Huvudnyheter

Henrik Helenius 70 år: “Jag tar morgondagen som den kommer”

Foto: Lukas Lundin
FSD:s nya hedersmedlem Henrik Helenius i sitt arbetsrum. Han fyller 70 år den 4 november 2020.

Henrik Helenius har sett mer än de flesta. I Metallförbundets tjänst åkte han runt Svenskfinland och Norden i 30 år – på fritiden betydligt längre än så. Pensionärsdagarna spenderar han i lilla Ekenäs, där han i Yrjö Kallinens anda tar dagen som den kommer. Nyfikenheten på omvärlden finns ändå kvar.

Lukas Lundin

Arbetarbladet

 

 

Det var beskedet om en kommande badrumsrenovering som fick Helenius, nyss hemkommen från en resa i Ryssland, att fatta beslutet. Efter 68 år i Helsingfors gick flyttlasset västerut våren 2018. På sätt och vis var det ändå en hemkomst.

 

– Min pappa föddes i Snappertuna och köpte senare en sommarstuga i Barösund. Där spenderade jag mycket tid som barn och lärde mig till och med dialekten av de lokala skärgårdsungdomarna. När pappa dog ärvde jag stugan och tillbringar fortfarande somrarna där.

 

I det något större Ekenäs hittade han ett mellanting mellan stad och landsbygd, lugn och aktivitet.

 

– Jag stortrivs i Ekenäs. Här är det lätt att hitta nya sammanhang och hålla sig aktiv också på äldre dagar. Det är viktigt för mig: jag tycker det är så sorgligt med jämnåriga som har tappat livsgnistan.

 

Med sig till Ekenäs tog han också sina främsta arbetsverktyg: anteckningsblocket och kameran. De ligger fortfarande kvar på skrivbordet.

 

Redaktören

 

För Henrik Helenius gick vägen till journalistiken genom politiken. Engagemanget i arbetarrörelsen började år 1968, då han som 17-åring var en av ”sexlingarna” som återupplivade Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Han har förblivit socialdemokratin trogen.

 

Tanken på att själv göra karriär inom politiken dog ändå snart – istället började Helenius skriva. Tre år som redaktör på Arbetarbladet blev en språngbräda till Metallförbundet, där han fick anställning som svensk redaktör på tidningen Ahjo år 1981. I Hagnäs stannade han i trettio år, fram till pensioneringen år 2010. Tre decennier vid skrivbordet blev det ändå inte: med bevakningsområdet Svenskfinland och Norden var redaktör Helenius ofta på resande fot.

 

– Jag fick se det mesta av Svenskfinlands metallindustri, från Pyttis i sydost till Karleby i norr. Jag fick se välfärdsstatens uppgång och metallindustrins expansion – men också ekonomiska kriser och arbetslöshet.

 

Framför allt minns han ändå alla människomöten, som inte sällan utvecklades till vänskapsrelationer. Den täta kontakten med metallredaktörerna i de andra nordiska länderna har fortsatt efter pensionen. De umgås fortfarande privat och håller regelbunden kontakt.

 

Några konkreta råd till den nya generationens fackföreningsaktiva vill han inte ge – ”de vet bäst själva”. Men ett litet tips från en veteran:

– Lev i människors vardag – lyssna på rörelsen. Beakta strukturförändringen, men också dess effekter på vanliga människor.

 

Globetrottern

 

Tiden på Metallförbundet blev också startskottet för ett av Helenius stora intressen: resandet. Efter resor inom Norden och Europa öppnade sig världen på allvar i samband med en förbundsresa till Kambodja och Vietnam år 1981. Sedan dess har det rullat på; idag har han besökt 92 länder och alla kontinenter förutom Antarktis. Vimplar från alla länder hänger på stugan i Barösund.

 

Tanken på att uppnå 100 länder innan åldern kommer emot är kittlande, men inget som driver Helenius.

 

– Jag fortsätter resa så länge jag kan men har redan sett så mycket att jag kan vara tacksam också om det inte blir en enda resa till.

 

Några charterresor har det aldrig varit tal om: anteckningsblocket har alltid varit med i resväskan, i hopp om nya reportage för ABL och Löntagaren. Från Andorra till Zimbabwe, mellan Washington och Moskva har han träffat och intervjuat arbetare och fackföreningsaktiva.

 

Människomötena har varit många och minnesvärda: från den empatiska och guruliknande fackföreningsledaren utanför Calcutta, till den karismatiska och kedjerökande huvudförtroendemannen i de slovenska alperna. För att inte tala om de möten han har blivit vittne till, som som den symboliskt viktiga skålen mellan ledarna för metallfacken i Öst- och Västtyskland i samband med landets återförening.

 

Helenius resor och människomöten runt om i världen har dessutom gett perspektiv på tillvaron här hemma.

 

– Mina resor har gett mig en stor tacksamhet för den nordiska modellen, som möter så stor beundran runt om i världen. Den ger politisk stabilitet och är i högsta grad aktuell än idag, säger han bestämt.

 

Ungkarlen som blev familjefar

 

Trots att Henrik Helenius i år firar sin 70-årsdag är det också ett slags tioårsjubileum. Själv kallar han nämligen de tio åren sedan pensioneringen för sitt tredje liv – mycket tack vare den familj han har funnit på andra sidan jorden.

 

Ett oväntat meddelande på Facebook blev den första kontakten med bhutanesiska Kinly Om, vars barn idag kallar Helenius för morfar. Sedan dess har han besökt henne och hennes bror Sithup Karsel Dawa i Bhutan två gånger, 2015 och 2019. De för idag regelbunden kontakt över nätet.

 

– Kontakten är mycket naturlig, det är som om vi känt varandra hela livet. Tänk att man som pensionär, efter ett helt liv som ungkarl, kan få en ny familj – på andra sidan jorden!

 

Besöken har väckt ett intresse för det lilla kungadömet i östra Himalaya, på gränsen mellan Indien och Kina. Trots stor utveckling de senaste åren – sedan 2008 är landet en av världens yngsta demokratier – är bhutaneserna måna om att hålla fast vid sin nationella identitet.

 

– De slår vakt om sin egen kultur, men förnekar klokt nog inte förändring. Buddhismen är än idag en viktig del av den bhutanesiska kulturen. Enligt Helenius syns religionens påverkan ändå främst i människors medvetande, snarare än i vardagslivet.

 

– Kulturen är genomsyrad av tankesättet att positiva tankar skapar positiv energi. Det har gett dem en inre styrka, som gör att de lättare klarar av
motgångar. Till exempel har de en hälsosammare inställning till döden, de ser den som en del av livet.

 

Stäppvargen

 

Fascinationen för österländsk filosofi är inget nytt för Henrik Helenius. Den väcktes redan i slutet av 70-talet, då han gjorde civiltjänst på sjukhuset i Jakobstad. Ett lärorikt år, inser han i efterhand.

 

– Jag fick se både liv och död, sorg och glädje. Jag kom till en inre klarhet som blev grunden för min livsåskådning.

 

Vid samma tid läste han på uppmaning av vännen Hilkka Lindfors, bekant från den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, de två böcker som kom att forma honom mest. Dels pacifisten och socialdemokraten Yrjö Kallinens memoarverk Hälinää ja hiljaisuutta, där han bland annat lägger fram grunderna i sin buddhistiska livsfilosofi och dels Stäppvargen av Herman Hesse – ”en bibel för 60-talets hippierörelse”.
Med Hesse och hans alter ego Harry Haller förenades Helenius i initialerna – men också i livssituationen och inställningen till samhället. I Kallinen hittade han en förebild och inkörsport till den buddhistiska livsåskådningen.

 

– Yrjö Kallinen var en pionjär och kunde de här sakerna bättre än någon annan i Finland. Han var långt före sin tid. Mycket av det han skriver om är lika aktuellt än idag, om vår konkurrensmentalitet och besatthet av ”förgängliga ting”.

 

– Vi i Västvärlden har en tendens att tro att vi är så framåtriktade och vet så mycket – men så är det nödvändigtvis inte alls. Coronakrisen har tydligt visat vilken skör grund vi vilar på, hur lite som krävs för att sätta hela vår civilisation i gungning.

 

Livsnjutaren

 

Kanske är det just vetskapen om tillvarons ständiga osäkerhet som har dämpat coronasmällen i Henrik Helenius liv. Också hans vår vändes nämligen upp och ner av pandemins utbrott: planerade resor till Namibia och USA avbokades, den regelbundna pensionärsgymnastiken ställdes in och människokontakterna flyttades till telefon och e-post.

 

Istället för resor och gymnastik håller han nu igång genom att utforska sin nya hemort. Däremellan läser och skriver han aktivt, främst för Arbetarbladet. Samhällsutvecklingen följer han noga med på distans och ser fortfarande en självskriven plats för sin socialdemokrati.

 

– I tider då högerextrema rörelser och populism drar genom Europa är socialdemokratins värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet rent av mer relevanta än någonsin tidigare. Socialdemokratin ger trygghet i en föränderlig värld. Han uppger att han har hittat en ny mening i livet, något han tackar sin nya familj för. Dessutom tackar han Chökyi Nyima Rinpoche, en av tibetanernas främsta andliga ledare.

 

– Jag har mött Chökyi Nyima två gånger. Senast ifjol då han bekräftade att jag i fråga om min bhutanesiska familj är på rätt väg.

 

Det är Henrik Helenius väl medveten om.

 

– Yrjö Kallinen talade om att det finns en sanning som inte kan förstås med ord, den kan bara ses och upplevas. Så upplever jag mötet med min nya familj.

 

– Jag är inte längre rädd för att bli gammal och behöver inte vara rädd för att dö – det har jag lärt mig av bhutaneserna. Jag lever här och nu, dag för dag. Jag njuter av dagen och tar morgondagen som den kommer.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE