De senaste veckorna har medierna rapporterat om fall där växthusarbetare från Vietnam och svetsare från Rumänien har utnyttjats i det finländska arbetslivet. De här fallen är bara toppen på isberget och nu är det viktigt att alla i Finland slutar blunda för problemet och erkänner att det också i vårt land har etablerats ett system där vissa företagare skor sig på att utnyttja arbetstagare.

Det kan röra sig om allt från enskilda meningsskiljaktigheter om löner till allvarligt och systematiskt utnyttjande av arbetskraft. Mellan de här ytterligheterna finns till exempel lönedumpning, alltså att arbetsgivarna betalar löner som inte uppfyller miniminivån i kollektivavtalen. Om man inte ingriper sprider sig det här agerandet och i värsta fall kan fler arbetstagare falla offer för allvarligt utnyttjande.

Man har gjort olika utredningar, men de har inte lett till konkreta åtgärder och därför kan ohederliga arbetsgivare fortsätta dumpa villkoren i arbetslivet och utnyttja arbetstagare. Offren är ofta utländska arbetstagare, men det händer också att unga arbetstagare och arbetstagare med funktionsnedsättning får för låg grundlön eller blir utan olika obligatoriska lönetillägg.

Arbetsminister Tuula Haatainen föreslog nyligen att lönedumpning borde kriminaliseras som ett steg i arbetet med att bekämpa utnyttjandet av arbetstagare. Hon efterlyste också konkreta åtgärder av justitieministeriet i frågan. Här nedan räknar vi upp fem åtgärder som regeringen eller myndigheterna borde vidta. Det är frågor som FFC aktivt driver.

1. Kriminalisering av lönedumpning

I Finland är det inte en straffbar handling att betala för låg lön, trots att arbetsavtalslagen slår fast att arbetsgivarna är skyldiga att betala lön i enlighet med de allmänt bindande kollektivavtalen. När kollektivavtalen är allmänt bindande är alla företag i branschen skyldiga att följa dem – också de arbetsgivare som inte hör till arbetsgivarförbunden som har ingått avtalen.

Enligt FFC måste det vara möjligt att i domstol reda ut om en arbetsgivare har gjort sig skyldig till lönedumpning, eftersom domstolarna också kan ta ställning till fall som gäller diskriminering i arbetslivet. FFC anser att man redan har gjort tillräckligt många utredningar och kräver nu att strafflagens 47 kapitel om arbetsbrott kompletteras med lönedumpning som en ny straffbar handling.

2. Bättre möjligheter för arbetarskyddsmyndigheten att ingripa

Arbetarskyddsmyndigheten utför inspektioner på arbetsplatserna, både på eget initiativ och på begäran av arbetstagarna. Problemet är ändå att arbetarskyddsmyndigheten inte i dagsläget har effektiva metoder att ingripa i missförhållanden, trots att myndigheten enligt arbetsavtalslagen har rätt att övervaka att allmänt bindande kollektivavtal följs. Om det förekommer lönedumpning kan arbetarskyddsmyndigheten ge arbetsgivaren en anvisning, men myndigheten saknar effektiva metoder för att övervaka att anvisningen följs.

Arbetarskyddsmyndigheten och de inspektörer som ansvarar för den praktiska tillsynen har lyft fram att tillsynsmetoderna är otillräckliga. FFC håller med inspektörerna om att myndighetens befogenheter måste förbättras så att det i lönedumpningsfall ska vara möjligt att utfärda förpliktande beslut, alltså uppmaningar med hot om vite ifall arbetsgivaren inte följer lagen.

Uppmaningar används redan i diskrimineringsfall, och då är det ofta fråga om lönediskriminering. Vid inspektionerna är det alltså möjligt att upptäcka om grundlönen inte uppfyller den miniminivå eller den yrkesspecifika lönenivå som fastställs i kollektivavtalet.

3. Bättre och effektivare myndighetsarbete

Det finns många former av utnyttjande i arbetslivet. Det kan handla om grova fall av människohandel eller att arbetsgivaren bryter mot arbetstids- och arbetarskyddsbestämmelserna eller betalar för låg lön. På grund av att fenomenet kan ta sig så många uttryck kan fallen höra till flera olika myndighets behörighet. För att effektivare kunna ingripa i problemen är det viktigt att myndighetssamarbetet effektiveras och att myndigheterna skapar gemensamma verksamhetsmodeller. Det kan till exempel betyda att olika myndigheter utför gemensamma inspektioner och att myndigheterna utbyter information sinsemellan.

Polisen har berättat att den behöver mer resurser för utredning och förundersökning av brott som gäller utnyttjande av arbetskraft. Man måste alltså trygga polisens, åklagarnas och arbetarskyddsmyndighetens resurser och se till att resurserna uttryckligen används till att bekämpa utnyttjande av arbetskraft. Dessutom måste man se till att myndigheterna har den kompetens och specialisering som behövs för att identifiera utnyttjande i arbetslivet.

4. Bättre tillgång till kostnadsfri rättshjälp och tolkning

Det måste bli lättare att göra brottsanmälning, utreda offrets situation och driva förundersökning i fall där arbetstagare har utnyttjats. Det här är speciellt viktigt om arbetstagarnas språkkunskaper och kännedom om det finländska samhället är bristfälliga – och så är det ofta om offren har utländsk bakgrund. Offren kan också ha bristande förtroende för myndigheterna, vilket gör det svårare att förstå saker och driva frågan vidare.

FFC anser att rätten till kostnadsfri rättshjälp borde utvidgas och att tolkningstjänster borde finnas tillgängliga som en del av rättshjälpen.

5. Åtgärder för att se till att brottsoffren får sina uteblivna löner

De som faller offer för utnyttjande i arbetslivet blir ofta utan de löner som de har rätt till. Om offren inte kräver sina lönefordringar under rättsprocessen eller om åklagaren inte driver saken, kan offren bli utan lön även om arbetsgivaren döms för själva brottet.

Det är viktigt att förbättra åklagarnas kompetens och rättshjälpen för brottsoffren, men FFC anser att man därtill borde förbättra offrens ställning genom att utveckla lagstiftningen om lönegaranti. Om det inte är möjligt att få fordringar ur lönegarantin, borde arbetstagare få rätt att få ut obetalda lönefordringar i form av ersättningar från statskontoret.