Women´s International League for Peace and Freedom (WILPF) firade sitt hundraårsjubileum i Haag år 2015. Organisationen grundades av 1 000 kvinnor från krigförande och andra länder år 1915. Kvinnorna protesterade mot kriget och ville att det skulle skapas en internationell organisation (Nationernas Förbund) som skulle försöka lösa konflikter mellan nationer på ett fredligt sätt. De krävde nedrustning, jämställdhet och multilateralt samarbete:

“Denna internationella kvinnokongress som anser krig vara ett förnekande av framåtskridande och civilisation, yrkar, att alla nationers regeringar skola enas om att hänskjuta framtida internationella tvistefrågor till skiljedomstol och förlikning.

Denna internationella kvinnokongress, yrkar att alla nationers regeringar överenskomma om att i samförstånd utöva socialt, moraliskt och ekonomiskt tryck på varje land som vädjar till vapen istället för att skjuta sin sak till skiljedom och förlikning.

Denna internationella kvinnokongress fodrar full politisk medborgarrätt för kvinnorna.”

Men kriget fortsatte och slutade först nä segern var total och de förlorande parterna helt nedslagna. Följande världskrig fortsatte förödelsen. Också efter andra världskriget har krig utspelats i alla värlens hörn, vapenteknologin utvecklats och människor dödats.

Om jämställdhet uppfattas som en kvantitativ utmaning, det vill säga att kvinnor skall ha samma möjligheter som män att ta del i maktutövandet, utbildning och arbetsliv kan vi konstatera att vi har tagit stora steg framåt. Även i ett globalt perspektiv, trots att det finns många länder i världen som ännu inte erkänner att kvinnor skall garanteras mänskliga rättigheter.

Också om vi granskar kvinnornas situation från en individuell aspekt, kan vi konstatera att kvinnornas möjligheter till ett självständigt liv har ökat ansenligt. Kvinnor som har en egen inkomst, är ekonomiskt oberoende och har möjlighet att leva ett liv utan underkastelse. Men som vi vet är inte detta en självklarhet för alla kvinnor. Religiösa fundamentalister runt om i världen och från alla religioner undertrycker kvinnor. Våld mot kvinnor i nära parrelationer förekommer i hela världen och i alla samhällsskikt. Handel med kvinnor som utnyttjas sexuellt är lönande business för all världens mafiosos.

Men om vi istället för att acceptera jämställdhet endast som en fråga om kvantitet även tar in kvalitet i begreppet, var står vi då? Kvalitet betyder en mer rättvis, human och empatisk värld. De här värdena är vad jag definierar som mål för en feministisk politik. En politik som ifrågasätter de värderingar manssamhället/patriarkatet lever enligt. Och det bör understrykas att manssamhällets värderingar uppbärs inte endast av män, de är en del av vår mångtusenåriga kultur och svåra att bryta.

Jämställdhet med mannen som norm är till exempel kravet på att även kvinnor skall göra värnplikt, såsom man nu senast ha beslutat i Norge. Att kvinnor som spelar fotboll eller ishockey kan vara lika brutala i sitt spel som män. Att se det som en seger för jämställdheten att även kvinnor börjar boxas.

Alltså jämställdhet i den bemärkelsen att kvinnor skall bli jämställda med män utan att mannen som norm och manssamhället ifrågasätts ger inte det fredliga och mänskliga samhället vi strävar efter.

Kvinnorna i Haag 1915 var före sin tid. De krävde rösträtt och beslutanderätt för kvinnor. De krävde att konflikter skulle lösas via medling och de krävde social och ekonomisk rättvisa.

Jämställdhet måste förverkligas samtidigt som vi ifrågasätter de normer och värderingar som accepterar utnyttjande och utsugning av andra människor.

Jämställdhet bör vara alla människors – kvinnors och mäns – lika värde. Men jämställdhet är inte nog. Vi behöver en vision för ett rättvist, humant och empatiskt samhälle. Det är min feministiska uppfattning såsom WILPF konstaterar på kongressen i Haag 2015:

“Våld är inte oundvikligt. Det är ett val. Vi väljer inte våld som medel och mål. Vi vill frigöra kvinnors styrka och tillsammans med likasinnade män skapa en rättvis och harmonisk värld. Vi vill ha fred eftersom vi anser att det är en mänsklig rättighet.”

Artikeln är även publicerad i ABL:s specialutgåva 2017.