Många trodde på enhetskansler Helmut Kohls löfte om ”blommande landskap” i det område som en gång var DDR.

Kruxet var dock att det inte fanns någon färdig ritmodell för att i praktiken verkställa
denna ambitiösa målsättning.

Missnöje

Dessutom fick feststämningen så småningom även en avigsida. Till de belastande elementen räknas bl.a. en hänsynslös avindustrialisring under marknadsradikala förtecken samt en västtysk besserwisserarrogans gentemot östtska yrkesbiografier.

Missnöjet grodde under och över ytan. Det blev en politisk faktor med växtkraft.

Drygt 35 år efter den återvunna enheten håller läget främst i östra Tyskland att på allvar destabiliseras av grava nationalistiska landvinningar.

Intrycket är att allt för många väljare numera frivilligt jobbar för att bygga en ny befästad gränsanläggning mot väst. Fast denna gång inte med betong och taggtråd utan med nynationalistiska värderingar. Ett perspektiv som skrämmer.

Chock i blått

Motsvarande observationer är huvudämnet i Zeit-journalisten Jana Hensels senaste alster med rubriken ”Det var en gång ett land”.

Författaren föddes 1976 och växte upp i Leipzig. Bokens ambition klädde hon i underrubriken i det tillspetsade ordvalet om ”varför öst tar avsked från demokratin”.

Den avgörande impulsen till att söka efter hållbara svar fick hon genom en smärre politisk chockupplevelse under valvakan för det senaste förbundsdagsvalet i februari 2025. I resultatanalysen om partiernas vunna valdistrikt färgades regionerna öster om den gamla tysk-tyska gränsen i blått som signalerar AfD:s partifärg.

Högernationalisternas kandidater vann direktvalen i hela 45 av 48 möjliga valkrets.

Även väster om Elbefloden syntes smärtsamt nog nya ”blåmärken”, dock aldrig i den dominans som i det forna DDR.

Att liknande nationalkonservativa kastvindar även hotar den demokratiska sammanhållningen i länder som Frankrike, Italien, Ungern och annorstädes är för Jana Hensel lika oroväckande. Hon ser det som en trist bekräftelse på att demokratin av allt fler människor betraktas som ”ett system bland många andra”.

Att den hållningen i hög grad breder ut sig i östra Tyskland är inte lätt att smälta.

Man bör i sammanhanget komma ihåg det historiska arvet med två diktaturer.

Den första som en del av nazisternas Tredje rike och den andra som SED:s herravälde. Ändå saknas tydligen ett fullgott immunförsvar mot auktoritära locktoner.

Politisk flykt

Jana Hensels besvikelse över den tilltagande lusten att med demokratins hjälp stödja ett parti vars företrädare bevisligen främjar en samhällsordning med rasistiska och främlingsfientliga inslag genomsyrar hennes alster.

Hon beskriver det politiska uppbrottet i öst som en resa in i en åsiktsvärld med mönster som ”många av oss” avskyr.

Liksom en rad andra samhällsdebattörer söker hon efter svar och förklaringar bakom dessa möjligen ödesdigra politiska attityder.

Att i synnerhet fokusera analysen på de östra delarna av Tyskland är berättigat. Efter det senaste förbundsdagsvalet röstade 32 procent på AfD, 18,4 på CDU och endast 10,9 på SPD. På delstatsnivå finns det ännu två socialdemokratiskt styrda öar med Brandenburg och Mecklenburg-Vorpommern.
Men enligt aktuella opinionsiffror hotas även dem att sköljas över av vågsvallet efter den auktoritära klimatförändringen.

Redan i bokens inledande kapitel kan man läsa om Jana Hensels djupa skepticism för det framtida perspektivet. ”Öst sa adjö till det som vi hade enats om för 35 år sedan”, skriver hon och syftar på målsättningen att forma ”ett normalt demokratiskt land”. Under DDR:s tvångsregim flydde många till väst. Aktuellt tycks flykten drivas av en märklig önskan efter ytterligare ett systemskifte.

Flerstegsradikalisering

Svaret på frågan om varför det blev som det blev har en rad olika bottnar.

Författaren jämför skeendet med en kärleksrelation då öststyskarna i början ansträngde sig att lydigt uppfylla villkoren som det nya landet krävde.

De var beredda att anpassa sig men ville samtidigt att även den västliga delen förändras. Det vädjades om uppskattning och att bli sedd, skriver Jana Hensel.

Men denna längtan längtades förgäves. Det som följde var en långsam men hållbar politisk frustration och en radikalisering i flera steg.

I centrum för författarens anvarsanalys står i synnerhet demokratiskt utsedda ledare som Helmut Kohl, Gerhard Schröder och Angela Merkel. De blev symboliska hörnpelare för en kritisk granskning av förbundsrepublikens befintlighet.

Enhetskansler Kohls löfte om ”blommande landskap” vissnade alltför snabbt.

DDR:s olönsamma företag avvecklades eller privatiserades i västtysk regi med växande arbetslöshet och social dekvalificering som bittra konsekvenser.

Känslan om att behandlas som ”andra klassens tyskar” höll på att bilda ett fundament för en smygande radikal omvändning.

När SPD-kansler Schröder 2002 efter en flodkatastrof längs Elbefloden organiserade ett solidariskt stöd för de drabbade östtyska områden fick han ett förtroendeförskott. Men genom sitt initiativ med SPD:s s.k. Agenda 2010 sköt han sedan den uppbyggda välviljan i sank. Det röd-gröna reformpaketet innebar drastiska nedskärningar i a-kassa-bidragen och försämrade de sociala livsvillkoren i uttsatta östtyska delstater.

Radikaliseringen fick ny näring. Missnöjet fångades enligt Jana Hensel i synnerhet upp av det under 90-talet redan dödförklarade SED-arvtagarpartiet PDS (fr.o.m. 2007 Die Linke). Inom enbart fyra år fördubblades dess röstsiffror till nästan 20 procent. Denna första vänsterorienterade radikalisering står samtidigt för en nedkylning av relationen till den västliga beslutsfattarsfären.

Efter valet 2005 förlorade SPD och Gerhard Schröder valet och Angela Merkels drygt 16-åriga era som förbundskansler tog sin början.

Jana Hensel fastslår att den vänsterorienterade protesten höll framtill 2013.

En ny aktör klev upp på scenen. AfD grundades först som ett ”anti-euro-parti”.

Men i samband med den stora migrationskrisen två år senare hade partiet bytt skinnet. De fångande röster som en uttalat främlingsfientlig och högerextremistisk organisation.

Det var i den fasen då den östtyska radikaliseringen tippade åt höger, anser Hensel.

Till klyschan hör att ”migranter får allt, medan ingen ser oss”. En attityd som blev bördig grogrund för nationalistisk propaganda.

Redan efter valet 2017 avancerade AfD med 12,6 procent till den tredje starkaste gruppen i förbundsdagen. ”Vi kommer att jaga dem”, markerade den dåvarande ordföranden Alexander Gauland extremhögerns ambitioner gentemot de demokratiska partierna. Och den jakten pågår än idag.

Nya besvikelser på väg?

”Nu växer ihop det som också hör tillsammans”, lydde Willy Brandts redan bevingade ord efter Berlinmurens fall i november 1989.

Drygt 35 år senare finns dessvärre skäl för att tvivla på denna välmenade profetia. De politiska förhållandena i östra Tyskland närmar sig i allt snabbare takt en slaggs ”tipping point”.

Aktuella opinionsmätningar visar att AfD rankas som starkaste parti i hela östra Tyskland med värden mellan 34 och närmast 40 procent. Enda undantaget är Berlin med drygt 16 procentenheter.

Höstens delstatsval i främst i Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern livnär risken att statistiken för första gången i den tyska efterkrigshistorien kan mutera till ett högerradikalt maktskifte i en delstat.

Jana Hensel fruktar en situation då AfD skulle förändra landet som inget parti förr.

Ett högriskområde är i synnerhet Sachsen-Anhalt. Ett regimbyte där kunde enligt hennes bedömning förorsaka ett politiskt jordskred som sedan kan drabba andra delstater. Dessutom ser hon faran att CDU kommer att slitas sönder i en debatt om att riva den nuvarande ”brandväggen” mot radikalhögern.

I slutet av boken reser Zeit-journalisten Hensel frågan om östtyskarnas tänkbara valbesked tjänar det gamla önskemålet att framöver i högre grad få mer respekt i hela Tyskland.

Det enkla svaret är nej. En tilltagande politisk polarisering med starka högerradikala bastioner skulle enligt henne enbart resultera i nya besvikelser.

Recension: Jana Hensel; Es war einmal ein Land (2026); Aufbau Verlag; 263 s.