Om jag kunde få en enda önskan uppfylld, så skulle det mycket väl kunna vara ett totalstopp för våldtäkter. Det skulle innebära att ett betydande krigsvapen skulle försvinna från konflikter, att flickor och kvinnor i offentliga och privata miljöer inte längre skulle behöva göra dagliga riskanalyser, att en form av våldsamt maktutövande skulle slopas – samt en långtgående förändring för våra samhällen.

Våldtäkter är inte en enskild tidsbegränsad handling. De skadar kroppar och lever kvar i minnen. De kan leda till livsförändrande oönskade resultat – en graviditet eller en överföring av en sjukdom. De långtgående förödande effekterna drabbar även andra: familjer, vänner, partners och kollegor.

Både under konflikter och i fred påverkar de kvinnors beslut om hur de kan röra sig i samhällen på grund av rädslor för attacker, eller på grund av den stigmatisering som drabbar offer. Kvinnor och flickor som flyr från sina hem som flyktingar riskerar otrygga resor och osäkra levnadsomständigheter med brist på möjligheten att kunna låsa dörrar, ha tillgång till ordentlig belysning och fungerande sanitära anläggningar.

Flickor som gifts bort som barn i jakt på en ökad säkerhet i sina hem eller i flyktingläger kan fastna i förhållanden där våldtäkter legitimeras, och där de som vill fly har få möjligheter i form av härbärgen och säkra boenden.

I en stor majoritet av världens länder löper unga kvinnor störst risk att drabbas av sexuellt våld från sin nuvarande eller tidigare man, partner eller pojkvän. För miljontals flickor och kvinnor utgör hemmet inte en säker plats.

Nästan överallt blir de flesta som begår våldtäkter inte polisanmälda eller straffade. För att en kvinna ska polisanmäla krävs det till att börja med en stark förmåga att orka återuppleva attacken, en viss kunskap om var de ska vända sig, och ett förtroende för att hjälp kan erbjudas – om det ens finns sådan hjälp att få.

I många länder vet kvinnor att de löper en betydligt högre risk att själva bli anklagade snarare än trodda när de anmäler sexuella övergrepp, och de tvingas hantera omotiverade skamkänslor. Detta resulterar i att kvinnors röster kring våldtäkter tystnar, och en betydande underrapportering och fortsatt straffrihet för gärningsmännen.

Forskning har visat att endast en liten andel av tonårsflickor som utsätts för påtvingat sex söker professionell hjälp. Och färre än tio procent av de kvinnor som söker hjälp efter att ha drabbats av våld kontaktar polisen.

En positiv åtgärd för att öka ansvarsskyldigheten skulle vara att göra alla former av våldtäkter olagliga. För närvarande har över hälften av världens länder inte lagar som uttryckligen kriminaliserar våldtäkter inom äktenskapet, eller som är baserade på ett samtycke.

Vid sidan av att kriminalisera alla våldtäkter måste vi också bli mycket, mycket bättre på att sätta offret i centrum och se till att våldtäktsmännen ställs till svars. För detta krävs att rättssamhällets företrädare får stärkta resurser för att utreda dessa brott, och att offren får ett starkare stöd i samband med de juridiska processerna, inklusive tillgång till juridiska ombud, hjälp från poliser och annan rättslig service, samt hjälp av vård och sociala insatser – i synnerhet gäller detta de mest stigmatiserade kvinnorna.

Ett viktigt första steg vore att se till att fler kvinnor arbetar som poliser, vilket kan göra att offren känner ett ökat förtroende och att deras anmälan tas på allvar redan från början i de processer som kan vara komplexa.

För att nå framgångar krävs också att vi agerar mot de många institutionella och strukturella hindren, mot patriarkala system och negativa stereotyper om könsskillnader som finns bland poliser och rättsväsenden på samma sätt som inom andra institutioner.

De som använder sig av våldtäkter som ett vapen vet hur det traumatiserar och hur det trycker ned. Samhällskostnaderna är oacceptabla. Inga framtida generationer bör behöva kämpa med att stå ut med detta arv av övergrepp. Vi tillhör generationen jämställdhet och vi ska sätta stopp för våldtäkterna!