Att Kaj Laxén skulle göra karriär inom arbetarrörelsen var väl inte klart från början. Men sin politiska hemvist hittade han redan i unga år. I sitt svar på mina frågor då jag arbetade med historiken över den finlandssvenska socialdemokratin skrev han, att hans mors religiösa tro var en bidragande orsak till att han blev socialdemokrat – inte så att han delade hennes tro, men för att han tog till sig credot i bergspredikan: ”Allt ni vill att människorna ska göra er, det ska ni också göra dem.” Kriget, som ledde till att gränsen mellan Finland och Sovjet drogs mellan hans barndomshem i Imatra och BB i Enso där han föddes i juli 1943 bidrog likaså. Och 1960-talets nyvänstervåg gav den avgörande puffen. Den inrymde enligt honom allt det goda, ädla och icke-egoistiska; en tro på möjligheten att skapa en fredlig och rättvis värld.

”Det var en fantastisk tid både intellektuellt och emotionellt. Allt var möjligt,” skrev han.

Själv blev jag blev bekant och god vän med Kaj i slutet av sextiotalet. Mitt byte av yrkesbana då kom till genom hans förmedling. Men då jag tackade honom för hans mentorskap påstod han bestämt, att det inte var han utan Gunnar Henriksson som hållit i trådarna. Kaj hade blivit bekant med Henriksson, som var riksdagsman och chefredaktör för Svenska Demokraten, då han våren 1965 beledsagad av Tom Sandlund tågade upp till femte våningen på Paasivuorigatan 3 för att söka jobb som sommarredaktör på tidningen. Han fick jobbet och inte bara det.

”Många av mina generationskamrater upplevde Gunnar som konservativ,” skrev Kaj i en tillbakablick.
”Det var kanske ett sextiotalsperspektiv. För mig var han den kloke, eftertänksamme, omdömesgille, beläste, tolerante och flitiga riksdagsmannen och skribenten. Han tog mig under sina vingars beskydd och vi hade väldigt många – för mig – utvecklande samtal.”

Det Henrikssonska mentorskapet kunde ta sig väldigt konkreta uttryck, vilket Kaj gav följande exempel på:

”Plötsligt en gång vid morgonkaffet började Henriksson och Lars ’Basse’ Lindeman, riksdagsman också han, prata om mig i tredje person. Det handlade om ett ledigt jobb på ABF. Och så var saken klar. Jag erbjöds och accepterade jobbet som studiesekreterare på ABF:s svenska sekretariat.”

På samma sätt gick det till då Kaj våren 1966 fick jobbet som förbundssekreterare på Finlands svenska arbetarförbund. Och igen en gång hade Henriksson träffat rätt. Den organisatoriska förnyelse och den satsning på det lokala arbetet som Kaj Laxén initierade i slutet av sextiotalet gav förbundet luft under vingarna. Nya föreningar såg dagens ljus och förbundet växte så det knakade. I förlängningen kom valframgångarna på 1970-talet då Lars Lindeman och Bror Lillqvist fick sällskap i riksdagen av Ulf Sundqvist, Ralf Friberg och Jacob Söderman.

Vid sidan av förbundsjobbet tog Kaj tillsammans med Christer Kihlman, Bengt Pihlström och Henrik Westman fram en plan för hur Svenska Demokraten kunde fräschas upp. Planen, som utöver den redaktionella förnyelsen innebar att tidningen skulle återfå sitt gamla namn, Arbetarbladet, och börja utkomma oftare, genomfördes sedan i början av sjuttiotalet, då Kaj tillträtt som chefredaktör. Under hans tid utvecklades tidningen till ett bitskt och respekterat debattorgan. Den utvecklingen fortsatte under efterträdaren Yrsa Stenius tid.

Då Yrsa tog vid i mars 1973 hade Kaj tillträtt posten som det socialdemokratiska partiets pressekreterare. På den posten blev han dock inte långvarig. Metallarbetarförbundets ordförande Sulo Penttilä, som satt i partistyrelsen, värvade honom till tjänsten som förbundets första internationella sekreterare, en post som Kaj kom att sköta från november 1973 till 1980. Under hela denna tid fortsatte han att sköta det föga tacksamma uppdraget som verkställande direktör för Arbetarförlaget Ab. Att det inte blev längre berodde på att Kajs liksom för övrigt Yrsas kapacitet togs i anspråk i vårt västra grannland. För Yrsas del kom lockropen från Aftonbladet, för Kajs del från Finlands ambassad i Stockholm, där Risto Laakkonen ville se honom som sin efterträdare som arbetskraftsattaché.

Efter trägen övertalning gav Kaj med sig och de första fyra åren i jobbet betecknade han som väldigt intressanta. Många arbetslivsrelaterade, sociala och språkliga problem hade uppstått i kölvattnet på den enorma arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige under sextio- och sjuttiotalet, men nu hade regeringarna och arbetsmarknadsorganisationerna tagit itu med dem på allvar. I mitten av åttiotalet gick emellertid luften ur samarbetet mellan Finland och Sverige i arbetskraftsinvandringsfrågorna, och orsaken var enligt Kaj att Sverige koncentrerade sig på flyktingpolitiken. Han stannade ändå kvar i jobbet till år 1990, då han under ett sabbatsår funderade på vad han ville göra av sin framtid. Vad de funderingarna resulterade i beskrev han på följande sätt:

”Jag hade hört att Svenska Metalls ordförande Leif Blomberg, Blomman kallad, skulle bli ordförande i Nordiska Metall och att organisationen behövde någon som ansvarade för den dagliga verksamheten. Jag ringde upp Blomman, som jag kände väl, och så här gestaltade sig anställningsinterjun:

Jag: Jag har hört att du söker någon till Nordiska.
Blomman: Är du intresserad?
Jag: Ja.
Blomman: Jobbet är ditt.
Jag: Jag har en del önskemål.
Blomman: Det fixar sig. Kom till mig då du är i Stockholm så käkar vi lunch och gör upp.”

Inga krusiduller där, inte. Kaj fick jobbet som generalsekreterare för samarbetsorganisationen, som till en början omfattade de nordiska metallarbetarförbunden men som under hans tid utvidgades till att omfatta också tjänstemannaförbunden inom metallindustrin.

“Uppgiften var att skapa en gemensam policy inom avtals- och industripolitik, kompetensutveckling och arbetsmiljö och driva den främst på det europeiska men också det globala planet”, berättade han.

Först flera år efter tillträdet fick han reda på att styrelsen för organisationen redan innan den ovanrelaterade “arbetsintervjun” ägde rum hade valt en annan person, men att denne tydligen inte fallit Blomman på läppen. Om det funnits ett missnöje med Blommans egenmäktiga förfarande hade det tydligen snabbt vänts i acceptans och rentav gillande. Kan man få ett bättre betyg? Förtroende vann Kaj Laxén överallt där han verkade, såväl under sitt arbetsliv som efter pensioneringen 2003.

“Numera har jag ett litet pastorat som ordförande för samfälligheten på ön Valen i Hjälmaren där jag tillbringar min mesta tid,” skrev han.

“ Perspektiven är sannerligen snävare än förr, men sympatiska.” Men från sin lilla ö behöll han visst perspektiven, de världsvida såväl som de djupt mänskliga. Saknaden efter en sann vän är stor. Vi är många som delar de närståendes stora sorg.

Alf-Erik Helsing

Begravningen ägde rum tisdag 27 juli. Kajs minne kan hedras genom inbetalningar till Cancerfonden i Sverige eller Amnesty.