Inbördeskriget i Sudan har pågått sedan 15 april år 2023 (Reuters). Det är Sudans reguljära armé (SAF) som strider mot den paramilitära rörelsen Rapid Support Forces (RSF).

SAF:s säte är i huvudstaden Khartoum (men man kontrollerar även kustområden i öst) medan RSF har sin bas i Darfur, en provins i västra Sudan. Flera mindre milisgrupper stöder RSF respektive SAF.

Flera års maktkamp, politisk instabilitet och rivalitet inom militären var faktorer som gjorde att inbördeskriget bröt ut. De tidigare vännerna, numera bittra fienderna Abdel Fattah al-Burhan (SAF) och RSF:s Mohamed Hamdan Dagalo (kallad ”Hemedti”) strider mot varandra.

Al-Burhan och Dagalo var tidigare allierade. De förde en gemensam kamp om att störta diktatorn Omar al-Bashir år 2019 i en statskupp.

Al-Bashir, som också han avsatte sin föregångare Ahmed al-Mirghani i en statskupp år 1989, satt nästan 30 år vid makten i Sudan. Under hans tid fördes Sudan in i en djup ekonomisk kris, långvarigt missnöje och massiva folkliga protester.

Efter att al-Bashir störtades fick ett övergångsråd den politiska makten över landet. Rådet styrde i fyra månader från april till augusti år 2019.

Efter störtandet av al-Bashir var den ursprungliga planen att slå samman RSF med den reguljära armén SAF. Tanken var att stoppa det faktum att två arméer verkade i samma land.

Men det fanns flera hinder för att det här skulle bli verklighet. al-Burhan och Dagalo var oense om när det här skulle ske. Dagalo ville att en eventuell integration av RSF i SAF skulle ske långsamt, medan al-Burhan ville att det skulle bli en snabb process. Dagalo ville inte heller vara underställd al-Burhan.

– Både al-Burhan och Dagalo vill kontrollera Sudan till fullo. Om RSF skulle anslutit sig till SAF skulle Dagalos makt reduceras, säger Redie Bereketeab, som är forskare vid Nordiska Afrikainstitutet.

Forskaren vid Nordiska Afrikainstitutet Redie Bereketeab säger att det är de tidigare vännerna, numera bittra fienderna Abdel Fattah al-Burhan och Mohamed Hamdan Dagalo som genom sina respektive styrkor strider mot varandra. (Foto: Privat)

RSF var i praktiken Dagalos personliga maktinstrument. Han hade direkt kontroll över trupperna. En integration i SAF skulle ha gjort honom underställd arméledningen, särskilt general al-Burhan, vilket skulle kraftigt minska hans politiska inflytande.

Inbördeskriget har orsakat en av världens största pågående flykting- och humanitära kriser. Enligt Världshälsoorganisationen är tiotals miljoner på flykt antingen inom landet eller flytt till något av grannländerna.

Redaktör Görrel Espelund vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm säger att det redan före krigsutbrottet fanns många tecken på att det rådande inbördeskriget skulle bryta ut. Inbördeskriget blev resultatet av flera långvariga konflikter.

– Det kom inte som en överraskning för mig att det bröt ut ännu ett inbördeskrig i Sudan.

Liksom tidigare konflikter i Sudan berör det pågående inbördeskriget politisk makt och ekonomi. Bland annat sjönk oljeintäkterna och matpriserna steg mycket, eftersom de var centrala drivkrafter bakom den instabilitet som ledde till att Omar al-Bashir störtades 2019. Exempelvis många av Sudans tidigare oljefält finns numera i Sydsudan.

Tidigare konflikter

Det pågående inbördeskriget är under inga omständigheter den första större väpnade konflikten som äger rum i Sudan. Landet har i själva verket en lång historia av konflikter mellan olika grupperingar. De väpnade konflikterna i Sudan brukar oftast pågå i tiotals år.

Sudan blev självständigt år 1956. Sedan självständigheten från Egypten och Storbritannien har tre separata inbördeskrig ägt rum (det nuvarande medräknat).

De tidigare krigen ägde rum åren 1955 till 1972 (mellan regeringstrupperna i Khartoum och Anyanya-rebellerna i söder) och från år 1983 till 2005 (också här mellan regeringstrupperna och SPLA-rebellrörelsen i söder). Darfur har varit särskilt drabbat.

I regionen har det som bekant ägt rum tidigare strider, särskilt sedan början av 2000-talet. År 2003 gjorde rebellgrupperna Sudan Liberation Army (SLA) och Justice and Equality Movement (JEM) uppror mot den sudanesiska staten.

Rebellgrupperna anklagade regeringen för att diskriminera Darfur ekonomiskt och politiskt. Regeringen i Khartoum svarade genom att stödja den arabiska milisen Janjaweed, som utförde systematiska attacker mot byar.

RSF, som skapades år 2013, är i praktiken en omvandling och institutionalisering av janjaweed-miliserna. Alltså, många janjaweed-soldater integrerades i en mer formell styrka och RSF fick officiell status under staten. Dagalo var även tidigare en befälhavare inom milisen.

Darfur, som ligger i övergången mellan Sahara och Sahel, är också rikt på naturtillgångar. Det handlar om guld och mineraler, som regeringsstyrkorna velat kontrollera.

Hundratals etniska folkslag

Sudan är ett muslimskt land där majoriteten är sunnimuslimer. SAF:s respektive RSF:s krigare är båda sunnimuslimer, inflikar Espelund.

Men Sudan är trots det inte etniskt homogent. Det finns över 500 olika etniska folkslag och många känner samhörighet med folkslag i andra stater än Sudan. Landet fick sina gränser före den nationella identiteten skapades.

I Darfur är folkslaget fur flest till antalet, som också gett regionen sitt namn.

– Många folkslag i Darfur finns också i Tchad och många invånare i Darfur har därför flytt till Tchad, inflikar Espelund.

Folkslag som masalit och zaghawa finns både i Tchad och Darfur.

Inbördeskrig i Sudan har på så sätt spritt sig till Tchad. Tchad, som liksom Sudan är ett fattigt land, har tagit relativt öppensinnat emot flyktingar, men väpnade grupper från Darfur har tagit sig över landsgränsen och därmed skapat oro i grannlandet i väst.

Många sudaneser har också flytt till Etiopien och Egypten.

En delning av Sudan

Som bekant är många av dagens länder i Afrika och dess gränser ritade efter de europeiska kolonisternas önskan. Det var under Berlinkonferensen, anordnad av rikskansler Otto von Bismarck, under 1880-talet som europeiska ledare delade upp Afrika.

Sudan är inget undantag vad gäller onaturliga gränser. De många etniska folkslagen i Sudan har i flera fall varken en gemensam kultur, religion eller historia. Det var faktorer som dessa som bidrog till att de tidigare inbördeskrigen utkämpades.

I och med att RSF befinner sig i den västra och södra delen av landet och SAF i huvudstaden Khartoum med omnejd kan man sig att Sudan håller på att delas upp geografiskt. En fråga som många ställer sig är om Sudan kan komma att delas, så som landet gjorde år 2011 då Sydsudan förklarade sig självständigt.

Sydsudan hade sedan tidigare haft självstyre och förklarade sig självständigt efter en lång kamp mot regimen i Khartoum. Men enligt Espelund är en delning av Sudan inte troligt i nuläget.

– Man måste komma ihåg att när ett land delas så måste det finnas en politisk överenskommelse i frågan mellan parterna. Sydsudan blev självständigt efter många år av konflikter och sedan hölls det val i frågan i både Khartoum och i den dåvarande regionhuvudstaden (numera huvudstad för Sydsudan) Juba.

Både i Khartoum och Juba föll rösterna för självständighet. Därmed fanns det en politisk vilja att dela landet i Sudan och Sydsudan.

I den rådande konflikten i Sudan mellan RSF och SAF finns det ingen politisk överenskommelse att dela landet, trots att det finns en de facto splittring.

Att dela stater är ändå inte helt oproblematiskt. Sedan självständigheten för 15 år sedan har strider mellan regering och opposition regelbundet skett i Sydsudan.

Sedan slutet av fjolåret och i år har striderna ökat kraftigt igen. Regeringsstyrkor (lojala med presidenten Salva Kiir) strider mot oppositionen (kopplad till vice president Riek Machar). Striderna i Sydsudan har resulterat i hundratals döda och hundratusentals människor är på flykt.

Inget slut i sikte

I skrivande stund råder militärt dödläge i inbördeskriget. Ingen sida verkar kunna gå segrande inom den närmaste framtiden.

– Så länge båda sidorna tror sig ha chans att vinna kommer kriget att fortsätta. Ett sätt att få slut på kriget är att den ena sidan besegrar den andra i strid, säger Bereketeab.

Han tillägger att det finns inga klara frontlinjer. Espelund säger att strider har skett både i Darfur och i sydöstra Sudan, nära gränsen till Sydsudan.

Dessutom stöds både RSF och SAF i varierande grad av externa aktörer. SAF stöds av Egypten, Saudiarabien, Eritrea, Turkiet, Qatar och Iran. RSF har å sin sida politiskt, ekonomiskt och militärt stöd av Förenade arabemiraten, Tchad, Libyen och Etiopien.

– RSF är i hög grad beroende av externt stöd för att fortsätta sin krigsföring, säger Bereketeab.

I Mellanöstern är Iran och Saudiarabien som bekant regionala stormakter. Saudiarabien stödjer SAF främst för att bevara regional stabilitet, säkra strategiska intressen vid Röda havet och balansera Förenade Arabemiratens inflytande.

Samtidigt försöker landet behålla en roll som medlare snarare än direkt part i kriget. Men att samtidigt vara medlare och finansiär för den ena stridande sidan gör att saudierna till en opartisk medlare.

Också USA samt de andra länderna i gruppen Quad (Japan, Indien och Australien) har försökt förmedla i konflikten.

– USA och Saudiarabien har varit engagerade i medlingsförsök i princip från start, säger Espelund.

Iran är inte lika involverat i konflikten, men det finns rapporter om fördjupat iranskt militärt samarbete med SAF. Förenade Arabemiratens stöd till RSF handlar om indirekta vapenflöden via tredje land, finansiering kopplad till guldhandel, logistiskt stöd och transportnätverk, långvariga relationer genom tidigare regionala krig och strategisk geopolitik mot rivalen Saudiarabien.

– Förenade Arabemiraten har ändå gång på annan förnekat samröre med RSF, säger Espelund.

Espelund inflikar att Förenta Nationerna (FN), Afrikanska unionen och EU med flera har också försökt föra fredssamtal mellan al-Burhan och Dagalo, men hittills ingen framgång. Afrikanska unionen är för svag och EU uppfattas som en extern fjärran aktör.

Förutom att strida mot varandra har RSF och SAF också attackerat civila mål. Bereketeab liksom Espelund ser att striderna kommer att fortsätta under det närmaste året.

För att ett slut på kriget ska nås måste RSF och SAF först enas om vapenvila, för att sedan enas om en långsiktig politisk lösning. Men det är inte troligt för tillfället.

– Den humanitära krisen som råder i Sudan kommer också bara att fortsätta. Jag befarar att detsamma gäller det sexuella våldet, säger Görrel Espelund.