georgisk börd. Bolsjevikernas andel i Petrograds sovjet hade blivit större och Kornilov oroades av den politiska utvecklingen. Han kom fram till att ingripa direkt i det politiska skeendet genom ett kuppförsök.

Här finns en parallell till läget 2023 med Prigozjin. Kornilov var helt enkelt missnöjd med Rysslands krigföring och ville uppnå ändringar i den politiska ledningen för att underlätta krigföringen.

En annan parallel finns i relationerna mellan Kerenskij och Kornilov till relationerna mellan Vladimir Putin och Prigozjin. Det är oklart exakt hur Kornilov kom att vända sig mot Kerenskij och det fanns spekulation om att Kerenskij själv på något sätt skulle ha varit ansvarig för att hela spektaklet fick sin början. Historikern Richard Pipes har särskilt framfört teorin att Kerenskij medvetet önskade en misslyckad kupp, för att krossandet av kuppen skulle göra honom själv till en stor hjälte. En tidigare historiker, AJP Taylor, hade framfört teorin att Kerenskij medvetet uppmuntrade kuppen tills han förstod att Kornilov planerade att krossa all demokratiutveckling i Ryssland och Kerenskij skulle ha mist sin egen makt i så fall. Men det är fortfarande oklart och upp till tolkning vad Kerenskij egentligen själv önskade och när och varför han började se Kornilov som en fiende istället för en nära bundsförvant.

Hur som helst när det hela började blev det klart att Kerenskij ville förhindra Kornilov från att tåga in i huvudstaden med armén. Han kom fram till att sända Kornilov ett telegram där överbefälhavaren avskedas och trupperna beordras tillbaka. Kornilov vägrade att lyda och gick framåt. Han var rädd för att bolsjevikerna redan skulle ha fått makten i Petrograd och tänkte krossa dem. Storbritanniens militärattaché Alfred Knox stödde Kornilovs uppror och det spreds rykten om att den brittiska parlamentsledamoten Oliver Locker-Lampson skulle ha varit delaktig i upproret med hjälp av brittiska trupper i ryska uniformer.

Tillsammans med Petrograds sovjet lyckades den provisoriska regeringen förhindra Kornilovs kupp. Lev Trotskij fick vara med om att organisera Petrograds försvar mot Kornilovs trupper och senare under hösten skulle han efterträda Tjcheidze som ordförande för Petersburgs sovjet, något som påskyndade oktoberrevolutionen. Den framgångsrika mobiliseringen av arbetare och soldater till huvudstadens försvar ledde till att Kornilovs uppror misslyckades kapitalt. Kornilov blev tillfångatagen men rymde senare ur fängelset i Bychov, dagens Bychaŭ i östra Belarus. Detta underlättades av att fångvaktarna var anhängare till Kornilov.

Förbandstecken för Kornilovs chockregemente. (Foto: Wikimedia Commons)

Efter tiden i fångenskap tog Kornilov sig till Donregionen som kontrollerades av kosacker. I inbördeskriget kämpade han mot bolsjevikerna, vilka tog makten i Petrograd. Kornilovs chockregemente uppkallades efter honom. Trupperna i hans frivilligarmé blev kända för dödskallesymbolen, en symbolik som hade haft en viss användning inom den preussiska militären och kallades i Tyskland Totenkopf. I andra världskriget skulle de nazityska SS-enheter som fick övervaka över koncentrationsläger fortsätta på dödskalletraditionen och heta Totenkopfverbände.

I inbördeskriget var Kornilov känd som en grym militär på den vita sidan. “Ju större terror, desto större segrar för oss”, lovade Kornilov. Han var av den åsikten att det gäller att vinna för de vita, fast man skulle behöva sätta eld på halva Ryssland och man skulle behöva spilla blod av tre fjärdedelar av alla ryssar.

Själv fick han sätta livet till våren 1918 och det var bolsjevikerna som kom ut segrande ur inbördeskriget. I samband med belägringen av Jekaterinodar stupade Kornilov i närheten av staden vars namn betydde “Katarinas gåva” den 13 april 1918 när bolsjevikernas artilleri fick en fullträff i Kornilovs huvudkvarter. Jekaterinodar hade uppkallats efter Rysslands dåvarande härskare Katarina den stora i samband med stadens grundade 1793. I december 1920 fick staden byta namn till Krasnodar, den röda gåvan. Anton Denikin efterträdde Kornilov som befälhavare för frivilligarmén.

Om bolsjevikerna avskydde någon, var det Lavr Kornilov. Att förpassa honom till historiens sophög var något de gjorde rent konkret när de grävde upp Kornilovs lik och brände det på en sophög.

Kornilovs grav uppvaktas av vita militärer år 1919, bland dem Anton Denikin. Senare skulle bolsjevikerna gräva upp Kornilovs lik och bränna det. (Foto: Wikimedia Commons)

Under Kerenskij hade Ryssland en liten chans år 1917 att utvecklas i en demokratisk riktning. Men landet var utmattat efter den långa insatsen i första världskriget, något Kerenskij inte var beredd att dra sig ur. För Kornilov var demokratin främmande och han önskade en regering med tydligare kommandostruktur beträffande det militära och bredare befogenheter att disciplinera sina trupper.

Senare historiker får fundera hur mycket Prigozjins tankar i dagsläget liknar Kornilovs för över hundra år sedan. Ändå finns det en hel del liknande i upprorens kaotiska händelseförlopp och den allmänna förvirringen kring vem som triggade händelseförloppet och varför.

För Finlands självständighet var det viktigt att bolsjevikerna tog makten i Petrograd och landet drogs ner i ett långt och grymt inbördeskrig. Också Finland fick uppleva ett blodigt inbördeskrig, men betydligt kortare. Hade Kornilovs kupp lyckats, kunde Finland ha gått ett väsentligt annorlunda öde till mötes.