– Regeringsprogrammet i sin helhet är så hårt mot löntagare och arbetslösa att vi aldrig tidigare har sett något likadant. Om det genomförs i den här formen kommer det att leda till att många människor drabbas av försvagad utkomst och försämrade möjligheter, säger FFC:s ordförande Jarkko Eloranta i sin första bedömning av regeringsprogrammet.

Enligt regeringsprogrammet ska ändringarna i arbetslagstiftningen beredas tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna, men tidtabellen är så snäv att man knappast kan tala om några verkliga trepartsförhandlingar.

– Arbetslivet blir mer osäkert. Visstidsanställningar på upp till ett år utan särskilt skäl och möjligheten att säga upp personer på “saklig grund” samt den första sjukdagen utan lön – det här säger mycket om hur regeringspartierna anser att man utvecklar arbetslivet. Arbetstagarna är en utgiftspost, inte en resurs som möjliggör tillväxt.

De hårdare straffen för arbetsrelaterat utnyttjande anser Eloranta att är en bra sak.

Inom det lokala avtalandet har ansvarsfrågorna glömts bort

FFC har förhållit sig positivt till lokala avtal som grundar sig på kollektivavtalen. Det är ett bra sätt att beakta företagens särdrag, men leder inte till att arbetsgivaren dikterar villkoren och kränker arbetstagarnas rättigheter. I Orpos regeringsprogram syns ingenting som främjar ett genuint avtalande, utan målet är att utvidga det lokala avtalandet till icke-organiserade företag, alltså till de företag som inte är medlemmar i arbetsgivarförbunden.

– Företag som inte har deltagit i förhandlingarna om de gemensamma anställningsvillkoren och som ingen övervakar, kunde avtala om sämre anställningsvillkor än vad lagen och kollektivavtalen slår fast, påpekar Eloranta.

Regeringen vill dessutom att man också genom företagsspecifika kollektivavtal ska kunna avvika från arbetslagstiftningen, när den möjligheten i dag bara gäller riksomfattande kollektivavtal som har ingåtts av arbetsgivar- och arbetstagarförbund.

– Det kan leda till att det blir vanligare med företagsspecifika kollektivavtal, vilket hotar hela kollektivavtalsmodellen. Hundratusentals arbetstagare kan gå miste om det minimiskydd som de allmänt bindande kollektivavtalen ger. I så fall kommer deras anställningsvillkor knappast att bli bättre, eftersom det redan nu är möjligt att avtala om bättre villkor.

Det lokala avtalandet fungerar bäst när förtroendemännen är avtalspart på arbetsplatserna. Om fackförbundens roll i det lokala avtalandet försvagas ytterligare genom att förtroendeombud godkänns som avtalspart, är risken stor att anställningsvillkoren försämras.

Genom att begränsa strejkrätten inskränker man medborgarnas grundläggande rättigheter

Regeringen ingriper också på ett hänsynslöst sätt i en grundläggande rättighet, nämligen möjligheten att använda stridsåtgärder för att förbättra anställningsvillkoren och motsätta sig försämringar. En strejk är en kollektiv åtgärd för att påverka de gemensamma anställningsvillkoren. Det är alltid fackförbunden, inte enskilda arbetstagare, som fattar beslut om en strejk och bär konsekvenserna av den. På det här sättet har man hittills sett till enskilda människor inte tvingas bära den ekonomiska bördan.

– Nu vill regeringen ändå att de enskilda arbetstagarna ska kunna bli ersättningsskyldiga för stridsåtgärder. I praktiken innebär det att man inte längre vågar stå upp för sina rättigheter. Det här strider mot principerna i alla internationella avtal och kränker arbetstagarnas grundläggande rättigheter.

Den nya regeringen vill dessutom begränsa strejkrätten när det gäller sympatistrejker och politiska strejker. Utan en sympatistrejk från ett större och starkare fackförbund blir många arbetstagare inom lågavlönade branscher med svag organisering lätt utlämnade åt arbetsgivarens vilja med sina krav.

– När det gäller politiska strejker verkar det som om regeringen redan i förväg förbereder sig på protester som orsakas av den nedskärningspolitik som drabbar arbetstagarna. Det handlar inte bara om stridsåtgärder, utan om att utöva sin yttrande- och åsiktsfrihet. Att begränsa åsiktsfriheten hör inte hemma i en västerländsk, och särskilt inte i en finländsk, rättsstat.

De som lider mest av nedskärningarna är de som redan har det svårt

Nedskärningarna i den sociala tryggheten är väldigt kraftiga. Också i övrigt är det arbetstagare med låga inkomster som drabbas hårdast av inflationen. Bland annat nedskärningen av bostadsbidraget är en bedrövlig åtgärd, eftersom den uttryckligen drabbar låginkomsttagare.

– Nedskärningarna i det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa bildar i kombination med nedskärningarna i bostadsbidraget ett paket som kan leda till oförutsedda förändringar på arbetsmarknaden. Det här har man knappast funderat på under de rekordlånga förhandlingarna i Ständerhuset.

De nedskärningar i det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa som finns inskrivna i regeringsprogrammet innebär till många delar att hela systemet skrotas. Majoriteten av de arbetslösa har jobbat inom lågavlönade branscher innan de blev arbetslösa och deras inkomstrelaterade dagpenning är bara 1300-1500 euro i månaden. Den omfattande listan över nedskärningar i utkomstskyddet för arbetslösa gör att de här människorna försätts i en allt svårare situation.

– Orpos regering verkar inte ingripa i de verkliga orsakerna till arbetslösheten, såsom problemen med de arbetssökandes hälsa och kompetens. De som blir arbetslösa i slutskedet av sin yrkesbana kommer att drabbas speciellt hårt, säger Eloranta.

FFC har förbundit sig att utveckla arbetspensionssystemet, men utgående från dess egna behov. Man måste ge tillräckligt mycket tid för en omsorgsfull beredning. I samband med pensionsreformen 2017 kom man överens om att den första utvärderingen av hur arbetskarriärerna har utvecklats ska göras år 2026.

Jarkko Eloranta påminner också om att många har haft svårt att försörja sig på senare tid på grund av den höga inflationen. De höjningar av mervärdesskatten som regeringen planerar skulle ytterligare höja priset på bland annat läkemedel samt inkvarterings-, motions- och kulturtjänster. De här åtstramningarna syns i vardagen för varje finländare. Många arbetstagare påverkas också av beslutet att minska finansieringen av nödvändiga bastjänster.

Före valet sades det att utbildningen omfattas av ett speciellt skydd, men trots det håller man till exempel på att helt avskaffa vuxenutbildningsstödet.

– Nedskärningsbesluten i Orpos regeringsprogram för väcker frågor om konsumentskyddet för väljarna. Hur kan man tala om ett speciellt skydd, om man börjar vifta med saxen så fort det första tillfället dyker upp?