Richard Mentor Johnson föddes den 17 oktober 1780 i Beargrass i Virginia där idag finns Louisville, den största staden i Kentucky som 1792 skildes åt från Virginia till en egen delstat. Han var son till plantageägaren Robert Mentor Johnson. Julia Chinn föddes omkring 1790 som slav till Robert och senare blev hon alltså både slav och maka, om inte en lagligt gift sådan, åt Richard.

När Richard och Julia inledde sin relation år 1811 var hon fortfarande faderns slav. De fick två döttrar, Adeline Chinn Johnson och Imogene Chinn Johnson. Döttrarna föddes båda som slavar men blev senare frigivna. Båda fick sin fars efternamn och båda gifte sig med vita män. När fadern Robert dog 1815, ärvde Richard sin maka som sin slav.

1812 års krig hade en grundläggande betydelse för det att Dick Johnson blev en betydande politiker och också med tanke på att hans familj kom att bilda en politisk dynasti i Kentucky. Han blev kongressledamot redan 1807, fem år före kriget bröt ut, men dödandet av shawneehövdingen Tecumseh år 1813 i ett fältslag i Ontario gav honom nationell ryktbarhet och bidrog till att han långt senare avancerade till vicepresident.

Två av Johnsons bröder, James Johnson och John Telemachus Johnson, var kongressledamöter under 1820-talet. Också de hade tjänstgjort i 1812 års krig och betraktades som krigshjältar på egna meriter men de drog också politisk nytta av att brodern blev berömd som mannen som dödade hövdingen Tecumseh. En annan av bröderna, Benjamin Johnson, blev senare federal domare i Arkansas och hans son Robert Ward Johnson tillträdde 1853 som senator för Arkansas. På det sättet kom familjedynastin Johnson att vara betydande inte bara i Kentucky, utan också i Arkansas.

En av de största frågorna som gäller den blivande vicepresidenten är huruvida han faktiskt personligen dödade Tecumseh som hade bildat en sammanslutning av stammar, Tecumsehs konfederation, för att motverka USA:s expansion till områden som hörde till ursprungsbefolkningen. Tecumsehs krig hade påbörjats redan 1811 när USA anföll hans konfederation. När USA anföll även britterna år 1812 i syfte att expandera norrut, bildade Tecumseh en allians med britterna i 1812 års krig.

Den 5 oktober 1813 dödades Tecumseh i Ontario i slaget vid Thames som också kallas slaget vid Moraviantown. USA:s blivande president William Henry Harrison förde befäl över den nordvästra armén och det var hans trupper som hade angripit Tecumsehs konfederation redan år 1811. Överste Johnson förde befäl över en kavallerienhet som bestod av frivilliga och de gick till vågat frontalangrepp mot Tecumseh. Uppdraget ansågs till en början närmast som ett självmordsuppdrag och femton av de amerikanska frivilliga kavalleristerna fick mycket riktigt sätta livet till. Johnson fick själv fem sår men också som sårad dödade han vad han kallade en snygg, lång indian men han sade inte att han hade dödat Tecumseh.

Senare vittnen har sagt att det var Johnson som dödade Tecumseh och historiker har ansett det sannolikt att det var han som personligen gjorde det. År 1816 framträdde en annan av amerikanerna som hade deltagit i striden och påstod att det inte var Johnson utan han som var Tecumsehs baneman, men det senkomna påståendet ansågs tvivelaktigt. I vilket fall som helst var det inte de amerikanska trupperna som kände igen den dödade hövdingen och om Johnson på riktigt dödade honom, var han inte helt på det klara vem han dödade i stridens ögonblick. Johnson red sin vita ponny i strid i täten av sina trupper och var ett mycket synligt mål för motståndarsidan. Han hade inte räknat med att ta sig levande ur striden, men svårt skadad överlevde han och år 1814 kunde han fortsätta i det politiska uppdraget som kongressledamot.

Myten om dödandet av Tecumseh kom att vara av avgörande betydelse för Johnsons senare framgångar i politiken. Framför allt imponerades USA:s sjunde president Andrew Jackson av Johnsons offervilliga självmordsmentalitet och att fältslaget faktiskt ledde till att Tecumseh dödades. Hövdingen uppfattades som en mycket farlig och skicklig fiende. Hela kriget hade börjat som Tecumsehs krig som sedan blev en del av 1812 års krig.

Markisen av Lafayette, en av de stora hjältarna från amerikanska frihetskriget, besökte Johnsons plantage år 1825 under sin resa i USA. Johnson hade varit senator sedan 1819 och under hans tid i senaten fungerade Julia Chinn som plantagemanager. Hon tog hand om plantagens ekonomi och stod också värdinna för mottagningen för Lafayette.

Johnsons mor Jemima hade uppfostrat Julia och bland annat gett henne pianoundervisning och lärt henne skriva. Julia hann aldrig bli maka till USA:s nionde vicepresident men hon fick alltså sköta representationsuppdrag när hon levde tillsammans med en senator, också om hon var hans slav. Julia klassificerades som en octoroon, med vilket avsågs att hon bedömdes vara till sju åttondedelar av europeisk och en åttondedel afrikansk härkomst.

I kongressvalet 1828 lyckades Johnson inte bli omvald som senator. Detta ansågs bero till stor del av Julias alltmer synliga roll. Samma år valdes krigshjälten Andrew Jackson till USA:s president. Demokratiska partiet i sin nuvarande form grundades av Jackson som en populistisk rörelse där också rasismen spelade en central roll. Jacksons tid som president visade sig i allra högsta grad fatal för den amerikanska ursprungsbefolkningen även om bland de vita fick också lägre samhällsklasser ett större inflytande än tidigare.

Det är inte av en slump att just Jacksons porträtt togs fram när Donald Trump flyttade till Vita huset i januari 2017. Trumps medarbetare Steve Bannon ser trumpismen som en direkt arvtagare till Jacksons populism. Som Jacksons vicepresident verkade först John C. Calhoun, en av 1800-talets främsta sydstatsdemokrater som var en ledande slaveriförespråkare. Sedan i valet 1832 valdes Martin Van Buren med nederländska som modersmål från delstaten New York till ny vicepresident efter att Calhoun hade avgått före mandatperiodens slut.

Dick Johnson lyckades bli invald i representanthuset igen när han förlorade sitt mandat i senaten. Från 1831 framåt var han ordförande för militärutskottet, Committee on Military Affairs. På den tiden fanns det skilda utskott för armén och flottan och Johnsons utskott hade med armén att göra. Han hade redan inlett sin kampanj med målet att bli vicepresident i presidentvalet 1836 när Julia Chinn dog i juli 1833 i en koleraepidemi.

Få politiker har varit så fast inställda på att bli vicepresident i USA som Dick Johnson. Som vicepresident fick han inte särskilt mycket att göra, eftersom president Martin Van Buren ogillade honom från första början och hade aldrig önskat sig honom som sin medkandidat. Demokratiska partiet nominerade Johnson som vicepresidentkandidat i valet 1836, inte minst för att den avgående presidenten Andrew Jackson stödde honom. Van Burens personliga favorit var William Cabell Rives från Virginia men Jacksons ord vägde tyngre bland partifolket. Johnson nominerades av partiet med 178 röster mot 87 röster för Rives.

I sydstaterna visade det sig att Johnson var ett impopulärt val, speciellt bland rasister. Julia Chinn hade dött men hennes synliga roll som Johnsons maka under deras 22 år tillsammans var något många sydstadsdemokrater helt enkelt inte kunde smälta. Medan Van Buren från nordstaterna lyckades få en majoritet, gick det inte vägen för partiets vicepresidentkandidat Johnson i elektorskollegiet. Elektorerna från Virginia avgjorde att valet av vicepresident gick vidare till senaten. De 23 trolösa elektorerna röstade på William Smith från South Carolina i protest mot Johnson, fast de kunde acceptera Martin Van Buren som president.

Bland senatens 52 ledamöter behövdes 27 röster för att bli vald till vicepresident. Whigpartiets Francis Granger fick 16 röster och Johnson 33. Därmed blev han vald. Myten om att han hade dödat shawneehövdingen Tecumseh var något som hade utnyttjats under kampanjens gång, inte minst med ramsan “Rumpsey Dumpsey, Rumpsey Dumpsey, Colonel Johnson killed Tecumseh”. Ramsan kommer ur en hyllningsdikt som Richard Emmons från Kentucky skrev till Johnsons ära. Att Johnson ansågs vara hövdingdödare var inte hans enda politiska merit, även om just den saken imponerade starkt på Andrew Jackson. Fackföreningsledaren Ely Moore i New York hade redan i mars 1833 meddelat sitt stöd för Johnson i valet av vicepresident 1836 på grund av att han motsatte sig skuldfångenskap och ansågs vara en förespråkare för religionsfriheten.

En av Johnsons vänner och anhängare var Davy Crockett som dödades i slaget vid Alamo 1836. Crockett hade helst sett Johnson som USA:s president men han hann aldrig ens se Johnson som vicepresident, när han med sina stridskamrater drog den militära offervillighet och självmordsmentalitet som Johnson ansågs förkroppsliga till sin spets. Orsaken till att Johnson själv inriktade sig på vicepresidentämbetet var att han visste att Jackson hade valt ut Van Buren som sin efterträdare och för att få Jacksons stöd gällde det att sikta något lägre. Även John Bell från Tennessee hade uppmuntrat Johnson att sikta högre, mot presidentämbetet. Bell vände sig sedan mot sin tidigare bundsförvant Jackson och hörde därefter till Whigpartiets ledande politiker.

Byst föreställande USA:s nionde vicepresident Richard M. Johnson (1780-1851) av James Patton Voorhees från år 1895 i den amerikanska senatens samling av byster av vicepresidenter. (Foto: Wikimedia Commons)

Som vicepresident var Johnson inte helt irrelevant, trots att president Van Buren inte ville ge honom annat än ceremoniella uppdrag. Enligt USA:s konstitution får vicepresidenten avgöra alltid när rösterna faller jämnt i senaten. Det fick Johnson göra hela fjorton gånger under sina fyra år som vicepresident. En gång förklarade han sitt röstningsbeteende i en tidningsartikel i Kentucky Gazette, men han höll aldrig ett tal inför senaten som vicepresident där han förklarade varför han avgjorde en omröstning på ett visst sätt, trots att vissa av hans företrädare hade valt att göra så i samband med en utslagsgivande röst. Som vicepresident var han borta i hela nio månader genom att ta tjänstledigt när han personligen drabbades av den ekonomiska nedgången som blev känd som 1837 års panik. Han åkte hem till Kentucky för att öppna en taverna och ett spa för att hålla sig flytande ekonomiskt.

I presidentvalet 1840 lyckades Johnson inte bli nominerad till omval. Historien med Julia Chinn var fortfarande något det talades om i Washington. Det hade gått sju år sedan Julias död men rasisterna hade inte glömt och förlåtit honom för relationens jämbördighet. I karikatyrerna framställdes Julia som så svart som möjligt, trots att hon hade klassificerats som en person av europeisk härkomst till sju åttondedelar.

Johnson föredrog sina slavar när det gällde valet av sexpartner. Som sextonåring hade han önskat sig äktenskap med en vit partner men modern hade sagt nej till hans val av brud och det fanns de som valde att tolka hans fortsatta leverne som en modersuppror. Efter Julias död hade han en relation med en annan slav som sedan lämnade honom för en annan man. Han lät henne säljas på en slavauktion och inledde en relation med hennes syster i stället. De här senare relationerna hade inte samma jämbördiga karaktär som relationen med Julia Chinn och de var inte på samma sätt skandalösa ur rasisternas synvinkel som relationen med Julia som ännu idag nämns i listor över Washingtons politiska sexskandaler. Skandalen handlade alltså inte om sex utan om jämbördig behandling av en partner som inte ansågs vara tillräckligt vit.

En rasistisk skämtteckning som användes mot Richard “Dick” Johnson i vicepresidentkampanjen 1836. Döttrarna Adaline och Imogene framställs med deras mors porträtt och Johnson ser förtvivlad ut efter att ha läst tidningen The New York Courier and Enquirer. Teckningen förmodas vara från perioden efter Julia Chinns död år 1833 och före Adalines död år 1836. (Foto: Wikimedia Commons)

Demokratiska partiet lät helt enkelt bli att nominera en vicepresidentkandidat i presidentvalet 1840 trots att Van Buren nominerades till omval. Whigpartiet nominerade den gamla krigshjälten William Henry Harrison och demokraten John Tyler från Virginia gick med på att kandidera som Harrisons medkandidat. Whigpartiet vann för första gången och Van Buren fick enbart 60 elektorer. För dessa elektorer gällde det att välja vem de röstar på i valet av vicepresident, eftersom partiet inte hade en vicepresidentkandidat. Johnson hade fört kampanj för fullt trots att han inte hade lyckats bli nominerad, och hela 48 av Van Burens 60 elektorer röstade på honom. Den blivande presidenten James Polk hade varit Jacksons favorit men han fick enbart en röst i valet av vicepresident, vilket säger något om Jacksons tvinande inflytande i början av 1840-talet. Hans parti gick miste om makten och hans partikamrater lyssnade inte på honom när det gällde nomineringen av vicepresidentkandidat i valet 1840. Många var besvikna med Johnson som de hade gått med på att nominera på grund av stödet från Jackson.

Dick Johnson dog den 19 november 1850 i Kentuckys huvudstad Frankfort. Bara två veckor tidigare hade han tillträtt som ledamot av Kentuckys lagstiftande församling. Hans tidigare försök på politisk comeback efter de fyra åren som vicepresident hade varit lönlösa. Under de två sista veckorna som delstatspolitiker i Frankfort påstod tidningen Louisville Daily Journal att Johnson led av demens och var därför fullständigt olämplig för det nya uppdraget. Johnson dog av ett plötsligt slaganfall och gravsattes på Frankfort Cemetery i delstatens huvudstad. Av hans två döttrar med Julia Chinn var Imogene fortfarande vid liv. En domstol i Frankfort avgjorde att Imogene inte fick ärva sin far för att hon var oäkta. Arvet delades mellan bröderna John Telemachus och Henry Johnson.

Det tvistas fortfarande om Johnsons politiska arv. Hans namn bärs av Dick Johnson Township i Indiana och av fyra av tolv amerikanska countyn som heter Johnson County. Johnson County i Iowa var ett femte men där beslöt man 2020 att i fortsättningen hedrar countyt Lulu Johnson med sitt namn. Lulu Johnson var den första afroamerikanska kvinnan i Iowas historia som doktorerade i historia år 1941 med en avhandling som hade med slaveriets historia att göra. Nebraska har ett av de fyra countyn som fortfarande heter Johnson County efter Dick Johnson. Där heter huvudorten Tecumseh efter hövdingen som dödades i slaget vid Thames. Om en del rasister hade svårt att acceptera honom som vicepresident mellan 1837 och 1841 för att han hade behandlat Julia Chinn alltför jämbördigt, är det nuförtiden en del antirasister som upplever det som problematiskt att han som slavägare fortfarande har platser uppkallade efter honom.