Amerikanska militära fartyg hade regelbundet besökt Haitis hamnar mellan 1850-talet och 1914 för att påminna om vikten av USA:s ekonomiska intressen. Medan Europa var upptaget av första världskriget, beslöt USA att invadera det karibiska öriket som omfattar västra tredjedelen av ön Hispaniola.

President Woodrow Wilson införde rassegregation i USA:s huvudstad Washington, D.C. och segregerade även den federala regeringen. Som ett arv från Abraham Lincoln hade den tidens republikaner haft stöd från den afroamerikanska befolkningen och det var sydstatsdemokraterna som benhårt drev på den segregationistiska linjen. Demokraten Wilson kom från universitetsvärlden, han var den första och hittills enda presidenten med doktorsexamen och hade dessutom varit professor i rättsvetenskap och politisk ekonomi vid Princeton samt universitetets rektor. Princeton ligger i New Jersey, en nordstat, men en stor del av sydstaternas elit utbildades där på den tiden. Wilson kom själv från sydstaterna där hans far Joseph Wilson hade varit presbyterianpastor, teologiprofessor och slavägare, en känd förespråkare för först slaveriet och sedan segregationen. Medan Wilson inte var lika fanatisk i frågan som fadern, var han inte progressiv i rasfrågan och utan vidare en president som utökade segregationen.

Vad händer när en president som inte uppfattar människor med afrikansk bakgrund likvärdiga i jämförelse med de europeiska får för sig att invadera ett land vars befolkning till stor del  härstammar från ättlingar till afrikanska slavar? Det korta svaret är kolonialt förtryck. Haitis självständighet 1804 från Frankrike var resultatet av ett framgångsrikt slavuppror. Av USA:s presidenter var det Abraham Lincoln som erkände Haiti som ett självständigt land 1863, något Frankrike hade gjort redan 1825.

Invasion som en form av intressebevakning

Haitis president Vilbrun Guillaume Sam som slogs ihjäl av en mobb den 28 juli 1915. (Foto: Wikimedia Commons)

1915 mördades Haitis president Vilbrun Guillaume Sam och USA invaderade landet för att stabilisera läget och återställa ordningen. President Wilson använde sig även explicit av ordet “fred” som motivering för den militära invasionen av Haiti. Landet ockuperades i 19 år och det som Wilson kallade återställandet av freden innebar att tusentals haitier fick sätta livet till under åren men även 146 amerikanska marinsoldater.

Wilsons marinminister Josephus Daniels var en ärkesegregationistisk sydstadsdemokrat med bakgrund som rasistisk publicist i North Carolina. Daniels hade kallat rösträtten för afroamerikaner “den största galenskapen i USA:s historia”. Intressant nog var biträdande marinministern på den tiden Franklin D. Roosevelt som skulle avsluta ockupationen 1934 i egenskap av president.

När marinminister Daniels gav sina instruktioner till William Banks Caperton, amiralen som förde befäl över invasionstruppen, talade han om något annat än fredliga avsikter. Enligt Daniels var invasionens främsta mål att “tillvarata amerikanska och utländska intressen” i Haiti.

Utlänningar fick inte äga mark i öriket och det var ett stort problem för amerikanska jordbruksintressen. En del tyska invandrare hade kommit att uppnå en betydande ställning inom Haitis näringsliv under åren före första världskriget och deras i landet födda barn hade rätt att äga mark, något som USA:s regering uppfattade som orättvist. I Haiti födda barn till tyska invandrare var alltså överrepresenterade bland den markägande klassen.

Medan mordet på president Sam utlöste invasionen sommaren 1915, var invasionsplanerna färdigställda redan 1914. Första världskriget var förstås igång och det är klart att olika slags planer dryftades. Att man skulle motivera invasionen för att återställa lag och ordning var också på förhand planerat. I december 1914 skickade Wilson marinsoldater till Haitis huvudstad Port-au-Prince för att konfiskera Haitis guldreserv som hade ett värde på 50 000 dollar. Haitis regering hade nämligen lånat pengar från National City Bank i New York, dagens Citibank, och marinsoldaterna levererade Haitis guldreserv till den privatägda banken i New York. När Wilson väl invaderade den 28 juli 1915, konsulterade han inte USA:s kongress.

Upprinnelsen till chaloska

Haitis president Vilbrun Guillaume Sam hade låtit avrätta 167 politiska fångar den 27 juli, bland dem fd presidenten Oreste Zamor. Sam hade lett kuppen mot Zamor i oktober 1914 och själv blivit utsedd till president i februari 1915. USA hade konfiskerat Haitis guldreserv under den kortvariga ämbetsperioden av president Joseph Davilmar Théodore som sedan inte kunde betala de så kallade cacos, en beväpnad paramilitär enhet som Sam ledde. Det var cacos som stod bakom kuppen i oktober 1914 och alltså deras ledare Sam som blev en kortvarig men hårdhänt president.

En ökänd figur som blev legendarisk den 27 juli var polischefen i Port-au-Prince Charles-Oscar Etienne som ledde avrättningen av de politiska fångarna. Han kom att inspirera den haitiska karnevalkostymen chaloska, ett monster i militäruniform. Chaloska kommer alltså från polischefens namn Charles-Oscar.

Avrättningarna följdes av ett uppror mot president Sam som lynchades, slogs ihjäl av en argsint mobb den 28 juli, samma dag som president Wilson beordrade USA:s invasion. USA:s främsta mål var att förhindra politikern Rosalvo Bobo från att bli Haitis president. Bobo var emot invasionen och bedömdes ha möjligheter att ta makten. Han drevs i landsflykt och dog slutligen i Paris 1929, medan Haitis ockupation fortfarande pågick.

De tyska invandrarnas butiker stängdes och deras egendom konfiskerades. Få politiker var villiga att ställa upp som Haitis president när positionen innebar emottagande av order från ockupationsmakten. Slutligen gick senatens talman Sudre Dartiguenave med på att installeras som president i ett val i senaten som övervakades av amerikanska marinsoldater beväpnade med bajonetter. Dartiguenave ledde lydregimen fram till 1922. Han var mulatt och hörde till landets ekonomiska elit. I november 1915 undertecknade Dartiguenave ett avtal som gav USA kontrollen över Haitis ekonomi och år 1918 kom en ny konstitution som hade USA:s konstitution som förlaga. Amerikanerna fick rätt att äga mark i Haiti, något som var en av de centrala orsakerna för varför man ville invadera landet.

Under åren av ockupation gjorde cacos uppror flera gånger mot ockupationsmakten. Cacos bestod av beväpnade bönder som härstammade från de afrikanska slavarna. USA:s långvariga ockupation försäkrades med segern i slaget vid Fort-Rivière den 17 november 1915 där Smedley Butler förde befäl över de amerikanska trupperna. Cacos hade redan sett ut att få övertaget i bergstrakterna men som resultat av Butlers skickliga taktik slogs de ner. Butler fick den högsta amerikanska militära utmärkelsen Medal of Honor, redan för andra gången. Den första hade kommit i samband med USA:s ockupation av staden Veracruz i Mexiko 1914.

Butler avancerade till generalmajor och efter att han lämnade det militära på 1930-talet, gjorde han föreläsningsturnéer mot imperialismen. Hans egna erfarenheter av att ha verkställt USA:s ockupationer med vinstintresse som mål fick Butler att engagera sig för pacifismen. Mellan 1935 och 1937 var han talesperson för American League Against War and Fascism som uttryckte oro över fascismens frammarsch i Europa. Hans egna senatskampanj i Pennsylvania 1932 hade lett till förlust i republikanernas primärval och 1936 röstade Butler på socialisten Norman Thomas i presidentvalet.

Smedley Butler som ung kapten i Kina 1901. (Foto: Wikimedia Commons)

Cacos gjorde ändå uppror på nytt och slutet på första världskriget 1918 innebar början på det andra cacokriget som slutade med att USA dödade rebelledaren Benoît Batraville år 1920. Batravilles trupper hade attackerat huvudstaden Port-au-Prince i januari 1920.

Afroamerikaner engagerar sig för Haiti

Afroamerikanska medborgarrättsaktivister förhöll sig mycket kritiska till hur den afrohaitiska befolkningen behandlades av de amerikanska ockupationstrupperna. James Weldon Johnson gjorde en undersökning i Haiti och skrev artiklar om ockupationens brutalitet. De publicerades senare som en bok, Self-determining Haiti. Johnsons önskemål var ett slut på ockupationen och många afroamerikaner skrev brev till republikanska politiker med önskemål att åstadkomma det målet. En av tidens främsta afroamerikanska akademiker, W.E.B. Du Bois, skrev att ockupationen berodde på själviska affärsintressen och ifrågasatte dess legitimitet.

Advokaten Louis Borno tjänstgjorde som Haitis president under en stor del av ockupationen, mellan 1922 och 1930. Han fängslade journalister som kritiserade ockupationsregimen men initierade också reformer. För första gången kom det haitiska kreolspråket att användas i skolundervisningen. Borno var väl medveten om att många inte kunde tala franska som var skolspråk i Haiti. Han hade själv studerat juridik i Paris och kom från en familj med en vit fransk far och en afrohaitisk mor. Efter Borno fungerade bankmannen Louis Eugène Roy som tf. president från maj till november 1930 och efter honom var advokaten Sténio Vincent president under återstoden av ockupationen. Både Roy och Vincent hörde till mulatteliten i ett samhälle där hudfärg spelade en stor roll i formationen av samhällsklasser.

Ett människorättsproblem under USA:s ockupation var användningen av slavarbete i vägbyggen. I princip var det meningen att lokalbefolkningen skulle få betalt för arbetsinsatserna i de amerikanska infrastrukturprojekten men så var inte alltid fallet. När lokalbefolkningen gjorde uppror, brände USA systematiskt ner byarna där rebellerna åtnjöt stöd. I sin bok War Is A Racket kallade Smedley Butler senare sin roll att ha varit en “muskelknutte för de stora affärsintressena”. Fast den militära ockupationen tog slut 1934, behöll USA kontrollen över Haitis ekonomi fram till 1947. Mekanismerna av rasism och kolonialism var rätt så uppenbara i USA:s ockupation av Haiti. Den interimistiska ledaren Claude Joseph må ha kallat för USA:s trupper men att hörsamma hans önskemål kunde leda till en onödig upprepning av en sådan historia som USA helst vill glömma.