“Dagens tyskar har ingen anledning att skämmas, men i hög grad fortfarande en anledning att minnas och förstå varför de tolv ödesdigra åren under Hitler och nazisterna inte bara var ´en fågelskit´”

Bok: Johannes Tångeberg; Europas mitt. Resa genom Tyskland, Carlssons bokförlag, Stockholm 2018, 224 sidor.

För ett antal år sedan hade jag unnat jag mig en drömresa till söderhavsön Samoa. Vid ett tillfälle tog jag med två samoanska liftare i min hyrbil. Under färdens smalltalk om vad jag hette och varifrån jag kom gav jag sanningsgrant mitt förnamn och ”Germany” som svar. Och så kom en för mig oväntad spontan reaktion.
”Joachim Hitler”, sa en av dem med ett stort leende. Jag förstod att de inte hade förstått någonting, men stämningen därefter var ändå dämpad.

Denna något makabra situation drog sig till minnes medan jag noggrant läste Johannes Tångebergs nyutkomna bok Europas mitt – Resa genom Tyskland.

I förordet undrar han vad man förknippar med det landet.
Är det öl och Lederhosen, eller Hitler och nazismen, Tv-tornet i Berlin eller kulturpersonligheter som Goethe, Beethoven och Bach? Visst finns även nazitiden med, men min egen inre balans blev ändå något så när återställd. Den lilla incidenten på Samoa var knappast representativ. Till den lugnande slutsatsen kom jag definitivt efter att ha läst färdigt Tångebergs alster.

Spännande land

Författaren har en tysk mor och förfogar därmed över både språkliga och personliga rötter i landet han beskriver och analyserar. I övrigt är han född och uppvuxen i Sverige där han läste till historiker och arbetar som journalist på Katrineholms-Kuriren.

Tyskland är Sveriges största handelspartner (och även Finlands; JK) konstaterar Tångeberg och beklagar samtidigt att kunskaperna om landet ändå ofta är ytliga.

Men det finns enligt honom goda skäl att intressera sig för grannlandet söder om Östersjön. Det ena är dess status som en stor, mäktig och rik nation. Bara genom befolkningsmängden och ekonomisk styrka rör det sig om en regional stormakt, fastslår författaren. Och inte nog med det. En röd tråd i Tångebergs framställning är att Tyskland dessutom är spännande och värt att lära känna också för egen skull.
Han berömmer det enorma kulturella utbudet, en underbar vacker natur samt dess dynamiska storstäder.

Detaljrik ”guidebok”
Stommen i Tångebergs bok är en slags studieresa kors och tvärs genom landet. Han börjar och slutar i huvudstaden Berlin som i hans värdering är ”en stad att aldrig få nog av”. Tydligen lockar dess brokiga atmosfär, kontrasterna och de många inslagen av tysk och europeisk historia som koncentreras där.

Som andra tjocka hörnpelare erbjuder författaren detaljspäckade informationer om storstäder som till exempel Hamburg, München eller Leipzig. Vidare far han igenom Tysklands gamla industriella hjärta vid Rhen- och Ruhrområdet.
Ytterligare kulturellt, politiskt och historiskt laddade analyser erbjuder besök i Weimar, på Wartburg eller Kassel.
Johannes Tångeberg fångar även aktuella stämningar i den östtyska provinsen som på många håll präglas av en markant uppslutning för högerpopulismens främsta fanbäre AfD.

Från varenda anhalt under hans resrutt erbjuder författaren kunskap som berör historien, geografiska särdrag eller aktuella debatter. Man möter även kulturkrockar som till exempel synen på prostitution eller ”sexköp” som redovisas i kapitlet om Hamburg.

För läsare som planerar en resa till förbundsrepubliken och som inte nöjer sig med allmänturistiska ytligheter är Tångebergs bok tveklöst ett fynd.

Det är bara ibland då jag undrar om inte detaljrapporteringen ändå blir irriterande. Hur intressant är det för en läsare (som i regel inte talar tyska) att få kunskap om att det finns en så kallad ik-ich-linje för de tyska dialekterna? Visst finns det i norra Tyskland ibland personer som talar dialekt och säger ”ik” men i det stora hela gäller ”ich” för ”jag” om man bortser från till exempel Bayern där personalpronomens dialektala variant snarare lyder ”i”.

Intrycket av att läsa ”Wikipedia” förekommer på sina håll, men ställena är ändå rätt balanserade och självfallet är alstret mycket mera än enbart en slags politisk guidebok.

Svår tysk identitet
Något som mötte min odelade uppskattning är Tångebergs skildringar om den snarare komplicerade tyska identiteten.
På frågan om han älskar Tyskland reagerade den socialdemokratiska förbundspresidenten Gustav Heinemann i januari 1969 med ett klart besked: ”Nej, jag älskar inga stater, jag älskar min fru!”

Hans distanserande värdering har jag alltid haft stor sympati för. Däremot skulle förmodligen inte många av dagens politiker upprepa en motsvarande formulering. Känner jag själv ändå någon form av stolthet på grund av min nationalitet?

Blotta spörsmålet väcker omedelbart kluvna känslor. Jag vet att det finns ett behov bland många tyskar att kunna visa liknande attityder som britterna eller fransmän. Men en paroll som ”Vive la France!” har ändå ett helt annat symbolvärde än ”Es lebe Deutschland”. Och den sfären som i dag ”återigen” vill visa stolthet tar jag med en stor nypa salt.

På flera ställen i sin bok fångar även Tångeberg denna typiskt tyska identitetskonflikt.

Under återföreningsruset 1989/90 muterade den känsloladdade parollen under demonstrationerna i DDR som bekant från det trotsiga ”Det är vi som är folket!” till det nationellt färgade ”Vi är ett folk!”. Men det var ändå undantaget. Historikern Tångeberg betonar att det dröjde ända fram till 2006 då tyskarna vågade släppa loss genom att med stor entusiasm offentligt använda sig av den svart-röd-gula nationalflaggan. Anledningen var fotbolls-VM i det egna landet. ”Fotbollspatriotism” kallades den dåvarande ivern med den tyska trikoloren.

Kollektivt minne
Återhållsamhetsmentaliteten har och hade sina skäl på minst två olika plan. Det helt uppenbara är den lössläppta nationalismens maktmissbruk i den tyska historien.
Först i kejsarriket som var tydligt (med)ansvarig för den ”europeiska urkatatrofen”, som första världskriget ofta kännetecknas till.
Och sedan i förstås i ännu högre grad genom den nationalsocialistiska varianten där ”Grossdeutschland” gjorde sig skyldigt till miljontals krigsoffer samt försöket att förinta de europeiska judarna.

De kollektiva minnena över dessa hänsynslösa härjningar dämpar än i dag genomsnittstyskens patriotism.

Men som noggrann observatör ser Tångeberg även de senaste nynationalstiska trenderna. Ökänd blev högerpopulisten och AfD-ordföranden i Thüringen Björn Höcke. I ett tal nedvärderade han förintelsemonumentet i Berlin som ”Denkmal der Schande” det vill säga skändlighetens monument och krävde en helomvändning i den tyska minneskulturen.

Ett liknande motbjudande exempel är AfD-gruppledaren i förbundsdagen Alexander Gauland. Han ansåg att den 12-åriga nazidiktaturen endast var ”en fågelskit” i den tyska historien. Även utspelet om stoltheten över vad de tyska soldaterna åstadkom under första och andra världskriget, väckte stor avsky.

Den andra källan för tyskarnas begränsade nationalpatos ligger i medborgarnas större förankring i republikens sexton delstater.
Filosofen och sociologen Helmut Plessner myntade redan 1959 begreppet om Tyskland som ”försenad nation” vilket syftade till att ett sammanhängande rike inte fanns på världskartan förrän efter det tysk-franska kriget 1870-1871.

Tångebergs bok erbjuder en utmärkt sammanfattning om tyskarnas nationella befintlighet före riksgrundandet.

Oavsett känslan av en kulturell samhörighet var det ändå endast ett ”gytter” av olika små- och mellanstora länder som ”inte höll ihop mer än att de kunde föra krig mot varandra”, skriver författaren.

Ett normalt land?
Johannes Tångeberg är en eldsjäl när det gäller Tyskland. Och någon gång i slutet av sin bok slår han fast att han älskar landet. Känslan motiveras bland annat med dess mångfald och regionala traditioner. Som svensk är det tydligen lättare att formulera sig med en motsvarande begeistring. Jag delar också hans analys om att Tyskland i dag har liknande problem som de flesta grannstater och således är ett normalt land i en europeisk kontext.

Men jag hejdas ändå fortfarande av både historiska och aktuella företeelser. Så fort jag lämnar min port blir jag på trottoaren varse om diverse så kallade snubbelstenar (Stolpersteine) som erinrar om vilka personer som bodde i kvarteret och mördades av tyska nazister. Och jag blir ofta förfärad när jag ser vilka krafter som i dag viftar med flaggan skryter med sin svart-röd-gula stolthet.

Fanan är tämligen oskyldig, den har till och med en demokratisk bakgrund, men den utnyttjas (inte bara i Tyskland) för att sprida nationalistiska och etnocentristiska idéer. I den attityden ingår inte minst den fredshotande målsättningen att krossa den europeiska integrationen.

För mig hänger både de historiska och aktuella elementen ihop. Något som jag däremot reservationslöst kan ställa upp på är Tångebergs tes om att Tyskland på ett seriöst sätt har lyckats med att hantera sin unika historia. Dagens tyskar har ingen anledning att skämmas, men i hög grad fortfarande en anledning att minnas och förstå varför de tolv ödesdigra åren under Hitler och nazisterna inte bara var ”en fågelskit”. Om denna minneskultur fortsätter så kanske kan även jag känna något som stolthet.

Joachim Kasten

Hamburg, december 2018

Johannes Tångeberg – Europas mitt, resa genom Tyskland.