Journalisten Marianne Sundholm fungerade som moderator för panelen. I panelen befann sig Örjan Andersson, rektor för Novia, Petra Kouvonen, rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan, Marko Joas, prorektor vid Åbo Akademi och Mona Forsskåhl, rektor för Arcada. Samordningsdelegationen, där dessa högskolor medverkar, har på gång en utredning om hur samarbetet dem emellan kan förstärkas. Årskullarna minskar, världen förändras och dessutom förekommer det nedskärningar i finansieringen.

– Attitydklimatet är svårt att påverka, konstaterade Kouvonen.

Joas menade i sin tur att intresset för studier varierar över tid. Med utbud kan högskolorna indirekt påverka vart studerandena söker sig, men inte direkt när det gäller vilka utbildningar som är populära.

– Vi har alla ansvaret att man kan utbilda sig på svenska, sade Forsskåhl och påpekade att dimmigheten är en utmaning som gäller hela samhället.

– Det är svårt att planera när man inte vet vilka premisserna är, fortsatte hon men betonade att det är viktigt att satsa på kvalitet.

Andersson nämnde demografi och ekonomi som utmaningar och menade att det finns potential att rekrytera i Norden, särskilt i Sverige.

– Vi är inte jätteduktiga på att få hit dem, utan vi är bättre på att sända våra egna utomlands. Det finns en stor obalans, påpekade Andersson och syftade på att det är betydligt vanligare för finländare att åka ut till de övriga nordiska länderna än för nordbor att komma till Finland.

Andersson beskrev finansieringsmodellen som ett nollsummespel där resurserna minskas om man inte har tillräckligt med examina.

– Vi måste öka volymen hela tiden. Hur går det här att göra överhuvudtaget och hur går det att göra på svenska? undrade han.

Speciellt när det gäller de små ämnena och undervisning på svenska i dem, saknas det både arbetsmarknad och studeranden. Andersson hänvisade återigen till läckage, att finlandssvenska ungdomar söker sig utomlands och menade att man måste bli bättre på att locka ungdomarna.

Om Andersson såg stor potential i ungdomar i det övriga Norden, såg Forsskåhl i sin tur potential i det finskspråkiga Finland.

– Det gäller att hålla en sådan kvalitet att de som har finska som första språk skulle välja oss.

Sundholm konstaterade att utmaningarna för högskolorna liknande dem som hade kommit fram i paneldiskussionen om möjligheter för teater på svenska i Finland. Hon frågade huruvida det är samarbetsmöjligheterna som är den främsta drivkraften när det gäller att nå hög kvalitet och heltäckande utbildning i Svenskfinland.

Andersson svarade jakande att så är fallet, medan Joas såg problem med fördelningsmodellen.

– Det finns mer lukrativa områden och mindre lukrativa områden och det är svårare att hitta en fungerande arbetsfördelningslösning.

Kouvonen talade om att det som gäller är genuin vilja och att man bör hitta kärnområdena.

– Det är bättre att vi gör det än att någon annan gör det.

Samtidigt som Kouvonen såg både möjligheter och hotbilder, betonade hon att man ska hitta en gemensam linje och och en gemensam lösning.

– En människa idag är egentligen aldrig färdigt lärd, sade Forsskåhl och ifrågasatte tanken om en heltäckande utbildning. Hon påminde om hur man förr läste till exempel klassisk grammatik och blev banktjänsteman.

– De utbildningar vi har ska inte vara så förskräckligt avgränsade från varandra.

Sundholm frågade om samarbete och arbetsfördelning handlar om att välja bort vem som får göra vad.

– De statligt styrda försöken att profilera högskolor har varit rätt så misslyckade av samma skäl som det är svårt att fördela arbetsuppgifter. Hur ska vi hantera det att vi överlåter affärsverksamhet åt någon annan? Vart ska man flytta sådana saker som inte har så mycket potential just nu men de kan ha det i framtiden? undrade Joas.

– Jag tror inte på en sådan modell att Novia tar hand om det ämnet och Soc & Kom tar hand om det ämnet, sade Forsskåhl och menade att det är gynnsamt med flera olika typer av miljöer där samma sak behandlas.

– Finlandssvenska institutioner måste vara vaksamma med den nationella visionen om att hitta kärnområden. Det är en helt annan sak i det finska Finland. Det blir inte bra om vi koncentrerar allt till Helsingfors, Vasa eller Åbo, sade Kouvonen.

Även Andersson ifrågasatte tanken att planera centralt vem som för göra vad.

Joas lyfte fram högskolornas autonomi och samarbetsmöjligheterna.

– Vid Åbo Akademi har vi onlinekurser från åtta europeiska universitet men de syns inte i examensstatistiken och där har vi ett problem.

Forsskåhl betonade det positiva i samarbetet och påpekade att det kommer från gräsrotsnivån.

Andersson underströk att kostnaderna är viktiga.

Sundholm frågade mer specifikt om de regionala dragkamperna.

– Naturligtvis finns det regionalt tryck, men det gäller inte bara Svenskfinland, konstaterade Joas.

– De regionala dragkampsaspekterna har blivit mindre. Högskolorna är så hårt trängda av finansieringsmodellen att vi inte har råd med den regionala aspekten. Vi måste ha vår verksamhet på sådana ställen att de klarar av att prestera, svarade Andersson.

– Vi behöver en kritisk massa av utbildad personal inom olika yrkesgrupper och till det behövs det en akademisk återväxt i Svenskfinland. Vi behöver i positiv bemärkelse ett regionalt ansvar, ansåg Kouvonen.

– Det finns en viss skillnad på yrkeshögskolor och universitet. Yrkeshögskolor ska vara arbetslivets högskolor och betjäna regionen, påpekade Forsskåhl och lyfte fram den samhälleliga aspekten, att yrkeshögskolor förväntas leverera arbetskraft åt sina regioner.

Andersson påpekade att yrkeshögskolan ska även bedriva forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet för regionen.

– Det finns vissa utbildningar som finns bara på det ena stället ovh det gäller också Högskolan på Åland, sade Forsskåhl.

Andersson nämnde att ÅA kan samarbeta med Sibelius-Akademin när det gäller musikutbildningen på svenska.

Sundholm frågade sedan om finansieringsmodellen.

– Alla vill skaffa finansiering från alla källor, men en del av dem är för yrkeshögskolorna och andra är till för universiteten, svarade Joas.

– Problemet är det totala beloppet pengar vi har i systemet. När det inte ökar i samma takt som vi producerar examina, så gör vi det hälften billigare än 12-13 år sedan, konstaterade Andersson.

– Högre volymer av utexaminerade behövs för samhället och arbetslivet, samtidigt som finansieringen har sjunkit. Vi kan leva med modellen, problemet är den totala finansieringen, fortsatte Andersson och önskade sig att politikerna skulle se till att det finns tillräcklig finansiering för de utbildningarna som är små och till vilka det finns ett samhälleligt behov men det är omöjligt att skapa volymen.

Forsskåhl efterlyste en mindre komplex och mindre föränderlig modell. I den nuvarande modellen gör man en enkät till alumner främst för att det finns so en indikator i finansieringsmodellen.

– Vi måste producera ännu mera och modellen hänger efter samt finansieringen hänger efter, påpekade Joas.

Kouvonen lyfte fram särfinansieringen för socialt arbete som Soc & Kom har ett nationellt ansvar för.

– Det finns inte tydliga kriterier i processen och de kan ändras ganska fort. Vad är det vi vill uppnå och med vilka medel?

Kouvonen betonade samarbete och kvalitet som nyckelord, men ansåg att den nuvarande finansieringsmodellen är nyliberalistisk.

Sundholm lyfte fram minister Wille Rydmans utspel när det gäller nedskärningen i finansieringen av forskningen av socialt arbete.

– Vid Arcada ser vi att vi borde kunna gå framåt om det inte händer någonting överraskande men som Petra (Kouvonen) säger, så händer det hela tiden överraskande saker, konstaterade Forsskåhl om framtidsutsikterna.

– Det finns ett stort behov av förändring. Vi håller på att införa bättre kvalitet på utbildningssidan och på forsknings- och utvecklingssidan, sade Joas och betonade vikten av förnyelse, förbättring och kvalitetshöjande arbete.

– Jag väljer att se det som möjligheter, sade Kouvonen och menade att med det nya antagningssystemet kan man få fler finskspråkiga studeranden. Hon betonade samhällsnyttan och att man kan bidra med finskspråkiga personer som integreras på svenska.

– Vi integrerar också gärna människor från andra länder, men det är en medveten språkstrategi att bygga broar över en klyfta som kan finnas mellan de finsk- och svenskspråkiga. Kouvonen betonade att ungdomarna är en resurs.

– Ingen har nämnt ordet struktur i hela den här diskussionen. Jag hör till dem som inte tror att strukturerna håller när man kommer till 2030-talet. Det kommer att ske någonting och om jag får önska någonting från politikerna, skulle jag önska mer tillåtande lagstiftning, sade Andersson som påpekade att ÅA och Novia har en gemensam koncern men det som saknas där är lagstiftning och styrning.

– Hur ska vi utveckla det svenska utbudet så att vi är relevanta, attraktiva och att vi väljs? frågade sig Andersson.