Det första seminariet som hölls under våren handlade om Karl Harald Wiik. Den festliga tillställningen i Folkets hus i Helsingfors var välbesökt med över femtio personer på plats. Släkten Fagerholm representerades av två sondöttrar och under kvällens lopp syntes bland gästerna till exempel Paavo Lipponen och Antton Rönnholm.

Som panelens ordförande fungerade föreningens ordförande Folke Sundman. I seminariet ingick tre grundliga presentationer av statsmannen Fagerholm, vilka hölls av Ralf Friberg, Alf-Erik Helsing och Ulf Sundqvist.

I det inledande anförandet konstaterade HSAF:s ordförande Sundman att 18 riksdagsledamöter och ett tjugotal ledamöter av Helsingfors stadsfullmäktige har funnits bland föreningens medlemmar. I dagsläget är det riksdagskandidaten Thomas Wallgren som sitter i fullmäktige. Fagerholm var ordförande för Arbetarföreningen i femton år och var inte bara långvarig riksdagsledamot, utan senare statsminister och talman. Hans nordiska kontakter bidrog starkt till HSAF:s historiskt goda kontakter inte minst med socialdemokratin i Sverige. Som festtalare under föreningens tidigare jubileumsår har förekommit svenska statsministrar som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Ingvar Carlsson.

Ralf Friberg påpekade i sin presentation att i Sverige uppfattades HSAF som Fagerholms förening. På det sättet uppkom starka band mellan SAP, det stora partiet i väster, och den lilla föreningen HSAF. Medan fattigpojken Fagerholms begåvning slipades i HSAF, inledde han sin bana i föreningslivet redan som 19-åring i frisörernas fackförening som hade tusen medlemmar. Affärsarbetarförbundet spelade också en viktig roll för Fagerholms utveckling. Medan kontakterna till Sverige spelade en central roll under åren, var det övriga Norden redan från början med i bilden tack vare tidiga kontakter till Danmark. Fagerholm fungerade som tolk och ledsagare när nordiska kontakter kom till Finland.

Kampen mot totalitarismen var något som Friberg betonade starkt i det arv som Fagerholm lämnade efter sig. Han kämpade mot kommunisternas mullvadspolitik inom fackföreningsrörelsen och i Finlands regering var han en kritisk röst när det gällde samarbetet med Nazityskland under kriget. Fagerholm avgick  som socialminister 1943 men inte vid den tidpunkten som Tysklands ambassadör Wipert von Blücher önskade att så skulle ske. Judarnas sak var viktig för Fagerholm och han var en varm vän av Israel fram till sin död.

1966 var året som Friberg själv kom med i Arbetarföreningen och valdes senare till dess ordförande. Han lyfte fram traditionen med julpredikan av den äldre statsmannen Fagerholm på föreningens decembermöten. Att deklamera dikter var Fagerholms forte men vad sång beträffar var han tondöv. Han var en passionerad teatermänniska som satt i Svenska Teaterns styrelse och sällan missade en premiär. Fagerholm var inte hemfallen åt dogmer och orkade inte läsa Karl Marx.

Som arbetarrörelsens historiker kan Alf-Erik Helsing Fagerholms historiska betydelse för den svenskspråkiga socialdemokratin i Finland. I den kontexten är det svårt att överskatta Fagerholm, anser Helsing. Medan Fagerholm först stod kommunisterna nära inom socialdemokratin, var Finns Folkhögskola avgörande för hans resa till ideologisk klarhet. Det viktigaste var just kampen mot totalitarismen och insikten att socialismen måste kunna nås utan att offra demokratin. Axel Åhlström påverkade starkt valet av parti och vid mentorn Åhlströms frånfälle 1934 tillträdde Fagerholm som Arbetarbladets chefredaktör, en av många uppgifter som hann ha under sin långa karriär.

En viktig personkonflikt som Helsing lyfte fram var mellan Fagerholm och Atos Wirtanen som senare verkade som chefredaktör. På 1930-talet stod dessa två gestalter ännu varandra nära trots att de hade olika umgängeskretsar. Kontrollkommissionen höll Finland i strama tyglar efter fortsättningskrigets slut och i den situationen bedömde Fagerholm och Wirtanen läget väldigt olika. Striden mellan dem blev bitter och Wirtanen inte bara fick sparken som chefredaktör utan också lämnade SDP med sina anhängare och grundade Socialistiska Enhetspartiet. Wirtanens parti överlevde inte särskilt länge, medan Fagerholm bidrog starkt till att den finlandssvenska socialdemokratin blev kvar efter alla partiinterna stridigheter som inte slutade med 1940-talet.

De stormiga åren för socialdemokratin fortsatte under 1950-talet. Helsing bedömer att det rörde sig om ren och skär maktkamp mellan Väinö Leskinen och Emil Skog. De som hade röstat för Fagerholm mot Tanner i partiledarvalet 1957 tågade ut från kongressen men detta gällde inte de finlandssvenska delegaterna. Att Fagerholm lyckades att hålla kvar Finlands Svenska Arbetarförbund inom moderpartiet även denna gång var av stor betydelse för rörelsen. Annars var Tanners seger mot Fagerholm med en rösts marginal av avgörande betydelse för bildandet av Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund ASSF under Skogs ledning.

Ulf Sundqvist betonade uppskattningen som Fagerholm åtnjöt bland nordiska kamrater. Inför presentationen hade han läst Fagerholms memoarer på nytt och fortfarande imponeras av skärpan i formuleringarna och i iakttagelseförmågan. Vid sidan av Fagerholms partipolitiska och nordiska betydelse lyfta Sundqvist fram de krigstida insatserna i regeringen som bidrog till att civilsamhället hölls i gång under en mycket svår tid. En annan viktig sak som lyftes fram även av Sundqvist var rollen i stävjandet av kommunismens inflytande inom arbetarrörelsen efter kriget. Fagerholms demokratiska övertygelse och parlamentariska syn var något av det viktigaste han lämnade efter sig.

Om Kekkonen hade östpolitiken som sin ledstjärna, var det västpolitiken som gällde för Fagerholm. Detta skedde via Norden och visionerna för den nordiska integrationen. I dagens försvarspolitiska samarbete med Sverige kan man se förverkligandet av Fagerholms vision, betonade Sundqvist. Som en stor brist ur dagens synpunkt lyfte han fram att en större biografi över Fagerholm skulle behövas. Både den bredare allmänheten och forskningen skulle vara välförtjänta av att stifta närmare bekantskap med honom. Sundqvist ser biografin som ett projekt som FSD och SDP som helhet kunde driva i fortsättningen.

En livlig diskussion följde de tre presentationerna. En av dem som tog till orda var Paavo Lipponen som speciellt lyfte fram Fagerholm som en förkämpe för demokratin och emot totalitarismen. Speciellt Fagerholms långvariga kamp mot antisemitismen ser Lipponen som ett viktigt arv. Också under kvällens samkväm var det några som tog till orda, bland dem riksdagskandidaten Thomas Wallgren som även han betonade Fagerholms betydelse för demokratin.

På plats fanns sondöttrarna Jannica och Catarina Fagerholm, vilka båda var mycket nöjda med seminariet. De hade varit lite på tjugo när farfadern dog och minns K-A som en mycket familjekär person som trivdes med hustrun Judith vid torpet i Sjundeå. Jannica berättar att först när hon anslöt sig till Svenska Folkpartiet kom politiken upp som samtalsämne med farfar. Han visade sig förstående också i den situationen. Sondöttrarna minns en teater- och bokälskande farfar som delade med sig av böckerna i det stora bibliotek han hade.

Topi Lappalainen