På våren såg man fram emot två val som skulle påverka EU:s utveckling: presidentvalet i Frankrike och parlamentsvalen i Frankrike och Tyskland.

Macron valdes till president i Frankrike. Hans parti fick majoritet i parlamentet. Man gladde sig, en EU-vän vid makten.  Tisdagen den 26 september framförde han i Paris – i Sorbonne universitets auditorium – sin bombastiska plan om att förnya EU.

Le Pens ytterhöger tog dock 13,2 procent av rösterna i första omgången. Socialisterna och de traditionella högerpartierna marginaliserades.

Söndagen den 24 september avgjordes det tyska Bundestagvalet. Merkels kristdemokrater blev det största partiet och regeringskumpanerna, socialdemokraterna blev det näst största.

Båda partierna gjorde sitt sämsta val efter andra världskriget.

Kristdemokraterna förlorade en miljon väljare åt det högerradikala Alternativ för Tyskland (AfD), som innehåller öppet nazistiska element, och socialdemokraterna en halv miljon.  Många lämnade sofflocket för att rösta på alternativet, som bland annat ansåg att man “skulle respektera de tyska militärens framgångar” under andra världskriget.

AfD fick 12,6 procent av rösterna och ytterhögern tog sig därmed in i Bundestag för första gången efter andra världskriget.

Svårt förhandlingsläge i Tyskland

De tyska socialdemokraterna (SPD) reagerade omedelbart på sitt dåliga resultat. De fortsätter inte i regeringen med Merkel. Många delstatsval är bakom hörnet.

Merkel antas bilda regering med liberalerna, som kom tillbaka till Bundestag och De gröna.  Lätt blir det inte. Liberalerna hade EU-kritiska teman i valrörelsen. De tyska gröna klassas i regel som ett vänsterparti.

Regeringsbildningen kommer att dra ut på tiden. I bästa fall blir den klar till EU:s toppmöte i december.

Men något skutt åt att reformera EU enligt Macrons planer är inte att emotse. Möjligen enas man om några pragmatiska reformer gällande europeiskt försvar och gränsbevakning. Möjligt är också att euroländerna fördjupar sitt samarbete.

Finland representeras i EU av en EU-fientlig sannfinländsk minister och en statsminister som är en mäkta novis i EU-sammanhang.

Ett utbrett fenomen

EU borde nog ha sett att en massa flyktingar tornar upp sig på Afrikas kust, då Libyen upphörde att existera som stat och Syrien drogs in i ett grymt inbördeskrig, där stormakterna agerade öppet.

EU var dock i praktiken oförberett på den stora invandringen som kom igång 2014 under dramatiska former.  

Den har lett en politisk förändring av det politiska klimatet i Europa. Förändringen favoriserar den yttersta högern, alla de EU- och invandringskritiska.

I senaste val fick ytterhögern som sagt 13,2 procents stöd i Frankrike och 12,6 i Tyskland.

I tidigare riksdagsval har de likasinnade uppnått 38 procent i Polen, 45 procent i Ungern, 13,1 procent i Holland, 12,9 i Sverige där de utlovas mera i galluparna inför i nästa riksdagsval. I det kommande valet i Österrike lovar galluparna dem 25 procent.

Då de fick 27 procent i Österrike år 2000 under ledning av Jörg Haider reagerade EU häftigt.  

Samtidigt går det inte alls bra för socialisterna och socialdemokraterna inom Europa. De var ändå i tiden den verkliga motpolen mot den yttersta högern.

I Frankrike i det närmaste utplånades socialistpartiet och i Holland likaså. I Spanien och Grekland är de likaså satta åt sidan.

“Kom igen!” har man lust att ropa.

I Tyskland trodde man först på en seger, men gick till slut på en brakförlust.

I Norge såg det först ut att bli en framgång, men den uteblev.

I Sverige håller man ställningen som största parti. Ytterhögern tär på högerns understöd.

Ytterhögern kommer troligen inte inom snar framtid in i regeringarna.

Dystrare framtid kräver förändring

I Finland är Blå framtid ett minne blott efter valet. Men det att ytterhögern har en plattform i parlamenten kommer att betyda att regeringarnas politik måste beakta dem.

Då det gäller invandrarna, de språkliga minoriteterna och då det gäller utvecklandet av EU kommer det att visa sig i praktiken.

Vi går mot en dystrare framtid i Europa.

Ytterhögern avancerar med enkla svar på svåra frågor, med hätska utspel mot mänskliga alternativ.

Vad göra?

Det viktigaste vore att de socialdemokratiska och socialistiska rörelserna inom Europa skulle förnya sitt budskap, söka kontakt med sina väljare, lägga om sitt sätt att verka och utforma nya visioner.

Hur gör man det?

De svenska socialdemokraternas långvariga ordförande och statsminister Tage Erlander brukade säga att när det är svårt “skall man lyssna på rörelsen.”

Den politiska rörelse, som kan utforma en hållbar vision om hur man tryggar människans framtid inför globaliseringen, digitaliseringen, invandringen, klimatförändringen och den nyliberala ekonomiska politikens girighet, kommer att ha en säker framgång.

Det är inte så lätt, men lönar sig att försöka.

Att bara fäkta med ytterhögern räcker inte.