Bokrecension: Alf-Erik Helsing – Med djärva tankar, Finlandssvensk socialdemokrati 1974-2014, utgiven av Finlands svenska socialdemokrater rf, 411 sidor.

Med djärva tankar tar vid där den föregående förbundshistoriken Som en stubbe i en stubbåker avrundade. Därmed sluts också en slags cirkel för författaren Helsing som debuterade med Stubben tillsammans med Anna Bondestam och som sedan dess gett ut ett tiotal föreningshistoriker.

Den aktuella perioden, stilistiskt avgränsad till 1974-2014, gäller sent 60-tal eller tidigt 70-tal fram till 2017. Det är en storhetstid för finlandssvensk socialdemokrati. Som Kaj Bärlund konstaterar i förordet har FSD (tidigare FSA) haft “ett inflytande som överskridit dess organisatoriska styrka”.

Historiken kör igång på allvar med “60-talsgenerationens intåg” som personifierades av bland andra Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D. Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius. Helsing skildrar skickligt de ideologiska strömmar som förde med sig framför allt nytt syre till den socialdemokratiska, men också en del utmaningar. Hela nationen var mitt i ett accelererande reformarbete och de finlandssvenska socialdemokraterna sökte sin väg i en ny tid där de politiska konkurrenterna fanns på bägge sidor, varpå det gällde att parera både mot SFP på högerflanken och den yttre vänstern som växte sig starkare bland unga.

Eftersom Finlands svenska arbetarförbund som mest hade hela fem riksdagsledamöter samtidigt är det givet att historiken till stor del handlar om rikspolitik. FSA spelade en viktig roll för såväl grundlagsreformen som för exempelvis inrättandet av ett miljöministerium.

Historiken fokuserar också på förbundets roll inom det socialdemokratiska partiet. Den diplomatiska vägen och vägran att välja sida vid partisplittringen gav på sikt förstärkt politiskt förtroende och goda kontakter till partiledningen. Därtill kommer den nordiska länken som också haft betydelse för förbundets speciella inflytande.

Skillnaden från storhetstiden till i dag är slående. Det fanns en tid då en plats i riksdagen inte var merit nog för att leda förbundet, som då i och för sig hade mer än dubbelt så många medlemmar som i nuläget. Nostalgi blandas med vemod i historiken som samtidigt ingjuter ett visst hopp.

Djärva tankar, modiga människor

De flesta centrala aktörer har intervjuats för verket, vilket tveklöst är dess största styrka och behållning. Förutom att ge personliga kommentarer om viktiga händelser presenteras profilerna i persongallerier. Detta ger boken variation och levandegör historien genom påminnelser om det som i dag används som partiets slogan: Det går att förändra världen, det behövs bara modiga människor.

Att fler högutbildade sätter sin prägel på partiet under den aktuella tidsperioden beror i första hand på att utbildningen blivit tillgängligare för allt fler. Som läsare slås man av gemensamma nämnare hos många av profilerna. Det är inte alls ovanligt att ha mist sin pappa på sätt eller annat eller av andra skäl genom egen erfarenhet insett behovet av en samhällelig grundtrygghet.

I min intervju med Helsing beklagar han att så många viktiga människor på fältet inte fått det rum de skulle förtjäna i sammanhanget. Boken är dock rättvis i uppmärksamhet och visar tydligt hur saker rört på sig tack vare att människor repat mod i svåra stunder eller tagit det där avgörande steget för att bryta mönstret. Det kan handla om Maarit Feldt-Rantas nervositet då hon första gången blir vald till FSD:s ordförande, eller att Marianne Laxén säger “nej fan” och klär av sig och sätter stopp för traditionen med karlarnas bastumöten.

Det mänskliga och oförskönade är ständigt närvarande i denna omfattande historik.

Små och stora frågor

I och med att perspektivet är förbundets växlar Helsing mellan stora frågor på riksnivå (som EEC-avtalet och presidentämbetet) och frågor som främst skapat rubriker i Svenskfinland. En del interna frågor tar också plats, från styrelsens sammansättning till namnbytet.

Tv-grälet, frågan om “kustkanalen”, en svenskspråkig tv-kanal, skildras detaljerat. Svängarna var många och för en som inte var med då det begav sig och som vuxit upp med andra tekniska omständigheter är frågans intensitet anmärkningsvärd, vilket har flera historiska förklaringar som väl kommer fram. Då Yle Fem nyligen slogs ihop med Yle Teema var det betydligt lugnare, på gott och ont.

I stort kan man konstatera att enigheten med Svenska folkpartiet i genuina språkfrågor har ökat med åren medan man förut stred trots enighet om ändamålen. Strider fanns i olika grader lite varstans utifrån historikens skildring. Ordet falang kommer ofta till användning.

Stilen som boken är skriven med är snudd på journalistisk; koncis men lätt på ett bra sätt. Författaren gör inga vetenskapliga anspråk och sådana saknas inte heller. Det enda jag sätter frågetecken kring är den inkonsekventa notapparaten som uppges vara ett medvetet val.

Språkligt lyckas Helsing få in mycket på sidorna tack vare flera summerande metaforiska formuleringar.

Boken går kronologiskt fram med personporträtten som fördjupande pauser. I stället avslutas den med några ämnesvisa kapitel som täcker luckor som uppstått på vägen. Ett gäller det nordiska samarbetet, ett fackföreningsrörelsen, två gäller kvinnornas ställning och det sista är ur ett historiskt perspektiv pinfärskt och består av samtal med dagens unga aktiva inom FSD:s ledning från början av året. Därmed möter historien nutid och kampen så här långt är förevigad.

Bokens enda svaghet är de tekniska missarna. Mängderna tryckfel och kvarlämnade formuleringar från tidigare versioner och så vidare går inte att blunda för. De är helt enkelt alltför många.

I övrigt finns endast gott att säga om historiken som säljs i SDP:s webbshop. Det handlar om ett stycke finlandssvensk historia och ett stycke unik socialdemokratisk historia. Läsningen lockar förstås som sällan då det kryllar av bekanta namn och än i dag högaktuella, djärva tankar. Det är obligatorisk läsning för alla med intresse för Finlands, Svenskfinlands och socialdemokratins historia. Frågan som sedan vill ha uppmärksamhet är förstås vad vi lärt oss av historien.