MENY

Finland som mångkulturellt land ur ett historiskt perspektiv

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

I tider av ökad främlingsfientlighet med massinvandring och växande strömmar av asylsökande till Europa från Mellanöstern och Afrika är det ett ytterst angeläget verk som Mats Wickström och Charlotta Wolff redigerat med Svenska litteratursällskapet i Finland som förläggare. Nämnda bok handlar nämligen om mångkulturalitet, migration samt minoriteter i Finland. Som författarna helt riktigt konstaterar glömmer man ofta lätt bort att Finland i ett historiskt perspektiv varit ett mångkulturellt land.

 

Bokrecension: Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Red. Mats Wickström och Charlotta Wolff. Svenska litteratursällskapet i Finland, 2016, 360 sidor.

 

Ett exempel är den ryskspråkiga minoriteten i vårt land som det inte skrivits eller talats särskilt mycket om. Förklaringen torde dock vara relativt enkel. Som Veronica Shenshin konstaterar i boken har det inte alltid setts med blida ögon att vara ryss eller tala ryska i Finland. Fast läget har förändrats sedan 1990-talet. Numera får man betjäning på ryska i allt från varuhus till hälsostationer. En orsak är att antalet ryskspråkiga starkt vuxit i Finland. Således ett exempel på positiv integrering av en minoritet i det finländska samhället.

Charlotta Wolff skriver om elitinvandring och kosmopolitism i 1800-talets Finland. Det handlade om  urbana och borgerliga eliter som hade få beröringspunkter med befolkningen. I närapå nostalgiska ordalag konstaterar hon: ”Det var en elit som gick på societetshuset, drack champagne på Hotell Kämp, flanerade på Esplanaden i Helsingfors liksom på Paris bulevarder, åkte tåg och ångbåt och årligen tillbringade någon vecka på Rivieran eller på någon behaglig ort i Mellaneuropa…”

Det var då det.

Hon framhåller dock att denna elitinvandring stärkte Finlands band till Europa och att den betydde oerhört mycket för kulturlivet i vårt land.

 


Många minoriteter

En annan minoritet långt från Esplanaden och Kämp är samerna vars ställning diskuteras av Veli-Pekka Lehtola. Han påminner om att ordet samer är av relativt färskt datum. Den samiska intresseorganisationen Samii Litto, Samernas förbund, drev från och med 1940-talet konsekvent på användandet av termen samer istället för lappar, till och med i strid med språkbyråns rekommendationer.

I två läsvärda och informativa kapitel behandlas den muslimsk-tatariska minoriteten samt Finlands judar. Man får veta att ”I varje fall talar minoriteten i Finland volgatatariskans västliga s.k. Misjärdialekt, som hör till den turkiska kiptjatiskans gren och som i Tatarstan anses vara lite lantlig. Dagens ungdom har försökt tillägna sig kazantatarisk vokabulär och uttalssätt. Anpassningen till finskans intonation och finska lånord undergräver också språket, med det har ändå  bevarats överraskande väl både muntligt och skriftligt”.

Det var en ordentlig dos information med mycket nytt. Åtminstone för recensenten som i sin stora vänkrets även har en representant för de i Finland bosatta kvinnliga volgatatarerna.

I avsnittet om de finländska judarna hänvisas till den kände judiske företagaren Boris Grünstein som i sina memoarer konstaterat att den judiska minoriteten i Finland alltid varit så liten att den inte ens är en minoritet utan närmast en kuriositet.

Före andra världskriget hade den judiska församlingen i Helsingfors som var landets största 1 132 medlemmar. Numerärt stora var judarna alltså aldrig. Men fast judarna var en liten grupp utgjorde de dock en i det finländska samhället väl etablerad minoritet med gamla anor. Det framgår att de flesta judiska familjer i Helsingfors hade bott i staden sedan 1850-talet. Vissa till och med sedan 1830-talet.

 

Boken tar också upp romerna, de som förr kallades zigenare. Den stora vändningen i fråga om deras ställning kom 1967 då Novemberrörelsen grundades av unga radikala intellektuella. I en av rörelsens pamfletter tog man upp den dåliga behandlingen av Finlands romer. En framträdande i roll i arbetet för att förbättra romernas ställning innehades då av den unge juristen Jacob Söderman, idag känd bland annat som en mycket uppskattad kolumnist i Arbetarbladet.

Ett fall för sig – milt sagt – är den rashygieniska rörelsen som beskrivs i boken. Någonting som hette Florinska kommissionen, grundad 1911, oroade sig för att ”en förädling av den svenska germaniska rasen alls icke beaktats….”. Det gällde alltså finlandssvenskarnas ställning.

Denna kommission hämtade – inte oväntat – sina inspirationskällor från Tyskland, men också från Sverige där man grundat världens första statliga rasbiologiska anstalt.

Av lätt förståeliga skäl tystnade den sortens rasteorier effektivt efter Hitler-Tysklands sammanbrott 1945. Rasläror var någonting som man trodde – just det trodde – att för all framtid var förpassade till det som kallas historiens soptipp. Men tyvärr sticker rasismen igen upp sitt fula tryne, vilket gör att texten känns kusligt aktuell.

Kanslirådet Risto Laakkonen, pensionerad konsultativ tjänsteman från Arbetsministeriet, gjorde i tiderna en betydande insats när han förklarade att invandrad arbetskraft i Finland ingalunda berövar finländarna deras jobb utan tvärtom har en stimulerande effekt på näringslivet. Han kunde för övrigt också ha nämnts  i något sammanhang. För så viktigt var det arbete han utförde för att motarbeta  främlingsfientlighet och rasism.

 

Henrik Helenius

MNESORD

Diskussion

Noam Chomskys ”Sorgemusik för den amerikanska drömmen” – Allt har kollapsat!

Kuva: Foto: Skärmavbild (Youtube)

Fastän det aktuella läget i USA kan verka hopplöst så är Noam Chomsky övertygad om att främst miljö-, kvinno- eller fackföreningsrörelser kommer att organisera motstånd och agera till exempel för att ”reclaim taxes” eller öka trycket för arbetstagarnas rättigheter.”

Lue lisää

Diskussion

En blottande bok om sociala arvets bojor – och frigörelse

Kuva: Cata Portin

Michel Ekmans nya verk illustrerar hur vi formas av vår omgivning, men samtidigt kan bryta mönster och påverka våra livsöden i positiv riktning.

Lue lisää

Diskussion

Stilsäkert av Westö

Kjell Westö har skrivit en djupsinnig roman där personerna och deras utveckling och relationer trots allt blir viktigare än estetiska och filosofiska funderingar, skriver Topi Lappalainen.

Lue lisää

MNESORD

Diskussion

Kommentar: Vad Footloose inte handlar om

En svartsjuk ung man misshandlar sin före detta flickvän. Det hela slätas över och ignoreras. För det är inte vad Footlose handlar om. Men det är utifrån tragedin på Jägarbacken vad Raseborg skulle behöva en pjäs om.

Lue lisää

MNESORD