MENY
Turva – Hymy

Finland som mångkulturellt land ur ett historiskt perspektiv

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

I tider av ökad främlingsfientlighet med massinvandring och växande strömmar av asylsökande till Europa från Mellanöstern och Afrika är det ett ytterst angeläget verk som Mats Wickström och Charlotta Wolff redigerat med Svenska litteratursällskapet i Finland som förläggare. Nämnda bok handlar nämligen om mångkulturalitet, migration samt minoriteter i Finland. Som författarna helt riktigt konstaterar glömmer man ofta lätt bort att Finland i ett historiskt perspektiv varit ett mångkulturellt land.

 

Bokrecension: Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Red. Mats Wickström och Charlotta Wolff. Svenska litteratursällskapet i Finland, 2016, 360 sidor.

 

Ett exempel är den ryskspråkiga minoriteten i vårt land som det inte skrivits eller talats särskilt mycket om. Förklaringen torde dock vara relativt enkel. Som Veronica Shenshin konstaterar i boken har det inte alltid setts med blida ögon att vara ryss eller tala ryska i Finland. Fast läget har förändrats sedan 1990-talet. Numera får man betjäning på ryska i allt från varuhus till hälsostationer. En orsak är att antalet ryskspråkiga starkt vuxit i Finland. Således ett exempel på positiv integrering av en minoritet i det finländska samhället.

Charlotta Wolff skriver om elitinvandring och kosmopolitism i 1800-talets Finland. Det handlade om  urbana och borgerliga eliter som hade få beröringspunkter med befolkningen. I närapå nostalgiska ordalag konstaterar hon: ”Det var en elit som gick på societetshuset, drack champagne på Hotell Kämp, flanerade på Esplanaden i Helsingfors liksom på Paris bulevarder, åkte tåg och ångbåt och årligen tillbringade någon vecka på Rivieran eller på någon behaglig ort i Mellaneuropa…”

Det var då det.

Hon framhåller dock att denna elitinvandring stärkte Finlands band till Europa och att den betydde oerhört mycket för kulturlivet i vårt land.

 


Många minoriteter

En annan minoritet långt från Esplanaden och Kämp är samerna vars ställning diskuteras av Veli-Pekka Lehtola. Han påminner om att ordet samer är av relativt färskt datum. Den samiska intresseorganisationen Samii Litto, Samernas förbund, drev från och med 1940-talet konsekvent på användandet av termen samer istället för lappar, till och med i strid med språkbyråns rekommendationer.

I två läsvärda och informativa kapitel behandlas den muslimsk-tatariska minoriteten samt Finlands judar. Man får veta att ”I varje fall talar minoriteten i Finland volgatatariskans västliga s.k. Misjärdialekt, som hör till den turkiska kiptjatiskans gren och som i Tatarstan anses vara lite lantlig. Dagens ungdom har försökt tillägna sig kazantatarisk vokabulär och uttalssätt. Anpassningen till finskans intonation och finska lånord undergräver också språket, med det har ändå  bevarats överraskande väl både muntligt och skriftligt”.

Det var en ordentlig dos information med mycket nytt. Åtminstone för recensenten som i sin stora vänkrets även har en representant för de i Finland bosatta kvinnliga volgatatarerna.

I avsnittet om de finländska judarna hänvisas till den kände judiske företagaren Boris Grünstein som i sina memoarer konstaterat att den judiska minoriteten i Finland alltid varit så liten att den inte ens är en minoritet utan närmast en kuriositet.

Före andra världskriget hade den judiska församlingen i Helsingfors som var landets största 1 132 medlemmar. Numerärt stora var judarna alltså aldrig. Men fast judarna var en liten grupp utgjorde de dock en i det finländska samhället väl etablerad minoritet med gamla anor. Det framgår att de flesta judiska familjer i Helsingfors hade bott i staden sedan 1850-talet. Vissa till och med sedan 1830-talet.

 

Boken tar också upp romerna, de som förr kallades zigenare. Den stora vändningen i fråga om deras ställning kom 1967 då Novemberrörelsen grundades av unga radikala intellektuella. I en av rörelsens pamfletter tog man upp den dåliga behandlingen av Finlands romer. En framträdande i roll i arbetet för att förbättra romernas ställning innehades då av den unge juristen Jacob Söderman, idag känd bland annat som en mycket uppskattad kolumnist i Arbetarbladet.

Ett fall för sig – milt sagt – är den rashygieniska rörelsen som beskrivs i boken. Någonting som hette Florinska kommissionen, grundad 1911, oroade sig för att ”en förädling av den svenska germaniska rasen alls icke beaktats….”. Det gällde alltså finlandssvenskarnas ställning.

Denna kommission hämtade – inte oväntat – sina inspirationskällor från Tyskland, men också från Sverige där man grundat världens första statliga rasbiologiska anstalt.

Av lätt förståeliga skäl tystnade den sortens rasteorier effektivt efter Hitler-Tysklands sammanbrott 1945. Rasläror var någonting som man trodde – just det trodde – att för all framtid var förpassade till det som kallas historiens soptipp. Men tyvärr sticker rasismen igen upp sitt fula tryne, vilket gör att texten känns kusligt aktuell.

Kanslirådet Risto Laakkonen, pensionerad konsultativ tjänsteman från Arbetsministeriet, gjorde i tiderna en betydande insats när han förklarade att invandrad arbetskraft i Finland ingalunda berövar finländarna deras jobb utan tvärtom har en stimulerande effekt på näringslivet. Han kunde för övrigt också ha nämnts  i något sammanhang. För så viktigt var det arbete han utförde för att motarbeta  främlingsfientlighet och rasism.

 

Henrik Helenius

ÄMNESORD

Diskussion

Regissören väljer speciell approach då första hockeyguldet blir långfilm

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor, skriver Rolf Johansson i recensionen av filmen 95.

 

Recension
Film: 95.
Regi: Aleksi  Mäkelä.
I huvudrollerna: Jens Hultén, Frida Hallgren, Pekka Strang,  Laura Birn.

 

Vad säger er året 1995?

Slutet på den långa depressionen? Finlands EU-medlemskap ? Socialdemokraternas stora valseger? Paavo Lipponen som statsminister? Kanske det. Men för tusentals finländare  innebär nog 1995 det året då Finland spöade Sverige med 4-1 i Globen i Stockholm och tog sitt första världsmästerskap i ishockey!

Filmregissören Aleksi Mäkelä har gjort en film om gulddrömmen som den 7 maj 1995 blev sann då ”Knatte-Fnatte-Tjatte”-kedjan (Koivu-Lehtinen-Peltonen) snurrade upp svenskarna och de blå-vita kunde fira VM-guldet med de blå-gulas kampsång ”Den glider in …”.

 

Aleksi Mäkeläs film heter rätt och slätt ”95”. Regissören kunde ha gjort en nationalistisk film om det finska undret, lite som Gavin 0’Connors film The Miracle från 2004 , där han i actionform återger de amerikanska skolpojkarnas seger över mäktiga Sovjetunionen vid de olympiska spelen 1980.

 

Mäkelä väljer en annan approach. Vi får förvisso se nämnda trio och andra stjärnor storma förbi, men gallerierna domineras av en cancersjuk patient (Peter Strang) som vill se den avgörande matchen med sina kompisar på sitt lasarett, en ensamförsörjande mor (Laura Birn), Finlands rikssvenska förbundstränare Curre Lindström (Jens Hulten) tre finländska ligister som planerar en säregen demonstration i Kungliga slottet i Stockholm, den tredje målvakten Jukka Tammi (Lauri Tilkanen) som inte fick spela en match samt Svenska  Hockeyförbundets kanslist (Frida Hallgren) som febrilt planerar en segerfest på Sergels Torg – för Sverige!

 

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor. Där finns stundtals riktiga pärlor. Men det går inte att förneka regissörens problem med att hålla ihop det hela. Ett gytter av detaljer döljer helheten. Ser finns alltför många ”små” huvudrollsinnehavare för att någon riktigt skall kunna träda fram. För det är trots allt hockeylaget det gäller. Goda skådespelarinsatser dock av Hallgren, Strang och Birn.

 

Mottagandet av ”95” har varit kluvet. En recensent avfärdade filmen som ”ett klumpigt drama fullt med karikatyrer och där Curt Lindström framstår som en nervös disco-clown”. Jag medger gärna att nostalgin från 1995 inverkat på mig. Därför är jag mera böjd att förena mig med en annan kollega, som konstaterade: ”Stolpe in för det blåvita hockeydramat”.

 

 

Diskussion

”Höckerstedt har räddat livet på otaliga finländare”

Kuva: Foto: Pixabay
Allmän bild på kirurgiskt ingrepp, föreställer inte kirurgen Höckerstedt som bokrecensionen handlar om.

Krister Höckerstedt är en berömd finländsk leverkirurg som verkat vid Kirurgiska sjukhuset eller ”Kirran” i Helsingfors. Som pensionär har han fått sitt liv dokumenterat av Mardy Lindqvist som är likaså pensionerad som tidigare reporter från Hufvudstadsbladet.

Lue lisää

Diskussion

Bok om Åbolands skärgård 1918 fyller historisk lucka

Gustav Wickström har skrivit en bok om 1918 i Åbo skärgård och är rätt man för verket, skriver Henrik Helenius i recensionen av En storm är lös – Åbolands skärgård vårvintern 1918.

Lue lisää

Diskussion

En rar liten bok om Macron

Kuva: flickr public-domain thierryleclercq

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass, skriver Jacob Söderman i en recension av Anne Fuldas biografi om Frankrikes banbrytande president.

 

Anne Fulda.

Bokrecension: Anne Fulda – Emmanuel Macron, Historiska Media 2017, 182 s.

 

Författaren är född 1963 och har jobbat på den traditionella högertidningen Le Figaro sedan 1972. Hon har tidigare publicerat böcker om fransk politik.

Boken, en översättning av Anna Säflund-Orstadius och Pär Svensson, baserar sig på intervjuer med Macron och färre med människor omkring honom samt texter han skrivit eller som skrivits om honom.

 

Det är en rar bok. Nästan halva boken ägnas hans barndom och skolgång. Hans relation till sin mormor och relationen till sin betydligt äldre lärare, som han nu är gift med.

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass.

 

Han var en nyliberal bankir på Rothschild-banken, när han plockades till president François Hollandes medarbetare.

 

Boken vimlar av framgångsrika personer som han blivit bekant med och insupit lärdom av när han klättrat vidare.

 

Som ekonomiminister i Hollandes regering driver han igenom nyliberala ekonomiska reformer som det franska näringslivets mår bra av.

 

År 2016 lämnar han socialistpartiets hägn och startar rörelsen En Marche! (“På väg!”) för att kandidera i presidentvalet.

Rörelsens titel leker med hans förnamn Emmanuel och efternamn MAcron. Det är hans rörelse.

 

Han är en god talare, har en vidunderlig charm och räds inte att gå nya vägar. Han river upp det gamla stelbenta partisystemet.

 

Som en följd av hans rörelses framgångar går Gaulistpartiet och Socialispartiet närmast i kras. Konservativerna går bakåt. De gröna och kommunisterna blir små.

 

Hans nya parti får majoritet i parlamentet och bildar en regering bland annat genom att ta med viktiga politiker från partier som förlorat i valet.

 

”Frankrike drabbades av en Macron hysteri”, skriver författaren och tillägger:

”Man förbluffas av hans förmåga att föra sig. Att röra sig. Att axla presidentrollen.”

 

Starkt stöd trots kritik

De första reformerna av arbetslivet och ekonomin möter mycket kritik och strejker, men de godkänns.

 

På sommaren 2017 ligger presidentens understöd vid 30 procent, men nu har det stigit. I december 2017 är det över 50 procent.

 

På det internationella planet går det också vägen. Macron gör en del lyckade internationella framträdanden.

 

Med hänvisning till Trump och hans beslut att lösgöra sig från avtalen för att stoppa klimatförändring, utropar Macron:

 

Make the Planet Great again!

 

Iakttagare påstår ibland att han har tagit modell av Napoleon Bonaparte eller Charles De Gaulle, några har pekat på François Mitterrand.

 

Macron fick väljarna att göra sig av med den gamla politiska klassen.

 

Han har mycket av Tony Blair och Gerhard Schröder som förnyade sina länders ekonomi med nyliberala förtecken, Blair med charm därtill. Det gick en tid.

 

Är Kanadas statsminister Trudeau samma andas barn?

 

Partisystemet utmanas

Macron har vissa drag av vår Alexander Stubb, då han kom in på den finska politiska scenen ung, modern och charmig. Honom tog Samlingspartiets traditionella partielit dock kål på. Stubb var främmande på den inhemska politiska scenen.

 

Troligen är Macron dock sin egen typ. Han insåg att det franska politiska livet kräver förändring och har lyckats med det. Tillsvidare.

 

Boken bubblar av känslor och tankar och namn.

 

Frankrike och Finland är olika politiska miljöer. Gemensamt har de dock haft en gammalmodig partiindelning, som Macron lyckats rasera i Frankrike.

 

Hos oss har Sannfinländarna och De gröna lite lyckats nagga den i kanterna, men den stora smällen låter vänta på sig.

 

Se upp Samlingspartiet, se upp Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De gröna!

 

Förnya er eller bered er på det värsta.

 

Diskussion

Starkt berörande pjäs om unga kvinnors liv i inbördeskriget 1918

Kuva: Foto: Chris Senn
Emilia Ekström gör en strong insats som socialisten Ebba.

Musikteatern 18 lyckas levandegöra inbördeskriget 1918 genom två människoöden. Pjäsen lyckas lyfta fram människor som mer än röda eller vita i sammanhanget. De får utrymme som individer med särdrag och människovärde som historiska omständigheter har ifrågasatt med tragiska följder.

Lue lisää

Diskussion