I våras blev den tyske finansministern Olaf Scholz (SPD) mångfaldigt citerad eftersom han i ett metaforiskt ordval talade om att ta fram ”bazookan” för att bekämpa coronakrisens grava ekonomiska och sociala konsekvenser.
Det grovkalibriga vapnet hade då laddats med finanspolitisk ammunition på över en biljon euro i form av stöd och/eller låneförmåner till under lockdownperioden utsatta arbetstagare och nödlidande branscher.

Att återigen förse bazookan med ett lika starkt skott i försvar mot en liknande  dramatisk utveckling under hösten eller vintern skulle tveklöst överstiga förbundsrepublikens ekonomiska möjligheter. Vapnet får nog stå kvar i förrådet.

Den aktuella debatten här i landet handlar därför mest om vilken strategi som kan tillämpas för att bromsa pandemins utbredning och därmed förhindra en ny lockdown. Enligt den bayerske ministerpresidenten Markus Söder (CSU) är klockan redan fem i tolv och fortsätter att ticka.

 
”Småstater”

Men hur ska infektionsriskerna bekämpas effektivt i ett land med 16 små och mellanstora delstater – från Bremen med drygt 680 000  till Nordrhein-Westfalen med närmast 18 miljoner invånare?

Visserligen har den i förra veckan positivt testade hälsoministern Jens Spahn (CDU) fått en del nya lagstadgade rättigheter i kampen mot pandemin, men för de flesta åtgärder måste han ändå ta hänsyn till delstaternas interessen.

Även förbundskansler Angela Merkels kompetens i slaget mot farsoten begränsas i många fall till rollen att samordna och styra debatten.

Hennes starkaste instrument är argument som biter och övertygar bland delstatskollegorna och i medierna.

Som kansler har hon inte samma centralstatliga befogenheter som t ex den franske presidenten Emmanuel Macron. 

Merkels softskills går ofta ut på att forma den offentliga opinionen genom att utfärda appeller om solidariska  och hänsysnsfulla beteendemönster.

Självfallet kan den tyska federalismen bidra till åtgärder anpassade till olika smittolägen, men i praktiken uppstår gång på gång också ett irriterande lapptäcke av olika regleringar.

Under innevarande höstlovsperioden försvåras resandet från t ex Berlin till Mecklenburg-Vorpommern på grund av ett ”Beherbergungsverbot” (förbud att ge härbärge till resande) eller olika karantän- och testföreskrifter.  Även påbudet att bära ansiktsmask kan skilja sig mellan Schleswig-Holstein i norr och Bayern i syd. Många medborgare känner sig vilsna och forlorade ett ibland olikt och motstridigt regelverk.

Själv bor jag i Hamburgs centrum och hade under vissa skeden i somras ett inreseförbud till Mecklenburg-Vorpommern. Att färdas en biltimme österut till en lugn badsjö innehöll då risken att bli stoppad av polis, bötfälld och skickad tillbaka.  Men å andra sidan var det fritt att besöka Hamburg och resa hem igen. Den federala logiken är emellanåt svårsmält för både turister och arbetsplatspendlare.

 
Risktagning

I det aktuellt rådande läget där nya hotspots kan poppa upp när och var som helst, är de flesta tyskarna ändå i regel insiktsfulla.

Men det finns även svårstyrda grupper. I mediebruset rapporteras ofta om scenarier med fokus på ungdomar och unga vuxna. Många av dem är medvetna om att corona-viruset oftare drabbar personer i högre ålder.

Att efter en hel jobbvecka inte kunna möta kompissar på en krog, klubb eller dylikt ingår inte i deras livsmönster.  Alternativet att stanna hemma hos morsan och farsan framför teven, är närmast obefindligt.

De ”måste” umgås och festa. Att vid dessa tillfällen inte konsumera en del rusdrycker motsvarar inte den befintliga realiteten.

Benägenheten att hålla sig till avståndsregler försvinner då tämligen snabbt. Konsekvensen är att smittan sedan även fortplanteras i en kedja till de äldre i samhället. Även andra privata kontakter som bröllops- och andra familjefester
är ytterligare en av bovarna i dramat.

Till aktuella restriktioner hör att verksamhetstillstånden för barer, klubbar, eller restauranger begränsas eller dras in. Vidare regleras personantal som
på sammankomster inom- eller utomhus beroende på infektionsläget i de respektive regionerna.

 
Men dessvärre uppstår ett nytt dilemma. I många fall förskjuts festmötena till andra svårt kontrollerbara ställen.

Liksom under förbudstiden i USA under 1920-talet privatiseras firandet i bl a svartklubbar dit partysugna dras för att slå runt även i coronatider.

Att det dessutom finns de som av olika konspirationsteoretiska skäl motarbetar gällande åtgärder bidrar ytterliggare till ett redan svårt infektionsläge.

Kontrollförlust?

Onekligen ligger Tysklands nyinfektioner med dagens siffra 11 409 nya fall per dag långt under de dramatiska värden som utmärker Frankrike eller Spanien men hotbilden är ändå påtagligt.

Både oförnuftiga beteendemönster och åsikter är potentiella risker i det avseende. Även en lavin har börjat som en snöboll.

Höjs infektionstakten så kan den lavinen slår hårt mot sjukhussystemet och i synnerhet intensivvårdkapaciteten.

Vissa smittohärdar i Bayern och annorstädes medför redan regionala lockdowns och andra stränga restriktioner. Det är därför inte för intet att just den bayerske ministerpresidenten Markus Söder ringer i larmklockan när han
i medierna varnar för en kontrollförlust i hela Tyskland.

I slutet av förra veckan förmanade även förbundskansler Angela Merkel i en podcast att medborgarna måste hålla större disciplin i att styra sina närkontakter. I annat fall äventyras de tyska hälsovårdsmyndigheternas ännu fungerande förmåga att idogt spåra och testa misstänkta coronasmittade personer.