Det är nästan exakt ett år sedan satt jag på Hufvudstadsbladets redaktion och gick igenom Migrationsverkets asylbeslut, de mest häpnadsväckande fall av nekande beslut som en grupp frivilliga som arbetar för flyktingar sållat ut. Det ena värre än det andra. Men ett fall var ändå iögonfallande i sin omänsklighet.

Det var “Nooras”, och därmed hennes lilla dotters och indirekt även den dotter hon väntade. Hon hade utsatts för kidnappningsförsök och familjens hus hade blivit beskjutet i Irak. Hon sade att det berodde på hennes pappas arbete mot korruption i landet. Pappan, som kommit med henne till Finland, nekades också asyl mot all rim och reson. Det sjukaste var ändå att Nooras barn, under 1 år, inte ansågs ha något särskilt skäl att få stanna Finland. Men det hade hon, vilket också framkom på andra ställen i Migrationsverkets beslut, nämligen sin pappa som beviljats uppehållstillstånd. Jag läste med stigande förvåning att äktenskap och gemensamt barn med en i Finland bosatt person inte är tillräckliga skäl för uppehållstillstånd. Inte ens om den personen bevisligen inte kan återvända till landet i fråga.

Mest ledsen och arg var jag över faktumet att Migrationsverket tyckte det var i sin ordning att skicka tillbaka en ung gravid kvinna med ett litet barn till Irak utan barnets far. Enligt finska myndigheterna skulle hon dock ha det bra i Irak i och med att hennes pappa också skulle skickas tillbaka. Och han kom alltså att skickas tillbaka och det kom att gå som han befarade. Han kom att dödas inom några veckor efter sin ankomst. Jag undrar om Finlands blodiga händer kan bli tydligare än så här?

Jag skrev en artikel som väckte starka reaktioner (och som jag av olika anledningar inte vill länka till). Folk tog kontakt och ville hjälpa. Det ville jag också, men hur?

Jag fick nytt jobb, kom till Arbetarbladet och fortsatte ringa Ali då och då för att följa upp överklagan. Det var alltid samma svar: han var tacksam att jag ringde, sade att barnbarnet, senare barnbarnen, mådde bra och att de alla fortfarande väntade och att väntan var en utdragen pina. Kanske var det därför han aldrig ringde då han väl fick det avgörande beskedet att han ska skickas tillbaka?

Jag minns honom som en varm, hederlig, väldigt artig och hövlig man som gjorde allt för sin familj och var djupt sårad av världens orättvisor. Då jag tänker efter var han gissningsvis nog inte den människotypen som ens skulle tänka på att gömma sig. Han förtjänade bättre än denna förnedring. De hedervärda insatserna mot korruption och våld i Irak satte hela hans familj i fara. Men i Migrationsverket beslut står att läsa: “Er rädsla är inte objektivt befogad.” Hans död bevisar motsatsen. Förhoppningsvis inte helt förgäves. Förhoppningsvis kan bevisen och dödsattesten ge hans barn och barnbarn rätt att stanna i Finland. Förhoppningsvis kan hans öde bli väckarklockan som behövs då den solidariska asyldebatten håller på att ebba ut trots att familjer fortsättningsvis splittras och Finlands linje sänder människor till döden.

Nyligen kunde vi läsa notiser om att Frankrike inte skickar en asylsökande från Irak till Finland enligt Dublinförordningen i och med att Finland för lättvindigt ger nekande beslut. Det var pinsamt, men sant. Sorgligt sant. Kampen mot Finlands blodiga linje måste fortsätta. Det är bara att skänka en stor eloge till de som uthärdligt orkar arbeta för förändring. Kampanjen We see you ordnar till exempel en kväll med tal om aktuella frågor i asylpolitiken i Åbo på söndag, den 18 februari klockan 17.30 (Auragatan 18).

På Facebook kan man under evenemanget läsa att det “är dags att visa Migri, beslutsfattarna och människor som söker asyl att vi fortfarande ser.“ För det gör vi väl? Det måste vi. För så här kan det inte fortsätta. Det slog mig med tragisk tydlighet då jag fick bekräftat att Yles artikel handlar om mannen jag lärde känna en aning under fjolåret. På något sätt är det alltid lättare att förstå saker då de handlar om någon man träffat, någon vars berättelse man känner.

Så… Vad kan man säga…

Ali, vila i frid. Förlåt att jag inte ringde en gång till.