Bokrecension: Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Red. Mats Wickström och Charlotta Wolff. Svenska litteratursällskapet i Finland, 2016, 360 sidor.

Ett exempel är den ryskspråkiga minoriteten i vårt land som det inte skrivits eller talats särskilt mycket om. Förklaringen torde dock vara relativt enkel. Som Veronica Shenshin konstaterar i boken har det inte alltid setts med blida ögon att vara ryss eller tala ryska i Finland. Fast läget har förändrats sedan 1990-talet. Numera får man betjäning på ryska i allt från varuhus till hälsostationer. En orsak är att antalet ryskspråkiga starkt vuxit i Finland. Således ett exempel på positiv integrering av en minoritet i det finländska samhället.

Charlotta Wolff skriver om elitinvandring och kosmopolitism i 1800-talets Finland. Det handlade om  urbana och borgerliga eliter som hade få beröringspunkter med befolkningen. I närapå nostalgiska ordalag konstaterar hon: ”Det var en elit som gick på societetshuset, drack champagne på Hotell Kämp, flanerade på Esplanaden i Helsingfors liksom på Paris bulevarder, åkte tåg och ångbåt och årligen tillbringade någon vecka på Rivieran eller på någon behaglig ort i Mellaneuropa…”

Det var då det.

Hon framhåller dock att denna elitinvandring stärkte Finlands band till Europa och att den betydde oerhört mycket för kulturlivet i vårt land.

Många minoriteter

En annan minoritet långt från Esplanaden och Kämp är samerna vars ställning diskuteras av Veli-Pekka Lehtola. Han påminner om att ordet samer är av relativt färskt datum. Den samiska intresseorganisationen Samii Litto, Samernas förbund, drev från och med 1940-talet konsekvent på användandet av termen samer istället för lappar, till och med i strid med språkbyråns rekommendationer.

I två läsvärda och informativa kapitel behandlas den muslimsk-tatariska minoriteten samt Finlands judar. Man får veta att ”I varje fall talar minoriteten i Finland volgatatariskans västliga s.k. Misjärdialekt, som hör till den turkiska kiptjatiskans gren och som i Tatarstan anses vara lite lantlig. Dagens ungdom har försökt tillägna sig kazantatarisk vokabulär och uttalssätt. Anpassningen till finskans intonation och finska lånord undergräver också språket, med det har ändå  bevarats överraskande väl både muntligt och skriftligt”.

Det var en ordentlig dos information med mycket nytt. Åtminstone för recensenten som i sin stora vänkrets även har en representant för de i Finland bosatta kvinnliga volgatatarerna.

I avsnittet om de finländska judarna hänvisas till den kände judiske företagaren Boris Grünstein som i sina memoarer konstaterat att den judiska minoriteten i Finland alltid varit så liten att den inte ens är en minoritet utan närmast en kuriositet.

Före andra världskriget hade den judiska församlingen i Helsingfors som var landets största 1 132 medlemmar. Numerärt stora var judarna alltså aldrig. Men fast judarna var en liten grupp utgjorde de dock en i det finländska samhället väl etablerad minoritet med gamla anor. Det framgår att de flesta judiska familjer i Helsingfors hade bott i staden sedan 1850-talet. Vissa till och med sedan 1830-talet.

Boken tar också upp romerna, de som förr kallades zigenare. Den stora vändningen i fråga om deras ställning kom 1967 då Novemberrörelsen grundades av unga radikala intellektuella. I en av rörelsens pamfletter tog man upp den dåliga behandlingen av Finlands romer. En framträdande i roll i arbetet för att förbättra romernas ställning innehades då av den unge juristen Jacob Söderman, idag känd bland annat som en mycket uppskattad kolumnist i Arbetarbladet.

Ett fall för sig – milt sagt – är den rashygieniska rörelsen som beskrivs i boken. Någonting som hette Florinska kommissionen, grundad 1911, oroade sig för att ”en förädling av den svenska germaniska rasen alls icke beaktats….”. Det gällde alltså finlandssvenskarnas ställning.

Denna kommission hämtade – inte oväntat – sina inspirationskällor från Tyskland, men också från Sverige där man grundat världens första statliga rasbiologiska anstalt.

Av lätt förståeliga skäl tystnade den sortens rasteorier effektivt efter Hitler-Tysklands sammanbrott 1945. Rasläror var någonting som man trodde – just det trodde – att för all framtid var förpassade till det som kallas historiens soptipp. Men tyvärr sticker rasismen igen upp sitt fula tryne, vilket gör att texten känns kusligt aktuell.

Kanslirådet Risto Laakkonen, pensionerad konsultativ tjänsteman från Arbetsministeriet, gjorde i tiderna en betydande insats när han förklarade att invandrad arbetskraft i Finland ingalunda berövar finländarna deras jobb utan tvärtom har en stimulerande effekt på näringslivet. Han kunde för övrigt också ha nämnts  i något sammanhang. För så viktigt var det arbete han utförde för att motarbeta  främlingsfientlighet och rasism.

Henrik Helenius