Ormen är ett djur som intresserat människan i alla tider. Och man har funderat på vad den egentligen har för sig och hur man skall akta sig för den. Endel bryr sig inte mycket, andra är väldigt rädda för ormar. Det varierar mycket.

På våren, när ormarna börjar röra på sig samlas de ofta i stora skaror. En bekant såg en gång uppskattningsvis 60-70 ormar i en sänka i närheten av huset, där hon bodde.

Kanhända att de samlats till Rättarting. Det gör ormarna nämligen på vårarna. Det är rättaren, som är chef, som leder tinget och fördelar uppgifter och områden åt de andra, så att de vet vad de skall göra under sommaren. För att man säkert skall veta vem som är Rättaren och att det är han som har makten, så har han en guld- eller diamantkrona på huvudet.

Under tinget skall han också dela ut mindre kronor åt dem, som bitit folk föregående sommar.

Rättarens krona är säkert tung att ha på sig för när tinget är slut, så lägger han den ifrån sig ifrån sig, när han deltar i de avslutande lekarna.

Men ser du kronan ligga någonstans, så låt den vara och rör den inte och ta inte upp den. Det kan bli för farligt. En vallpojke hade en dag sin vägkost med sig i en tygpåse, som han lämnade på marken, när han ätit upp sin förning. När han sedan kom tillbaka på vägen hem, så låg rättarens guldkrona på påsen. När han drog i påsen låg kronan kvar och det gick inte att få bort den, så han såg ingen annan utväg än att lämna påsen kvar. Följande dag tömde han påsen och fäste ett snöre i den. När han på kvällen kom tillbaka låg rättarens krona där igen. Han drog i snöret och ryckte åt sig både påse och krona och snöre och hängde den över axeln. Han hörde strax ett väldigt väsande och oväsen runt omkring, men guldkronan var ju så värdefull, så den ville han allt ha. Han började springa det värsta han kunde, men rädd som han var, så kastade han en blick bakåt och blev alldeles skräckslagen, för bakom honom på stigen kom en hel armé ormar hjulande med väldig fart. De var nästan ifatt honom. Han slängde både påse och krona och jacka mot dem och lyckades kasta sig åt sidan in i skogen och tog sig så småningom hem på omvägar. När han följande dag vaksamt vågade sig tillbaka längs stigen, så hittade han påsen och jackan fullständigt sönderslitna i små remsor och förstod vilken tur han haft, som klarat sig med livet i behåll.

En gång gick det i alla fall bättre för en annan vallgosse. Sonen till en fattig änka lyckades få med sig kronan utan att ormarna genast märkte hans tilltag. Och han följdes sedan av sådan lycka och framgång hela livet att han aldrig led brist på någonting och slutligen själv blev kung.

Undvik också att lägga dig ner och vila i sommarvärmen. För om du somnar med öppen mun, så kommer ormen och slinker genom munnen ner i buken. Och om du är ensam och inte har någon som hjälper dig, så blir den sen kvar där. Enda sättet att få ut ormen är att du blir hängd upp och ner i taket eller ett ett lämpligt träd och man placerar en skål med mjölk nedanför. Ormar gillar nämligen mjölk, och när den känner doften av mjölken så kommer den ut och börjar dricka. Och då blir du kvitt ormen för den gången.

Om du hör till dem, som nödvändigtvis måste ta livet av en orm, när du ser den, men inte har något lämpligt tillhygge till hands och den slingrar sig iväg bort, så är det bara att ta två trästickor och lägga dem i kors på det ställe, där ormen låg. Om du sedan kommer tillbaka samma tid följande dag, så ligger ormen vid korset och du kan ta den av daga med din spade eller vad det är för vapen du har med dig. Den döda ormen skall sedan sättas i en myrstack eller grävas ner i jorden och spaden eller stören som är vapnet skall placeras så att ingen rör vid den på ett bra tag, för annars kan man få svåra men av vidrörandet.

Kopparormen är ju ingen orm egentligen, utan en ödla, men den skall man också passa upp med. På endel orter berättar man att kopparormen kan se bara på natten och då kan den också flyga. Och då är den så stark att den kan flyga som ett skott rakt genom en människa. Vem skulle vilja råka ut för det? Det gäller att passa upp. För huggormen om dagen och för kopparormen om natten.

En huggorm. (Foto: Marianne Isaksson-Heimberg)

(Källa: Folkseder och bruk, vidskepelse mm av Anders Allardt, ofta hänvisar han till folksägner av V.L. Cajander)