MENY

I mörkret skönjs ny livsstyrka

Sinéad Obrey kritiserar både kyrkan och kapitalismen i sin poesi.

Sinéad Obrey debuterar med diktsamlingen Fågeltanken, ett till stilen dystert verk där smärtan vittnar om liv och känslor och genom förändringens starka roll håller hoppets dörr på glänt.

 

Bokrecension: Sinéad Obrey – Fågeltanken, Förlaget 2017, 54 sidor.

 

Sinéad Obreys debut är – tillsammans med Adrian Pereras – en av årets mest engagerande inom finlandssvensk poesi. Det är nytt blod för en litterär form som delvis misslyckats i föryngringen och alltför sällan tilltalat en ny generation. Och Obreys skrivande förtjänst handlar om just blod, att texterna känns som blodigt allvar.

 

Att leva

gör så

så ont

 

Den korta strofen är något av verkets signatur, stiligt upplagd på bakpärmen, citerad i marknadsföringen och tidigare recensioner, som jag undantagsvis läst. Anledningen? Tidsbrist i kombination med nyfikenhet efter att ändå ha ströläst i den lilla svarta boken, ett lockande verk som jag direkt känt att förtjänar koncentrerad uppmärksamhet.

Någonting eget och angeläget är direkt uppenbart. Likaså klichéerna. Men jag vill understryka att ordet kliché här måste tas utan sin nedvärderande klang. Man kan kalla det bekant symbolvärld, värd att användas av den som behärskar den. I detta fall handlar det om att dysterkulturens schabloner finns med och gärna får vara med då författaren är nära vän med dem, använder dem på ett sätt som känns själsligt motiverat.

Några utvalda ord från de första sidorna ger en fingervisning om vilken typs bilder författaren målar med: mörkret, sprit, grav, offer, blod, tårdroppe, slav, sorgens, dö, lilla flicka, förblindad, synd, lidande, tragedin, kroppsvätskor, självmord.

Lägg sedan till en uppgörelse med gud (alltid med liten begynnelsebokstav) och en dos groteskhet. Men glöm aldrig det fina i bakgrunden, det goda och möjligheterna som är med på ett hörn genom ifrågasättandet. Ett exempel, en lösryckt del av en dikt:

 

Romantisera inte kärleken –

romantisera allt det

som får dig att låtsas

att du egentligen är kall, känslolös,

ett hjärta av is

som egentligen smälts

påverkad av ruset,

av verklig lycka

 

Men verklig lycka tas ifrån dig,

den förgiftar hjärtat

tills det knappt känns

som om det kan bulta

 

Vill man fortsätta leva så?

 

Här finns det frågande och sökande med en självständig integritet som självkritiskt granskas parallellt med kampen mot det andra i världen. Här finns kroppslighet, yta, själ, tankevärld, förändringsprocess. Då och då pryds sidorna av en fjäder – ett skrivverktyg, fjädern som fågeln tappat, som slitits av den? Diktaren som försöker reparera skadan med ny användning? Skadade känslan är i varje fall central. Det finns ständigt någonting som går förlorat, symboliskt beskrivet som en oskuld, en smärtsam metamorfos, ibland passivt smärtsam, och skildrad som en varning för apati, ignorans inför liv, förlorad rätt att vara sig själv naturligt.

 

Benen har sitt fäste vid kvinnans djupa källa,

beklätt med de vackraste blommorna och strömmande av livets vatten

Kvinnan ger livet till världen med ett hav av blodröd smärta

Styrkan i henne är för stor för att hålla världen tyst

Kyrkan vill hejda henne,

för hon är den heliga

Hennes hud är bländande

Man åt av giftet för att få dö vid hennes barm

 

Eftersom jag undantagsvis läst om verket innan jag skriver om det själv har jag stött på tankar om titeln. Syftar Fågeltanken på vilka tankar som väcks om oss, vår värld, våra liv, ur ett fågelperspektiv? En sådan första association kan vara någonting samhälls- och kulturkritiskt och har lyfts fram. Men frågan som indirekt gömmer sig i titeln kan också vändas på: De som blickar ner och ser på långt avstånd förstår inte känslostormen här nere, här inne. Den tolkningen tycker jag dessa dikter talar för. Att förståelse kräver närhet. Fågeln är i och för sig närvarande i en del strofer, mitt i en kamp på liv och död. Det hela är alltså mer mångfacetterat än någondera tolkningen. Då funderingar rinner till har verket redan haft betydelse.

Starkast finner jag en dikt om döden och rädsla, om vikten av att leva ut. Den skiljer sig lite från mängden, men summerar den andemening jag upplever i verket. I korthet: För mig är Fågeltanken ett smärtsamt slag för att livet ska vara livfullt även om världen omkring verkar vilja annorlunda.

Det romerska talsystemet som används i sidnumreringen ger avslutningen värdighet. Kanske just på grund av smärtan ingen slump att sista dikten finns på sidan LIV?

 

Fågeltanken. Omslag: Ulla Donner.

 

Diskussion

Gripande triangeldrama vid Systerbäck

Kuva: Foto: Förlaget
Jörn Donner.

Jörn Donner har tagit tillfället i akt och skrivit en roman på närmare 300 sidor lämpligt till 100-årsminnet av inbördeskriget. Blod är tunnare än vatten är ett välkommet bidrag till den finlandssvenska skönlitteraturen om inbördeskrigets fasor.

 

Bokrecension: Jörn Donner – Blod är tunnare än vatten (2018). Förlaget M, 300 s.

 

Romanens ytterst fascinerande skådeplats är gränsen vid ån Systerbäck i Terijoki. På detta sätt lyckas Donner även bidra till litteraturen om det mytomspunna Karelska näset. Framför allt har han skrivit en djupt berörande flyktingroman om Alexander, en rysk jude som flyr bolsjevikerna i Sankt Petersburg till Terijoki där han före revolutionen var villaägare. I inbördeskrigets slutskede sysselsätter sig det vita gardet med etnisk rensning. Från början inser Alexander att Finland inte är ett land han vill stanna i men på något sätt gäller det att försöka hålla sig vid liv under infernaliska omständigheter.

 

Romanen handlar inte bara om den utsatta flyktingtillvaron. Den är också en gripande kärlekshistoria och triangeldrama. Alexander förälskar sig i en finsk kvinna vid namn Anna som har tagit hans hus i besittning. Kaptenen som för befäl i gränsområdet med diktatoriska fasoner bildar triangeldramats tredje part. Donner lyckas skapa en stark spänning som för berättelsen framåt och som väcker intresse i huvudpersonernas öden. Vissa partier i romanen känns starkare än andra men som helhet bjuder Blod är tunnare än vatten många fräscha perspektiv på inbördeskriget 1918 som är den tyngsta av finländska tragedier.

 

Antagligen som en hyllning till Tito Colliander har Donner valt att baka in ett par citat ur Gripen, en självbiografisk berättelse från 1965. Colliander är känd som den främsta Terijokiskildraren i den finlandssvenska litteraturen. Även citat ur journalisterna K.N. Rantakaris och Gunnar Mörns dagböcker från år 1918 har återanvänts av Donner på motsvarande sätt. Dessa intertextuella element finns till för att påpeka likheterna mellan Donners fiktiva historia och autentiska livsöden under inbördeskriget.

 

Författarens mångsidiga intellektuella nyfikenhet och djupa kunskaper syns i romanen som tar an en mycket svår historisk period. Personligen för författaren som är 85 år måste perioden ligga tyngre än för yngre människor som har en längre tidsperiod mellan sig och 1918 års händelser samt vad som hände strax efter inbördeskriget. Hans far Kai Donner var nämligen kommendant just vid östgränsen vid Systerbäck. Om inte alla partier i denna i sin helhet välskrivna historiska roman väcker precis samma grad av engagemang, måste man lyfta på hatten för att författaren har valt att tackla just 1918 och placerat händelserna till den här specifika miljön.

 

 

 

 

Diskussion

Också män har känslor

Kuva: Foto: Förlaget
Rafael Donner.

”Människan är ett känsligt djur är en vidsynt och tolerant bok som utmanar läsaren till samtal” skriver Topi Lappalainen om Rafael Donners debut.

Lue lisää

Sankt Petersburg var revolutionens vagga – Ett vittne berättar

Saana Saarinen.

”Närmast av en slump kom Ahola-Valo att på bara åtta meters avstånd se det historiska ögonblicket då Lenin efter att ha skakat hand med Svinhufvud frågade om denne var nöjd med erkännandet.”

Lue lisää

Diskussion

Regissören väljer speciell approach då första hockeyguldet blir långfilm

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor, skriver Rolf Johansson i recensionen av filmen 95.

 

Recension
Film: 95.
Regi: Aleksi  Mäkelä.
I huvudrollerna: Jens Hultén, Frida Hallgren, Pekka Strang,  Laura Birn.

 

Vad säger er året 1995?

Slutet på den långa depressionen? Finlands EU-medlemskap ? Socialdemokraternas stora valseger? Paavo Lipponen som statsminister? Kanske det. Men för tusentals finländare  innebär nog 1995 det året då Finland spöade Sverige med 4-1 i Globen i Stockholm och tog sitt första världsmästerskap i ishockey!

Filmregissören Aleksi Mäkelä har gjort en film om gulddrömmen som den 7 maj 1995 blev sann då ”Knatte-Fnatte-Tjatte”-kedjan (Koivu-Lehtinen-Peltonen) snurrade upp svenskarna och de blå-vita kunde fira VM-guldet med de blå-gulas kampsång ”Den glider in …”.

 

Aleksi Mäkeläs film heter rätt och slätt ”95”. Regissören kunde ha gjort en nationalistisk film om det finska undret, lite som Gavin 0’Connors film The Miracle från 2004 , där han i actionform återger de amerikanska skolpojkarnas seger över mäktiga Sovjetunionen vid de olympiska spelen 1980.

 

Mäkelä väljer en annan approach. Vi får förvisso se nämnda trio och andra stjärnor storma förbi, men gallerierna domineras av en cancersjuk patient (Peter Strang) som vill se den avgörande matchen med sina kompisar på sitt lasarett, en ensamförsörjande mor (Laura Birn), Finlands rikssvenska förbundstränare Curre Lindström (Jens Hulten) tre finländska ligister som planerar en säregen demonstration i Kungliga slottet i Stockholm, den tredje målvakten Jukka Tammi (Lauri Tilkanen) som inte fick spela en match samt Svenska  Hockeyförbundets kanslist (Frida Hallgren) som febrilt planerar en segerfest på Sergels Torg – för Sverige!

 

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor. Där finns stundtals riktiga pärlor. Men det går inte att förneka regissörens problem med att hålla ihop det hela. Ett gytter av detaljer döljer helheten. Ser finns alltför många ”små” huvudrollsinnehavare för att någon riktigt skall kunna träda fram. För det är trots allt hockeylaget det gäller. Goda skådespelarinsatser dock av Hallgren, Strang och Birn.

 

Mottagandet av ”95” har varit kluvet. En recensent avfärdade filmen som ”ett klumpigt drama fullt med karikatyrer och där Curt Lindström framstår som en nervös disco-clown”. Jag medger gärna att nostalgin från 1995 inverkat på mig. Därför är jag mera böjd att förena mig med en annan kollega, som konstaterade: ”Stolpe in för det blåvita hockeydramat”.

 

 

Diskussion

”Höckerstedt har räddat livet på otaliga finländare”

Kuva: Foto: Pixabay
Allmän bild på kirurgiskt ingrepp, föreställer inte kirurgen Höckerstedt som bokrecensionen handlar om.

Krister Höckerstedt är en berömd finländsk leverkirurg som verkat vid Kirurgiska sjukhuset eller ”Kirran” i Helsingfors. Som pensionär har han fått sitt liv dokumenterat av Mardy Lindqvist som är likaså pensionerad som tidigare reporter från Hufvudstadsbladet.

Lue lisää

Diskussion