Huvudnyheter

Historisk gärning för att hedra de som dog i fångläger eller dödades

Foto: Johan Kvarnström
Maarit Feldt-Ranta är ordförande för Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs.
Foto: Johan Kvarnström
Maarit Feldt-Ranta är ordförande för Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs.
Foto: Johan Kvarnström
Maarit Feldt-Ranta är ordförande för Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs.

– Vi måste beskriva vad som skedde 1918 realistiskt men också blicka framåt, säger Maarit Feldt-Ranta som leder Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs.

 

Vid minnesmärket och massgraven i Dragsvik finns över 3 000 människor begravda. På minnesmärkets plattor finns ingraverade namn i långa listor. Dessa har uppdaterats under historiens gång och att sammanställa dem korrekt är en ytterst krävande uppgift. Därför ska de i vår förbättras igen samtidigt som samtliga namn graveras om och plattorna slipas i Mäntsälä. I god tid till Första maj ska de vara återinstallerade.

 

Med åren har forskare arbetat med att klargöra allt fler uppgifter om vad som skedde 1918. Därtill har skötselföreningen arbetat hårt med uppgiften att få namnen rätt.

 

Dragsviks tid som fångläger har också fått stor uppmärksamhet och beskrivits nyanserat och detaljerat i historikern Sture Lindholms bok Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs 1918 (Proclio 2017).

 

Mer historia i bokform blir det i vår genom då en bok av prisbelönta författaren Sirpa Kähkönens ges ut genom skötselförenings försorg. Verket ska heta Hugo 1918 och ges ut på både finska och svenska. Det är ett mikrohistoriskt verk som utgår från ett konkret öde i skildringen av en tragedi som lade sorg över en stor del av folket och påverkade alla och fortsätter påverka den finländska folksjälen och identiteten.

 

– Vi behöver absolut fortfarande lyfta fram allt som skedde 1918. Men själv tänker jag så, dels på det sättet som både realistiskt beskriver vad som skett och samtidigt blickar framåt, säger Maarit Feldt-Ranta till ABL.

 

– Det finns fortsättningsvis saker som inte hämtats fram, man vet inte alla detaljer.

 

Vilka saker tänker du på som ännu borde lyftas fram?

 

– Tusentals människoöden är oklara. Vidare är forskare av olika uppfattningar om många olika saker. Sture Lindholm berättade till exempel att han har kommi fram till att en byggnad använts för ett visst ändamål men att andra tycker olika.

 

Vi måste kunna vår historia

Trots att inbördeskriget fortfarande väcker känslor betonar Feldt-Ranta vikten av fakta, så kompletta vetenskapliga uppgifter som möjligt om vad som skedde.

 

– Det är viktigt att veta vad som hänt. Däremot finns inga skäl att politisera eller spetsa till det, ingen orsak att hålla fast vid låsta positioner.

 

Då det i år gått 100 år sedan inbördeskrigets år vill skötselföreningen framför allt arbeta för att informationen ska nå en yngre generation.

 

– Man kan inte förstå Finland utan att förstå vad den unga nationen trots allt byggde upp tillsammans. Det är inte vanligt att nationer med inbördeskrig så kort tid senare försvarar landet tillsammans som bröder och systrar, säger Feldt-Ranta.

 

Under många årtionden efter inbördeskriget var historieskildringen relativt ensidig. Det dröjde länge innan minnesmärket över huvud taget restes. Då så skedde var det med kommunistiska krafter och med formuleringar ordagrant huggna i sten som det stora flertalet hade svårt att omfatta eller ens acceptera. Med åren övergicktraditionen med uppvaktning vid rödas grav och skötseln av minnesmärket till personer inom nuvarande Vänsterförbundet och SDP. Dessa ordnar numera turvis uppvaktning vid gravarna vid Första maj. Skötselföreningen är däremot inte partipolitisk och förhoppningen är att hela landet ska kunna förhålla sig öppet till det som skedde och framför allt känna till det.

 

– Ingen ska ha monopol på minnet av röda fångarna och man ska inte göra politiska jämförelser med då och nu. Det var annorlunda, säger Feldt-Ranta.

 

Personligen berörd

Fånglägret i Dragsvik var inte landets största, men hade högst dödlighet (nästan var tredje fånge dog). Ytterst få arkebuserades, men tusentals dog i sjukdomar och till följd av undernäring. Fångarna var främst ganska långväga. Enligt Sture Lindholms bok satt de flesta västnyländska röda fångar på Sveaborg, men i varje fall 17 fångar från bruksorten Pojo fördes till Dragsvik.

 

Enligt Maarit Feldt-Ranta är minnesmärket i Dragsvik viktigt även för de som har släktingar som dog i inbördeskriget begravda någon annanstans. Hon har egen erfarenhet av detta i och med att hennes farfars far Fredrik Feldt sköts i Ingå 1918.

 

Fredrik Feldt flyttade till Ingå 1903, gifte sig 1905 och flyttade till Karis med fru och barn, grundade finska arbetarföreningen som var den första i Karis. Han tog också initiativ till Folkets hus som står stadigt vid Köpmansgatan än i dag, eventuellt på en stenfot som bergsbrytaren Fredrik Feldt själv bidragit till. Denna aktivitet kostade honom livet.

 

Släkthistorian ger en slags pliktkänsla och vilja att arbeta för att alla som dog och dödades uppmärksammas och hedras.

 

– Jag tror att alla finländare förstår att det är fråga

 

Minnesåret kulminerar den 9 juni med ett stort evenemang vid minnesmärket i Dragsvik. Ärkebiskop Kari Mäkinen kommer att delta och tala. Även Helena Ranta, Sirpa Kähkönen och Sture Lindholm är med i programmet.

 

Innan detta, den 20 maj, håller Mäkinen även en minnesstund för de som dog i fångläger på Sveaborg.

 

 

Delningar

Dela denna artikel

Viikon 41 Demokraatti
TIEDUSTELULAIN ABC - Mitä tavallisen ihmisen pitää tietää?
LÄHIÖELÄMÄÄ - Selma Vilhunen teki rosoisen nuoriselokuvan
TARJA HALONEN - YK:n tulisi toimia pienemmällä budjetilla
Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa


Senast