– När det gällde politiken aldrig i första ledet, utan alltid lite i bakgrunden, konstaterar han idag.

Men vad som kanske är mindre känt är att Kousa egentligen är karelare och att han på nära håll upplevde kriget.

– Jag var med om min karelska hembygds evakuering den 13 juni 1944. Jag minns att jag såg hotfulla ryska flygplan och jag minns de långa köerna med karelare och deras hästar och kärror när jag med min mamma, syster och morföräldrar evakuerades västerut, berättar Rauno Kousa som är född den 31 augusti 1941.

Hans hemby hette Yläsommee i Viborgs landskommun.

– Byns stora man var Johannes Virolainen, den kände centerpolitikern, som i likhet med mig skulle senare skulle slå sig ner i Västnyland, säger Kousa som numera är bosatt i Ekenäs.

Virolainens västnyländska hemställe blev Vironperä gård i Virkby i Lojo.

Via politiken blev Kousa bekant med Virolainen.

– Jag måste säga att jag verkligen gillade honom, säger Kousa.

Hela Yläsommee by hade redan efter vinterkriget 1940 evakuerats till Lojo. Men byborna kunde återvända till sin forna hemby i och med att Finland 1941 återerövrade de områden man förlorat åt ryssarna. Men bara tre år senare gick Karelen igen förlorat.

Kousa minns att det var Vaanila gård i Vaanila by i Lojo som måste avstå den jord där Yläsommee delvis byggdes upp.

– Tack vare detta blev hela Vaanila by mycket livskraftig, framhåller Kousa.

Hans far var sågställare och genom att han ofta bytte jobb och bostadsort kom hela familjen att föra ett kringflackande liv i många år.

– Men sedan hittade vi en fast plats att stanna på. Det var Isnäs såg i Pernå. Området var helt svenskdominerat och bara tre familjer talade finska. Under den första veckan vågade jag som finskspråkig inte ens gå ut. Men sedan fick jag många vänner som alla var finlandssvenskar.

Kousa gick i finskspråkiga Porvoon yhteislyseo i Borgå varifrån han också blev student.

Men han betraktar sig som fullständigt tvåspråkig. Något som ytterligare förstärktes av hans giftermål med en finlandssvensk dam, Lili-Ann Junell-Kousa.

Politiken kom också tidigt med i hans liv. Redan som femtonåring anslöt han sig år 1956 till svenskspråkiga Isnäs socialdemokratiska ungdomsklubb.

– Det var ett dramatiskt år med både generalstrejk och presidentval. Jag minns ännu hur ivrigt vi inom ungdomsklubben i Isnäs jobbade för att få K-A Fagerholm vald till president. Min pappa var fackligt och politiskt aktiv socialdemokrat i en tid då dessutom kampen mellan socialdemokrater och kommunister var mycket hård inom den finländska fackföreningsrörelsen, erinrar sig Kousa.

På 1960-talet utbildade Rauno Kousa sig till forstmästare med utrikeshandeln som specialitet vid Helsingfors universitet. Men det blev bankvärlden där han skulle göra sin egentliga yrkeskarriär – börjande som lärare i Andelsbankernas Centralförbunds Gebhard-opisto, andelsbankernas utbildningsinstitut. År 1964 startade fackcentralen FFC en egen Andelsbank med namnet Yhteistuki. Fyra år senare anställdes Rauno Kousa som verkställande direktör för Yhteistuki och dessutom blev han FFC:s ekonomichef.

– Byggandet av det såkallade Metallhuset i Hagnäs hade kört Metallarbetarförbundet in i ekonomiska svårigheter och FFC hade tagit över fastigheten. FFC:s ordförande Niilo Hämäläinen tyckte att jag som ekonomichef skulle ta hand om de krävande underhandlingarna med bankerna. Något som också klarades av.

De båda jobben skötte Kousa i tio år.

– Men när vi sedan anställde en skild vd för Yhteistuki blev jag ordförande för bankens direktion.

I sjutton år satt Kousa som ekonomichef vid FFC innan han år 1985 flyttade till EKA-koncernen.

– På mitt ansvar föll koncernens fastighetsförvaltning, investeringar och aktiehandel. När EKA år 1993 hamnade ut för företagssanering ledde det till att jag fick köra ner flera placerings- och fastighetsbolag. Man kan säga att jag blev en terminalvårdare för en del av företagen inom arbetarrörelsen.

Tack vare sina språkkunskaper kom Rauno Kousa att se en stor del av världen. Under sin yrkeskarriär besökte han sammanlagt 32 länder. Dit hörde Italien undantaget nästan alla europeiska länder samt USA och Kuba.

– På Kuba fick jag skaka hand med Fidel Castro, säger Kousa med ett småleende.

I USA kunde han bekanta sig med fackföreningsfrågor och den amerikanska fackcentralen AFL-CIO. Hans intryck var att de amerikanska fackliga aktivisterna är öppna och rejäla.

På frågan om hur USA upplevdes i jämförelse med Sovjetunionen svarar Kousa underfundigt:

– I de båda länderna var det papperslappar som gällde. I USA dollarn och i Sovjetunionen propuskan.

Rauno Kousa är en övertygad nordist. Tack vare jobbet hade han mycket att göra med ekonomicheferna för de fackliga Landsorganisationerna i Norden. Plus Arbejdernes Landsbank i Danmark och Landsbanken i Norge. Någon motsvarande bank fanns och finns inte i Sverige. Därtill kom hans engagemang som revisor för Nordens fackliga samorganisation NFS.

Inte heller som pensionär har Kousa valt att lägga sig på sofflocket. Bland annat är han vice ordförande för alla de bostadsfastighetsbolag som Raseborgs stad äger. Dessutom är han styrelsemedlem i Pensionstagarnas Centralförbund PCF, kassör för förbundets svenska distrikt, samt vice ordförande för Ekenäs Pensionstagare.

Genom flyttningen till Ekenäs år 1997 bytte han också partiavdelning från Helsingfors svenska arbetarförening som han tillhört sedan början av sextiotalet till Ekenäs socialdemokrater. Orsaken till han valde Ekenäs som boningsort var enkel:

Hans fru Lili-Ann är från Ekenäs.

Paret bor nu i ett egnahemshus i stadsdelen Knipnäs. Rauno har tre barn och fem barnbarn av vilka det äldsta är 25 år och det yngsta 22.

Som främsta hobby uppger han:

– Läsande, läsande. Alla politiska memoarer och deckare. Därtill kommer idrotten där bobollen och ishockeyn varit mina specialgrenar. En av mina döttrar har dessutom två finska mästerskap i handboll, säger Rauno Kousa med stolthet i rösten.