I takt med att allt mer av det som varit offentligt styrd verksamhet blivit konkurrensutsatt och privatiserat har demokratins verkanskrets minskat. Medan ekot efter skotten i Ådalen, en växande socialdemokrati, ett folkligt krav på rättvisa och en bland högern och arbetsgivarna stigande rädsla för revolution öppnade vägen till välfärdsstaten har arvtagarna till den höger som då kunde bruka vapen mot demonstrandet arbetare blivit en ny aktiv och pådrivande aktör för en samhällsutveckling med marknad och konkurrens i högsätet.

När de privata arbetsförmedlingarna förbjöds var det ett viktigt steg för att skapa balans på den svenska arbetsmarknaden. Med de privata arbetsförmedlarna som mellanhand hade arbetsgivarna kunnat pressa ner löner och villkor. De fick hjälp att hitta den arbetskraft de behövde för att kunna kväsa fackliga krav. I Ådalen ställde studenter upp som strejkbrytare och verktyg åt arbetsgivarna.

I dag är privatiseringen av arbetsförmedlingen åter ett från borgerligt håll rest och delvis även genomfört politiskt krav. Genomfört fullt ut skulle det åter ge så kallat oberoende aktörer ett fritt spelfält. Arbetsförmedlingen fullt privatiserad skulle förvandlas från en samlad samhällstjänst till ett kluster av privata förmedlarkonsulter och privat geschäft.

Det som drev arbetarna i Ådalen till strejk 1931 och till demonstrationen som slutade med fem av militären mördade var både de usla lönerna och arbetsgivarnas bruk av strejkbrytare. Sedan dess har såväl löner som arbetsvillkor steg för steg förbättrats. Fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna har genom kollektivavtal, skattepolitik och sociala reformer drivit på för att minska klyftorna i samhället. Sverige blev världens mest jämlika välfärdsland.

Men sedan slutet av 1990-talet har klyftorna i Sverige åter blir klart större. De förmögna har blivit allt rikare och de fattiga fått det allt svårare att få livet att gå ihop. En slopad fastighets- och förmögenhetskatt, den borttagna värnskatten där den med höga inkomster fick bidra med mer till välfärden. Lägg därtill generösare rot- och rutavdragen (nyttjas mest av högavlönade) har också bidragit till att splittra och skapa ökade klyftor i Sverige. Samtidigt har villkoren för den som blir sjuk eller arbetslös stramats åt. Allt fler pensionärer har upplevt hur deras pensioner inte följt med löneutvecklingen och relativt setts urholkats. Bristen på en progressiv och av rättvisa präglad bostadspolitik ökar på segregationen och bidrar till att splittra landet i ett vi och ett dom. Maskorena i det sociala skyddsnätet har glesnat. Fler har förlorat på det.

För socialdemokraterna måste det nu bli en huvuduppgift att mera kraftfullt försvara den demokratiskt styrda välfärden, skala bort orättvisorna och åter öka jämlikheten. Det privata initiativet och entreprenörskapet ska självklart ha sin plats, men det duger inte alls till att skapa en bra och för alla likvärdig kunskapsskola utan betygsinflation, bra behovsstyrd sjukvård över hela landet, väl fungerande läkemedelsförsörjning, bra utbyggda tågförbindelser eller lika tillgång till moderna tjänster som bredband och stabil elförsörjning till rimliga taxor.

Det privata initiativet har även visat sig duga rätt illa till myndighetsutövning som bilprovning till rimliga taxor över hela landet. Det autoritära systemskifte som nu sker i Sverige med Tidögänget och SD:s dagordningssättande måste oppostionen nu på allvar kraftsamla emot. Detta inte minst för att rädda och utveckla välfärden och visa att en annan och bättre fördelningspolitik är möjlig. Här finns lärdomar att dra från Hjalmar Branting och Ernst Wigforss och deras långsiktiga programarbete och stegvisa reformpolitik. Och det samtidigt det bästa sättet att visa att händelserna och skotten i Ådalen 1931 glömmer vi aldrig.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiert

PS. Den 14 maj 1931 dödades fem personer när militären öppnade eld mot demonstrerande arbetare i Ådalen. På den gemensamma graven för dessa finns en platta med Erik Blombergs klassiska dikt: