Först några exempel på nedskärningar: 120 miljoner euro från yrkesutbildningen, 80 miljoner från tredje sektorn (förebyggande vårdarbete), drygt 17 miljoner från konst och kultur, 4 miljoner euro från ungdomsarbete, 20 miljoner euro i och med att studerande flyttas bort från allmänna bostadsbidraget. Lägg till att momsen höjs på böcker, kollektivtrafik, kulturevenemang och gym.

Samtidigt täcks högern höja satsningarna på privat vård trots att de inte fungerar som sätt att avlasta vårdköerna på. Det handlar om att prioritera bort vår offentliga vård ännu mer.

Regeringen satsar 70 miljoner mer till FPA-ersättningar för privat vård samtidigt som vårdgarantin luckras upp och vårdardimensioneringen försvagas, vilket för bort ett par hundra miljoner euro från välfärdsområdena.

Satsningen på privat vård är i samma storleksklass som nedskärningarna från tredje sektorn. Regeringen ska alltså inte tala om det som en anpassningsåtgärd. Vad det handlar om är en systemändring som blir dyrare i längden, som gynnar en liten del på kort sikt medan många drabbas direkt och hela samhället lider på lång sikt.

Samtidigt blir den offentliga vården dyrare då avgifter höjs med sammanlagt 150 miljoner euro.

Det är så här som ojämlikhet skapas. Medvetet.

Allvarliga konsekvenser

Snackisen inför budgetrian var hur ett nedskärningsförslag inom Undervisnings- och kulturministeriet skulle fördelas. Nu vet vi att det blev lite större nedskärning i yrkesutbildningen: 120 miljoner euro. Visst, procentuellt är det en liten förändring, men det här sker i ett läge då yrkesutbildningen snarast skulle behöva mer resurser för mer närundervisning.

Regeringen säger att nedskärningen inte ska drabba unga studerande. Lärarfacket för ändå fram att över tusen lärartjänster påverkas. Då påverkas även unga. Och även vuxna behöver yrkesutbildning, arbetsmarknaden behöver yrkesutbildning även för vuxna.

Om nedskärningen i yrkesutbildningen är procentuellt liten förhåller det sig tvärtom med nedskärningen från konst och kultur. Den är procentuellt stor. I rena pengar handlar det som sagt om drygt 17 miljoner euro. Summan kan tyckas liten sett till hela mångmiljardpaketet, men de faktiska följderna är dramatiska. Kultursektorn som har enorm potential och en viktig roll för allt från välbefinnande till tillväxt blöder, inte av nödtvång, utan för att regeringen väljer det.

Att natur och klimat försummas är inget nytt. Nu finns vissa kosmetiska satsningar med, men de ändrar inte den stora bilden.

Visst finns det, som alltid, positiva saker i budgetförslaget. Men det gäller att inte låta högern komma undan med att försöka distrahera med detaljer.

Stora bilden den här perioden handlar om att fattiga får ta smällen då ekonomin anpassas. Eller rättare sagt: man försöker anpassa ekonomin. Trots allt valsnack från höger om att stoppa skuldsättningen fortsätter den öka. Det viktigaste är ändå att Sannfinländarna tillåts inneha regeringsmakt trots rasismskandaler, trots klimatskepticism på gränsen till förnekelse, trots attacker mot media och minoriteter. Därför är regeringspartiernas representanter så måna om att tala om ekonomi istället. Eller om regionalpolitik.

Och visst välkomnar jag till exempel satsningen på Kustbanan, det är ju en hjärtefråga för mig. Synd dock, att satsningen finansieras med att tömma Statens bostadsfond.

Om det fanns kvar några värdeliberala krafter på högerkanten skulle de fälla regeringen. I stället prioriterar man att få föra en ekonomisk högerpolitik på bekostnad av bland annat samhällsklimatet, anständigheten, tilliten, kulturen, naturen och klimatet.

Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg