När Sundman blickar tillbaka till 1960-talet och varifrån han fick sitt politiska engagemang, säger han att det var både familjebakgrunden och kompiskretsen som spelade en stor roll. Engagemanget föddes bland skolkamraterna i Norsen och sedan var hans socialdemokratiska familj ett stöd. Sundman var en av sexlingarna som återupplivade Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb hösten 1968. De övriga sexlingarna var Jarl Ekström, Henrik Helenius,Thomas Micklin, Henrik Ulfvens och nyligen bortgångne Rolf Johansson.

– Det var inte självklart på den tiden att man hade samma politik som sin familj. Jag var faktiskt den enda av sexlingarna som hade en explicit socialdemokratisk familjebakgrund. Farsan Bruno Sundman hade varit Arbetarförbundets ombudsman och riksdagsman och fastern Judith Sundman stödde dessutom oss rent konkret när vi återupplivade ungdomsklubben. Men mitt partival var ganska klart, förutom socialdemokraterna var det bara folkdemokraterna som alls var ett tänkbart alternativ. Både farfar och morfar var rödgardister, farfar internerades efter inbördeskriget, så familjebakgrunden går också längre tillbaka, påpekar Sundman.

Intresset för internationell politik var från första början väldigt centralt för Sundman och det som ledde till att han engagerade sig i den inhemska politiken. Det fanns mycket utöver den traditionella socialdemokratin som intresserade Sundman på 1960-talet. Solidaritetsrörelsen och aktivismen mot Vietnamkriget kändes angeläget och globala frågor överlag intresserade från första början. Men partiet blev det centrala för Sundman under en längre period i ungdomen.

– Jag valdes 1970 i det socialdemokratiska ungdomsförbundets styrelse och var den vägen också med om att grunda partiets internationella solidaritetsfond hösten 1970. 1971 blev jag internationell sekreterare för Teiniliitto som var gymnasieelevernas riksförbund. Huvuduppgiften var att organisera Operation Dagsverke för Mocambique-institutet hösten 1971. Dit värvades jag av Erkki Liikanen som var ordförande för Teiniliitto. Efter Teiniliitto var jag förbundsekreterare för Socialdemokratiska ungdomens centralförbund mellan 1973 och 1977. Sedan gjorde jag civiltjänst vid Fredsforskningsinsitutet i Tammerfors och blev verksamhetsledare på Finlands fredsförbund.

Med fredsrörelsen blev Sundmans bana länge i den bemärkelsen icke-partipolitisk att han arbetade för olika medborgarorganisationer. Mellan 1980 och 1985 var han organisationssekretare för Finlands FN-förbund. Utvecklingspolitiken var länge området som Sundman arbetade med. Kepa, servicecentral för biståndsarbete, grundades 1985 och han var dess första verksamhetsledare i 17 år. Sedan var det dags att bli tydligare politiskt aktiv igen.

– Från och med 2003 var jag politisk medarbetare åt utrikesminister Erkki Tuomioja i cirka fyra år och stannade sedan kvar på Utrikesministeriet som tjänsteman under titeln specialforskare fram till pensioneringen 2016. Jag var bl.a. med i den finländska förhandlingsdelegationen i de internationella klimatförhandlingarna. Parisavtalet mot klimatförändringen var det viktigaste som hände i det arbetet. Jag var en av EU:s koordinatörer och förhandlare i frågor som gällde klimatavtalets finansieringsmekanism.

Sundman blickar tillbaka mot viktiga frågor och processer under karriären. Förutom klimatfinansieringen var globaliseringsfrågorna i allmänhet centrala. Han fungerade som hjälpreda åt Erkki Tuomioja i Helsingforsprocessen för demokrati och globalisering som startades av Finlands och Tanzanias utrikesministrar. Finland och Tanzania hade naturliga kontakter tack vare utvecklingssamarbetet och det gällde att öppna dialoger om svåra frågor i en stor internationell process.

– En av de centrala frågorna var internationella investeringar, och företrädarna för industriländerna och utvecklingsländerna hade väldigt olika utgångspunkter. Miljöfrågor, mänskliga rättigheter och arbetslivsrättigheter var alla viktiga aspekter som det gällde att lyfta fram i diskussionerna. Det gällde att få företrädare för multinationella företag och förespråkare för global rättvisa att kunna föra samtal med varandra. Peter Sutherland var styrelseordförande för Goldman Sachs International och sedan fanns där ledande globaliseringskritiker som Susan George och Martin Khor. World Economic Forum och World Social Forum representerade först helt olika världar men genom samtal kunde de olika världarna närma sig. I Davos talade man inte om ojämlikhet för 20 år sedan men det har ändrats. Diskussionskontakten med rättviseförespråkarna har hjälpt företagsledarna att bli mer medvetna om de stora globala rättvisefrågorna.

Samtidigt blev Sundman aktiv i partiets olika organ på nytt. Han hade varit styrelsemedlem i Arbetarförbundet, nuvarande FSD, på 1970-talet och i CK som den finlandssvenska socialdemokratiska ungdomsorganisationen kallades på den tiden, Finlands svenska ungdomsklubbars centralkommitté. När huvudsysslan var inom freds- och biståndsrörelserna förekom Sundman närmast i partiets internationella och u-landsarbetsgrupper som sakkunnig.

– Jag var lobbare för biståndet och SDP var ett föremål för lobbandet i synnerhet då partiet råkade befinna sig i regeringsställning. Men efter att ha blivit medarbetare åt utrikesminister Tuomioja blev jag aktiv inom partiet på ett annat sätt. Jag kandiderade 2004 i EU-valet och 2005 blev jag ordförande för Helsingfors Svenska Arbetarförening. Jag återvände till FSD:s styrelse och de senaste drygt fyra åren har jag varit FSD:s fullmäktigeordförande. Jag har varit ordförande för partiets arbetsgrupp som behandlar global och utvecklingspolitik. Arbetsgruppen som utarbetade partiets principdeklaration som godkändes i Tammerfors var mycket viktig för mig.

Sundman identifierar sig som demokratisk socialist, vilket partiet också gör enligt den nya principdeklarationen. I ungdomsförbundets principprogram 1973 talades det om marxistisk socialdemokrati.

– Under femtio år har jag haft stämpeln som vänstersocialdemokrat på mig och jag har haft inga problem med att bära den. Fraktionsbildningen var på ett annat sätt djupare på 1970-talet. Arbetarförbundet räknades som en del av vänstern, speciellt när Jacke Söderman ledde förbundet. Jag är mest nöjd med partiets linje sådan som den är i dag och speciellt efter kongressen i Tammerfors. Linjen börjar vara sådan som har varit min förhoppning. Demokratisk socialism kan låta besvärligt för någon kamrat men för mig känns det naturligt. Jag har aktivt verkat för att det ska stå med i principdeklarationen och jag är också nöjd med handlingsprogrammet. Partiet har en mer kritisk hållning till marknadsekonomin och de fria marknadskrafterna nu. En ökad offentlig styrning av ekonomin behövs. Jag talar förstås gärna om kapitalismen och dess kritik.

Sundman ser klimatförändringen, den globala ojämlikheten och pandemier som stora frågor för vår tid. Offentlig styrning är något som krävs i alla dessa fall. Han betonar att internationella avtal bör rehabiliteras och Finland som en liten aktör kan påverka i internationella nätverk som FN, EU och inom det nordiska samarbetet.

– Regeringsprogrammet är en bra grund att stå på när det gäller för Finland att sträva till att förstärka EU:s roll globalt. Det är viktigt att vidareutveckla samarbetet med Sverige. Det är bra med det försvarspolitiska samarbetet och en naturlig fortsättning är nedrustningspolitiken och en demokratisk styrning av globaliseringen. Både Finland och Sverige borde skriva på FN:s avtal om totalförbud av kärnvapen. Socialdemokraterna i båda länderna har kongressbeslut i frågan men regeringarna vacklar trots att de har socialdemokratiska statsministrar. Ingående diskussioner mellan de två socialdemokratiska partierna i Finland och Sverige behövs.

Sundman har svårt att tänka sig vad det skulle ha blivit de senaste femtio åren för honom utan de svenska och nordiska kontakterna. Han har en lång rad direkta vänskapskontakter som fick sin början i 1970-talets internationella socialdemokratiska ungdomsrörelse. I två år var han ordförande för Föreningen Nordens Socialdemokratiska Ungdom från 1973 framåt. Socialistiska ungdomsinternationalen gav honom också många internationella kontakter utanför Norden.

Kampen mot klimatförändringen har enligt Sundman blivit svårare på grund av USA:s och Brasiliens förändrade politik. Men det positiva är att storföretagen inser att det krävs en radikal omställning i deras verksamhet på längre sikt. Det finns också delstater i USA som fortsätter kampen trots att den federala regeringen inte tar klimatfrågorna på allvar.

– En växande del av de internationella storföretagen ser en klimatvänlig produktion som en fråga om konkurrenskraft på sikt. Trycket på de statliga aktörerna kommer både från företagsvärlden och gräsrotsrörelser och aktivister. Därför ser jag en viss grund för optimism, påpekar Sundman.

Allt som allt är Sundman tillfredsställd med det mesta han fått engagera sig i i Finland och i nordiska och globala sammanhang. Klimatfrågan har varit speciellt viktig under senare år. Trots att han bl.a. har haft med många tunga internationella aktörer att göra, tänker han inte skriva memoarer i klassisk bemärkelse. Så småningom hoppas han kunna trappa ner vad gäller hans många förtroendeuppdrag på olika håll. Mera tid och hälsa att läsa, tänka och skriva är det personliga målet för de kommande åren.