MENY

Finland som mångkulturellt land ur ett historiskt perspektiv

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

I tider av ökad främlingsfientlighet med massinvandring och växande strömmar av asylsökande till Europa från Mellanöstern och Afrika är det ett ytterst angeläget verk som Mats Wickström och Charlotta Wolff redigerat med Svenska litteratursällskapet i Finland som förläggare. Nämnda bok handlar nämligen om mångkulturalitet, migration samt minoriteter i Finland. Som författarna helt riktigt konstaterar glömmer man ofta lätt bort att Finland i ett historiskt perspektiv varit ett mångkulturellt land.

 

Bokrecension: Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Red. Mats Wickström och Charlotta Wolff. Svenska litteratursällskapet i Finland, 2016, 360 sidor.

 

Ett exempel är den ryskspråkiga minoriteten i vårt land som det inte skrivits eller talats särskilt mycket om. Förklaringen torde dock vara relativt enkel. Som Veronica Shenshin konstaterar i boken har det inte alltid setts med blida ögon att vara ryss eller tala ryska i Finland. Fast läget har förändrats sedan 1990-talet. Numera får man betjäning på ryska i allt från varuhus till hälsostationer. En orsak är att antalet ryskspråkiga starkt vuxit i Finland. Således ett exempel på positiv integrering av en minoritet i det finländska samhället.

Charlotta Wolff skriver om elitinvandring och kosmopolitism i 1800-talets Finland. Det handlade om  urbana och borgerliga eliter som hade få beröringspunkter med befolkningen. I närapå nostalgiska ordalag konstaterar hon: ”Det var en elit som gick på societetshuset, drack champagne på Hotell Kämp, flanerade på Esplanaden i Helsingfors liksom på Paris bulevarder, åkte tåg och ångbåt och årligen tillbringade någon vecka på Rivieran eller på någon behaglig ort i Mellaneuropa…”

Det var då det.

Hon framhåller dock att denna elitinvandring stärkte Finlands band till Europa och att den betydde oerhört mycket för kulturlivet i vårt land.

 


Många minoriteter

En annan minoritet långt från Esplanaden och Kämp är samerna vars ställning diskuteras av Veli-Pekka Lehtola. Han påminner om att ordet samer är av relativt färskt datum. Den samiska intresseorganisationen Samii Litto, Samernas förbund, drev från och med 1940-talet konsekvent på användandet av termen samer istället för lappar, till och med i strid med språkbyråns rekommendationer.

I två läsvärda och informativa kapitel behandlas den muslimsk-tatariska minoriteten samt Finlands judar. Man får veta att ”I varje fall talar minoriteten i Finland volgatatariskans västliga s.k. Misjärdialekt, som hör till den turkiska kiptjatiskans gren och som i Tatarstan anses vara lite lantlig. Dagens ungdom har försökt tillägna sig kazantatarisk vokabulär och uttalssätt. Anpassningen till finskans intonation och finska lånord undergräver också språket, med det har ändå  bevarats överraskande väl både muntligt och skriftligt”.

Det var en ordentlig dos information med mycket nytt. Åtminstone för recensenten som i sin stora vänkrets även har en representant för de i Finland bosatta kvinnliga volgatatarerna.

I avsnittet om de finländska judarna hänvisas till den kände judiske företagaren Boris Grünstein som i sina memoarer konstaterat att den judiska minoriteten i Finland alltid varit så liten att den inte ens är en minoritet utan närmast en kuriositet.

Före andra världskriget hade den judiska församlingen i Helsingfors som var landets största 1 132 medlemmar. Numerärt stora var judarna alltså aldrig. Men fast judarna var en liten grupp utgjorde de dock en i det finländska samhället väl etablerad minoritet med gamla anor. Det framgår att de flesta judiska familjer i Helsingfors hade bott i staden sedan 1850-talet. Vissa till och med sedan 1830-talet.

 

Boken tar också upp romerna, de som förr kallades zigenare. Den stora vändningen i fråga om deras ställning kom 1967 då Novemberrörelsen grundades av unga radikala intellektuella. I en av rörelsens pamfletter tog man upp den dåliga behandlingen av Finlands romer. En framträdande i roll i arbetet för att förbättra romernas ställning innehades då av den unge juristen Jacob Söderman, idag känd bland annat som en mycket uppskattad kolumnist i Arbetarbladet.

Ett fall för sig – milt sagt – är den rashygieniska rörelsen som beskrivs i boken. Någonting som hette Florinska kommissionen, grundad 1911, oroade sig för att ”en förädling av den svenska germaniska rasen alls icke beaktats….”. Det gällde alltså finlandssvenskarnas ställning.

Denna kommission hämtade – inte oväntat – sina inspirationskällor från Tyskland, men också från Sverige där man grundat världens första statliga rasbiologiska anstalt.

Av lätt förståeliga skäl tystnade den sortens rasteorier effektivt efter Hitler-Tysklands sammanbrott 1945. Rasläror var någonting som man trodde – just det trodde – att för all framtid var förpassade till det som kallas historiens soptipp. Men tyvärr sticker rasismen igen upp sitt fula tryne, vilket gör att texten känns kusligt aktuell.

Kanslirådet Risto Laakkonen, pensionerad konsultativ tjänsteman från Arbetsministeriet, gjorde i tiderna en betydande insats när han förklarade att invandrad arbetskraft i Finland ingalunda berövar finländarna deras jobb utan tvärtom har en stimulerande effekt på näringslivet. Han kunde för övrigt också ha nämnts  i något sammanhang. För så viktigt var det arbete han utförde för att motarbeta  främlingsfientlighet och rasism.

 

Henrik Helenius

ÄMNESORD

Diskussion

Thåström – en rockpoet i motljus

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.

Lukas Lundin om Thåströms konsert i Helsingfors: Han erbjuder oss ett alternativ, en kväll då vi, som han själv sjunger i Aldrig nånsin komma ner, kan blunda och flyta långt iväg från allt som är fel.

Lue lisää

Diskussion

Då kampen enade och delade – Guillous romanserie fortsätter fånga både historia och tidsanda

Kuva: Foto: Peter Knutson

Kampen var intensiv då västvärldens unga orienterade sig i nya ideologiska riktningar under det historiska året 1968. I Jan Guillous romanserie får året en egen bok som lyckas väva ihop de centrala händelserna och tidsandan med släkten Lauritzens stridigheter och nya vänskapsband.

Lue lisää

Diskussion

Även hemmafronten får plats i nya Okänd soldat – en utmärkt krigsfilm

Kuva: Foto: Juuli Aschan © Elokuvaosakeyhtiö Suomi 2017
Okänd soldat - Rokka & Koskela (Eero Aho & Jussi Vatanen).

Det finns en vinnare inom årets finländska filmkonst, och det är den tredje filmversionen av Okänd soldat, regisserad av Aki Louhimies. Filmen hade premiär 28 oktober och sågs på en dryg vecka av  360 000 personer.

Lue lisää

Diskussion

Vad är Das Kapital värt i dag?

Kuva: Foto: Joachim Kasten

Det har gått 150 år sedan Karl Marx storverk Das Kapital publicerades. Till frågan om vad verket är värt idag finns både ett banalt och ett intellektuellt svar, skriver ABL-medarbetaren Joachim Kasten som besökt en utställning om verket i Hamburg.

Lue lisää

Diskussion

Historia möter nutid i nya FSD-historiken

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Alf-Erik Helsing med nya FSD-historiken.

Alf-Erik Helsings storverk dokumenterar 40 år med ”SDP:s samvete och nordiska länk” på ett livfullt sätt med journalistiskt grepp.

 

Bokrecension: Alf-Erik Helsing – Med djärva tankar, Finlandssvensk socialdemokrati 1974-2014, utgiven av Finlands svenska socialdemokrater rf, 411 sidor.

 

Med djärva tankar tar vid där den föregående förbundshistoriken Som en stubbe i en stubbåker avrundade. Därmed sluts också en slags cirkel för författaren Helsing som debuterade med Stubben tillsammans med Anna Bondestam och som sedan dess gett ut ett tiotal föreningshistoriker.

 

Den aktuella perioden, stilistiskt avgränsad till 1974-2014, gäller sent 60-tal eller tidigt 70-tal fram till 2017. Det är en storhetstid för finlandssvensk socialdemokrati. Som Kaj Bärlund konstaterar i förordet har FSD (tidigare FSA) haft “ett inflytande som överskridit dess organisatoriska styrka”.

 

Historiken kör igång på allvar med ”60-talsgenerationens intåg” som personifierades av bland andra Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D. Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius. Helsing skildrar skickligt de ideologiska strömmar som förde med sig framför allt nytt syre till den socialdemokratiska, men också en del utmaningar. Hela nationen var mitt i ett accelererande reformarbete och de finlandssvenska socialdemokraterna sökte sin väg i en ny tid där de politiska konkurrenterna fanns på bägge sidor, varpå det gällde att parera både mot SFP på högerflanken och den yttre vänstern som växte sig starkare bland unga.

 

Eftersom Finlands svenska arbetarförbund som mest hade hela fem riksdagsledamöter samtidigt är det givet att historiken till stor del handlar om rikspolitik. FSA spelade en viktig roll för såväl grundlagsreformen som för exempelvis inrättandet av ett miljöministerium.

 

Historiken fokuserar också på förbundets roll inom det socialdemokratiska partiet. Den diplomatiska vägen och vägran att välja sida vid partisplittringen gav på sikt förstärkt politiskt förtroende och goda kontakter till partiledningen. Därtill kommer den nordiska länken som också haft betydelse för förbundets speciella inflytande.

 

Skillnaden från storhetstiden till i dag är slående. Det fanns en tid då en plats i riksdagen inte var merit nog för att leda förbundet, som då i och för sig hade mer än dubbelt så många medlemmar som i nuläget. Nostalgi blandas med vemod i historiken som samtidigt ingjuter ett visst hopp.

 

Djärva tankar, modiga människor

De flesta centrala aktörer har intervjuats för verket, vilket tveklöst är dess största styrka och behållning. Förutom att ge personliga kommentarer om viktiga händelser presenteras profilerna i persongallerier. Detta ger boken variation och levandegör historien genom påminnelser om det som i dag används som partiets slogan: Det går att förändra världen, det behövs bara modiga människor.

 

Att fler högutbildade sätter sin prägel på partiet under den aktuella tidsperioden beror i första hand på att utbildningen blivit tillgängligare för allt fler. Som läsare slås man av gemensamma nämnare hos många av profilerna. Det är inte alls ovanligt att ha mist sin pappa på sätt eller annat eller av andra skäl genom egen erfarenhet insett behovet av en samhällelig grundtrygghet.

 

I min intervju med Helsing beklagar han att så många viktiga människor på fältet inte fått det rum de skulle förtjäna i sammanhanget. Boken är dock rättvis i uppmärksamhet och visar tydligt hur saker rört på sig tack vare att människor repat mod i svåra stunder eller tagit det där avgörande steget för att bryta mönstret. Det kan handla om Maarit Feldt-Rantas nervositet då hon första gången blir vald till FSD:s ordförande, eller att Marianne Laxén säger “nej fan” och klär av sig och sätter stopp för traditionen med karlarnas bastumöten.


Det mänskliga och oförskönade är ständigt närvarande i denna omfattande historik.

 

Små och stora frågor

I och med att perspektivet är förbundets växlar Helsing mellan stora frågor på riksnivå (som EEC-avtalet och presidentämbetet) och frågor som främst skapat rubriker i Svenskfinland. En del interna frågor tar också plats, från styrelsens sammansättning till namnbytet.

 

Tv-grälet, frågan om “kustkanalen”, en svenskspråkig tv-kanal, skildras detaljerat. Svängarna var många och för en som inte var med då det begav sig och som vuxit upp med andra tekniska omständigheter är frågans intensitet anmärkningsvärd, vilket har flera historiska förklaringar som väl kommer fram. Då Yle Fem nyligen slogs ihop med Yle Teema var det betydligt lugnare, på gott och ont.

 

I stort kan man konstatera att enigheten med Svenska folkpartiet i genuina språkfrågor har ökat med åren medan man förut stred trots enighet om ändamålen. Strider fanns i olika grader lite varstans utifrån historikens skildring. Ordet falang kommer ofta till användning.

 

Stilen som boken är skriven med är snudd på journalistisk; koncis men lätt på ett bra sätt. Författaren gör inga vetenskapliga anspråk och sådana saknas inte heller. Det enda jag sätter frågetecken kring är den inkonsekventa notapparaten som uppges vara ett medvetet val.

 

Språkligt lyckas Helsing få in mycket på sidorna tack vare flera summerande metaforiska formuleringar.

 

Boken går kronologiskt fram med personporträtten som fördjupande pauser. I stället avslutas den med några ämnesvisa kapitel som täcker luckor som uppstått på vägen. Ett gäller det nordiska samarbetet, ett fackföreningsrörelsen, två gäller kvinnornas ställning och det sista är ur ett historiskt perspektiv pinfärskt och består av samtal med dagens unga aktiva inom FSD:s ledning från början av året. Därmed möter historien nutid och kampen så här långt är förevigad.

 

Bokens enda svaghet är de tekniska missarna. Mängderna tryckfel och kvarlämnade formuleringar från tidigare versioner och så vidare går inte att blunda för. De är helt enkelt alltför många.

 

I övrigt finns endast gott att säga om historiken som säljs i SDP:s webbshop. Det handlar om ett stycke finlandssvensk historia och ett stycke unik socialdemokratisk historia. Läsningen lockar förstås som sällan då det kryllar av bekanta namn och än i dag högaktuella, djärva tankar. Det är obligatorisk läsning för alla med intresse för Finlands, Svenskfinlands och socialdemokratins historia. Frågan som sedan vill ha uppmärksamhet är förstås vad vi lärt oss av historien.