Riiing. Väckarklockans ångestframkallande ljud får det att dåna i huvudet. Det är dags för en ny dag med allt vad det innebär. Du drar dig sakta upp ur sängen och lunkar iväg till köket för att koka en kopp stärkande kaffe. I diskhon ligger gårdagens disk och väntar på att någon ska förbarma sig över den. Badrumsgolvet är ett hav av kläder sedan tvättkorgen svämmat över för en vecka sedan och i vardagsrummet rullar dammråttorna förbi och hånar dig med sin närvaro innan de kvickt gömmer sig under soffan igen. Det finns så mycket att göra, men så lite tid. Med en djup suck drar du av dig pyjamasen och stiger in i duschen för att dränka sorgerna och alla måsten för en liten stund.

Kanske känner du, som jag, igen dig i detta scenario? Det finns så många saker som borde göras. Dessutom ska man hinna med både jobb, att vara förälder, ta hand om sin hälsa, ha en eller flera hobbyn osv, osv. Tanken på alla måsten kan ibland kännas överväldigande och nästan förlamande. Till och med de saker som en gång var roliga och gav energi tär nu på dig. Trots detta fortsätter många av oss att kämpa vidare. För det är ju så man ska göra. Tuta och köra trots att väggen bara kommer närmare och närmare. Inte förrän man kraschat in i den är det dags att sakta ner. Men då är skadan redan skedd och varken den polerade utsidan eller den livfulla insidan blir någonsin sig själva igen. Är det värt det?

Det borde finnas något i livet som får oss att sakta ner och andas för en stund. Det kan egentligen vara frågan om vad som helst, till exempel att måla, motionera eller köra bil, så länge det har en lugnande och återhämtande effekt. När jag var yngre hade läsning denna inverkan på mig. Jag påbörjade ofta fler böcker med olika teman samtidigt för att sedan kunna välja bok efter humör. Men ju äldre jag blev, desto färre böcker läste jag. I min bokhylla har dock böckerna förökat sig genom åren, men tyvärr har de flesta av dem förblivit olästa. Varför? Jo, min tid har inte räckt till. Ibland saknar jag den rofyllda känslan av att sitta hopkurad i soffan med en god bok och lämna världen och dess måsten utanför. Som en sorts kulturell meditation, om man så vill. Går det att hitta tillbaka igen?

Vi har väl alla hört talesättet “ett äpple om dagen är bra för magen”. Jag tror dock att det finns något som kunde vara ännu bättre för mig (för äpplen ger mig trots allt magont). För mig kunde talesättet låta “ett kapitel om dagen är bra för magen”. Att varje dag ta mig tiden att varva ner och göra något för att tanka energi tror jag vore hälsosammare för mig än ett äpple. Stressen och ångesten över våra dagliga måsten påverkar oss både psykiskt och fysiskt och kan, tro det eller ej, leda till bland annat magont. För mig kunde det handla om att avsätta 15 minuter av måsten för en god bok. Kanske är det även för dig dags att förnya det gamla talesättet. Då har jag bara en fråga: vilket “äpple” kommer du att sätta tänderna i?