Till Neimans meriter hör bland annat professorstjänster i filosofi vid Yale och Tel Aviv University. Sedan 2000 leder hon stiftelsen ”Einstein Forum” i Potsdam. Institutionen grundades av delstaten Brandenburg, Hebreiska universitetet i Jerusalem och den svenska Kungliga Vetenskapsakademien. Målsättningen är att vara en plats för intellektuella innovationer i upplysningsfilosofins tradition. I den andan är hennes senaste bok med underrubriken ”Race and the Memory of Evil”, tveklöst en välkommen impuls även för kontroversiella samhällsdebatter.

Jämförandets dilemma

Den ena hörnpelaren i Susan Neimans alster är en analys av det tyska sättet att bearbeta och göra upp med det onda i den egna historien. I hennes fokus står i synnerhet ansvaret för det ofantliga civilisationsbrottet som främst utmärkte nazisternas förintelseförsök av de europäiska judarna. Den andra utgörs av förhållandena i hennes hemland USA och den tragedin som slaveri, inbördeskrig och rasism står för.

När demokraternas presidentkandidat Joe Biden häromveckan i samband med brinnande raskonflikter talade om ”slaveriet som den amerikanska arvsynden”, belägger det än en gång att historia inte bara berättar om avlägsna epoker utan i högsta grad även speglar aktuella samhällskonflikter.

När jag fick kunskap om Susan Neimans bok var jag i början något tveksam. Ska andra nationer lära sig av tyskarnas sätt att handskas med nazismens mörka skuggor?  Rörde hon sig inte på nattsvag is och höll jag på att bryta ett tabu när jag sprider hennes framställning?

Bakgrunden för farhågorna är självfallet min egen nationalitet som tysk. Min barndom var präglad av det stora tigandet om Tyska rikets ansvar för kriget och förintelsen. Under mina studieår trängde jag ändå igenom denna rökridå och fördjupade mig i den brutala realiteten av mitt hemlands historia. Och än idag håller jag fast vid tesen om att allt som kan symboliseras med ”Auschwitz” är singulärt och knappast kan jämföras med brott som andra länder ansvarar för. Filosofen Susan Neimans syfte ligger självfallet på ett helt annat plan. Men hon erkänner att hon var medveten om risken att bli missförstådd.

Mitt dilemma och mina tvivel försvann under lektyren. Jag förstod att jag läste en ambitiös analys där författaren inte deltar i ett slags ”ondskans olympiad” genom att jämföra olika nationers brott i storleksordning eller brutalitet.

”Vergangenheitsaufarbeitung”, dvs att göra upp med det förflutna blev ett av de första orden som Neiman lärde sig i Tyskland. Och det är denna mödosamma och ofta krångliga process som är objekt för hennes intellektuella prestation. Neiman raderar inte skillnaderna mellan förintelsen och slaveriet men pekar med blick främst på samhällsutvecklingen i USA på brister och öppna sår.

Självömkan, blundandet och skulden

Susan Neimans analys om tankemönstren i Tyskland efter Tredje rikets kapitulation och ”kalla krigets” fas på 50- och 60-talen känner jag ofta igen från min familjära närmiljö. Enligt analytikerparet Margarete och Alexander Mitscherlich präglades tyskarnas mentala tillstånd av en ”oförmåga att sörja”; Susan Neiman kompletterar med tesen om att de ställde sitt eget lidande under kriget i centrum.

I barndomsminnen från 50-talet ser jag mig själv vinka till en militär fordonskolonn med brittiska soldater. ”Nicht winken!”, sa min mor med motiveringen om att det var ”de som bombade oss”. Ett annat scenario utspelades när jag redan var en ung vuxen och ställde den ”oskyldiga” frågan om mina föräldrars iakttagelser i samband med förintelsen. Men mor teg och min fars upprörda motfråga var: ”Och vad gjorde de allierade när de lade tyska städer i ruiner?!” Deras känslor var inte präglade av en insikt om det ofantliga lidandet som det tyska naziriket hade förorsakat. Tigandet fortsatte.

Långt senare minns jag min far säga att ”nazisterna berövade oss vår ungdom”. Var det självömkan, som Susan Neiman kanske skulle tillspetsa det eller en öppning till en omvärdering av en brottslig regim som han hade tjänat som enkel marinsoldat?

Neiman skriver att män och kvinnor var fångna i sina egna trauman. Mina föräldrar var inget undantag. Författaren citerar den kände filosofen Theodor W. Adorno som fastslog att ett helt folk försvarade sig mot skuldkänslor.

Motsägelsefulla mönster

Även den första västtyska regeringen under CDU-kanslern Konrad Adenauer bekräftade på sitt sätt attityden att blunda för ett ansvarstänkande för våldsgärningarna under 30-talet fram till maj 1945. Avnazifieringen i regi av de västallierade rann under kalla krigets villkor ut i sanden. Inte sällan fick belastade nazister fortsätta karriären t o m inom Adenauers egen regeringssfär, på statsförvaltningen eller domstolsväsendet.

Och det är ingen slump att SPD-politiker som Willy Brandt ideligen förtalades som ”Vaterlandsverräter“ på grund av hans exil i Norge och Sverige. De mörkbruna skuggorna skulle förträngas. I Adenauers första parlamentstal nämndes inte ens det ofantliga lidandet som det tyska naziriket ansvarade för. Allt detta var medvetna signaler för att ”sluta fred med förövarna” som den judiske författaren Ralph Giordano fastslog i en av sina böcker.

Att inte öppet upplysa och ta ansvar för nazitidens ondska på hemmaplan uteslöt för Adenauers del däremot inte miljardtunga avtal med Israel. Det kallades ”Wiedergutmachung” dvs gottgörelse för bl a förintelsens överlevande offer. Betalningarna bemöttes av den dåvarande befolkningen fortfarande med skepticism.

En annorlunda situation hade däremot uppstått i DDR.  Om förhållandena österom Elbefloden är Neimans analys tudelad. Å ena sidan hänvisar hon till att ”antifascism” var en vägledande östysk statsdoktrin. I jämförelse med Västtyskland uppföljdes den av ett långt större antal åtal med påföljade döds- eller fängelsstraff för ansvariga naziförbrytare.

Att den kommunistiska eliten inte blundade för krig och förintelse ser hon som en historisk förtjänst. Å andra sidan bidrog den statliga propagandan till en felaktig mytbildning om att östtyskarna redan från början stod på den ”rätta sidan” av historien. Att Berlinmuren dessutom kallades för ”antifascistisk skyddsvall” är bara ett belägg för statsdoktrinens verklighetsfrämmande vrångbild.

Monumental skam

Den tyska vägen att forma en varaktig minneskultur tog flera decennier, var krokig och är ibland fortfarande konfliktladdad. Till en hörnpelare i att avlösa Konrad Adenauers värdering om en sorts ”tystlåten glömska” hörde tveklöst förbundspresidenten Richard von Weizsäckers tal i maj 1985. Till 40-årsminnet av andra världskrigetes slut erinrade han om att det var de europeiska grannfolken som var naziregimens första offer i ett brutalt anfallskrig som dessutom kulminerade i ett historiskt enastående folkmord gentemot judarna. I hans tolkning myntades 1945 års ”nederlag” om till ”befrielse” även för tyskarna. Trots att von Weizsäckers tal ”enbart” bestod av välkända sanningar, var det ändå början på ett djupgående paradigmskifte i den dåvarande förbundsrepubliken.

Efter den tyska enheten i oktober 1990 blev skammen över det förflutna en förutsättning för att bredda minneskulturen. Till dess främsta symboler blev förintelsemonumentet ”Stelenfeld” i Berlins centrum samt över 70 000 s k snubbelstenar på tio kvadratcentimeter. De är synliga märken på trottoarerna i en rad tyska städer och erinrar enligt Susan Neiman om att helt normala människor togs bort, deporterades och mördades utan att de kringboende protesterade mot det.

Historiska synder

Även på många andra ställen i världen restes minnesplatser som informerar om den tyska nazismens skräckvälde. I Washington DC finns det kända United States Holocaust Memorial Museum på ett centralt ställe på Raoul Wallenberg Place. Liknande institutioner har dessutom upprättats i ett 20-tal andra amerikanska delstater.

Något som Susan Neiman utsätter för en kritisk granskning är att det däremot fram till idag saknas minnesplatser om slaveriet eller ”folkmordet på Native Americans”  som hon skriver. Enligt henne lät man bli att erkänna en av den amerikanska historiens mest avgörande händelser. I motsats till Tyskland följde man i USA det traditionella mönstret att inte bygga monument över egna tunga misstag.

Kruxet är dock att historia inte bara är ett läsämne på skolor eller universitet. Obearbetade gamla synder och förtryck har en benägenhet att återvända. Den växande Black Lives Matter-rörelsen är bara ett belägg på det. I flera kapitel framställer Susan Neiman orättvisans kausaliteter i USA. De sträcker sig från slavernas formella befrielse under inbördeskriget över det misslyckade försöket att återställa deras rättigheter inom ramen för sydstaternas rekonstruktion till dagens uppenbara rasistiska samhällsstrukturer.

USA präglas idag dock inte bara av ett eko efter en brutal segregationistisk politik och annat systematiskt förtryck mot afroamerikaner utan även av ett brett motstånd att omvärdera en självgod ”vit” historieskrivning. Insikten om att sydstaternas generaler ledde kampen för ett fortsatt system där vita kunde äga och hänsynslöst exploatera de svartas arbetskraft tycks ändå bli större. BLM-rörelsens symboliska aktioner att  störta ”krigshjältarna” från sina höga piedestaler talar ett tydligt språk.

Kallt inbördeskrig

En djupare förståelse för det tyska sättet att bearbeta ondskan i den egna historien hyste enligt Susan Neiman tydligen den förre US-presidenten Barack Obama. Hon skildrar ett scenario som utspelades under ett statsbesök i Tyskland där han även visades runt på det förra koncentrationslägret Buchenwald. Efter att ha iakttagit bilddokument med likhögar undrade han vad detta skulle betyda för ett slaverimuseum i Amerika? Och även om det aldrig byggdes så hade han i Neimans tolkning den rätta historiska kompassen och känslan för brister i det egna landet.

Kontrasten till den nuvarande presidenten Donald Trump kunde inte vara större. Hans politiska karriär startade som bekant med en rasistiskt motiverad lögn om Obamas härstamning. I en intervju med den tysk-österrikisk-schweiziska tevekanalen 3Sat anser Susan Neiman att Trump spinner vidare på en 155 år gammal medveten historieförfalskning som förringar eller förtiger våld mot svarta medborgare. Hon anklagar honom att föra ett kallt inbördeskrig.

Även det tyska mönstret att åstadkomma en varaktig minneskultur betyder inte att landets alla medborgare är vaccinerade mot rasistiska eller nationalistiska irrvägar. Detta belägger inte minst uppkomsten av det högerpopulistiska partiet AfD vars företrädare talar absurt nog om en påtvingad ”Schuldkult”. Läget i USA erfordrar enligt filosofen Neiman en seriös bearbetning där främst en fråga bör stå i centrum: Varför hände det?

Recension: Susan Neiman, Von den Deutschen lernen (2020); Hanser-Verlag Berlin; 575 s.