Låt oss tala om konsekvenserna av dividender och avkastning, om passivt ägande versus arbete, och det är här de flesta människor slutar läsa. Inställningen är ofta att finansvärlden inte intresserar och inte angår en själv, man har kanske en negativ åsikt men inget man känner att man kan göra någonting åt. Sanningen är ändå att vi påverkas och vi måste bry oss mera om det som vid första anblick kan verka svårt och ointressant.

De nordiska länderna har länge balanserat sin välfärd huvudsakligen på en progressiv inkomstbeskattning. Systemet har varit relativt välfungerande och solidariskt, lagom mycket socialism och lagom mycket kapitalism kan man kanske sammanfatta det som. Sedan slutet av 1980-talet har dock vågskålen på den kapitalistiska sidan fått väga allt tyngre, för att klara oss i en global konkurrens har det hetat länge nu.

Vi har låtit samhällsklyftorna växa, arbetstagarens arbete förlora i värde och låtit det passiva ägandet få en allt större bit av kakan. Att låta skattebasen vila på inkomstbeskattningen blir allt mer ohållbart, men istället för att diskutera en bredare skattebas med lagom mycket socialism och lagom mycket kapitalism har även de vänstervridna partierna låtit sig ryckas med i den högerdominerade diskursen om behovet av nedskärningar och skattelättnader i inkomstbeskattningen, till förmån för plattbeskattning.

I Aktiebolagslagens femte paragraf kan vi läsa:

”Syftet med bolagets verksamhet är att bereda vinst åt aktieägarna, om inte annat föreskrivs i bolagsordningen.”

Ofta är det just den ovannämnda paragrafen som lyfts fram som ett ansvarsfriande slagträ när samhällsdebatten får slagsida mot vänster. Här har man minsann lagen på sin sida. Dessutom skall alla som konkurrerar inom samma bransch ha möjlighet till samma kollektivavtal, ett ack så väl åberopat argument under de senaste veckorna.

Här finns två uppenbara systemfel. För det första borde Aktiebolagslagens femte kapitel få ett tillägg om ansvar också jämte sin personal, och för det andra borde vi diskutera hur det är möjligt att vi har kollektivavtal som tillåter folk att jobba för löner de inte kan leva på.

Istället för drägliga löner får staten komma in med olika bidrag för att arbetarna skall ha möjlighet till ett liv med tak över huvudet och mat på bordet, ett indirekt företagsstöd till de företag som prioriterar aktieägarnas utdelning fram om arbetstagarnas möjligheter att överleva på sin lön. Det leder endast till en snedvridning av marknaden, för att nu låna en populär fras från den neoliberala sidan. Kanske tiden ändå är mogen för en minimilön i Finland trots allt.

Men vart tog debatten och kritiken vägen, ska vi bara acceptera systemfelen och hoppas på att vi själva har det så gott ställt så man hinner 2,5 meter under markytan innan konsekvenserna blir allt för tydliga också för den kvarstående finländska medelklassen?

Uppmärksamheten och debatten vänds effektivt mot mer lättsmälta och populistiskt tacksamma debattämnen så som invandring och klimathotet, ändå är båda ekonomiska bagateller för Finland jämfört med den ekonomiska förskjutningen som nu pågår. Vi låter vår tids absolut viktigaste samhällsdebatt drunknar i populism och dimridåer. Vi skrattar åt situationen i USA, men hur har vi det ställt framför egen trappa?

Du som knegar på för en årslön under 100 000 euro, vakna upp! Det är inte invandrarna som stjäl ditt jobb, det är inte klimatåtgärder som hotar din privatekonomi och det är inte medmänsklighet som dränerar systemet. Din levnadsstandard och ditt jobb hotas av en ständig ackumulation av världens tillgångar. Till skillnad från klimatkampen är det inte i Kina och Indien där de största utsläppen finns, skattesystemets dränering finns betydligt närmare.

Alla känner vi till den globala klimatkrisen, men många gånger funderar jag på om vi någonsin hinner uppleva en större klimatkris innan en global finanskris på allvar hotar vår existens. Medelklassen krymper och EU förbjuder sugrör av plast, det ena utesluter inte det andra men allt mer av den politiska debatten handlar mer om känslor än om fakta, om små bagateller istället för de stora helheterna.

Kom inte dragande med hur världen går under utan investerare som är villiga och vågar placera pengar i företag, än mindre med argumentet att de rika har jobbat för sina pengar. Det finns många som jobbar hårt för mycket mindre än 2000€ i månadslön. Världen står och faller på att vi har människor som känner sig delaktiga och produktiva, inte utnyttjade och desperata.