Lindholm, som tidigare har skildrat områdets skakande historia i Fånglägerhelvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918 (2017), minns fortfarande den första gången som han själv fick höra om ”Ekenäs universitet”. Han var redan färdigutbildad historielärare och hade åkt på konferens med finska kolleger.

– Jag berättade att jag kommer från Ekenäs och allas första association var ”Tammisaaren yliopisto”. Själv hade jag hört om fånglägret 1918 men aldrig om tvångsarbetsinrättningen efter det, varken hemma i Ekenäs eller under studietiden.

Det är kanske inte så märkligt. Trots den nästan mytiska ställning som platsen har fått i finska vänsterkretsar har det skrivits mycket lite om tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Bakom Lindholms nya bok, hans nionde i ordningen, ligger flera år av omfattande arkivarbete. Vid sin sida har han haft historiestuderanden Cecilia Toivanen som forskningsassistent och medförfattare.

– Det finns himla mycket material bevarat från den här tiden. Dessutom blev flera av fångarna senare ledande personer i det finländska samhället och har själva talat mycket om sina upplevelser i Ekenäs, berättar Lindholm.

Men det kanske är bäst att ta historien från början.

Nya fångar

Efter den fruktansvärda fånglägersommaren 1918, med 3000 döda fångar, lugnade läget ner sig i Dragsvik till hösten. Fångarna mottog sina domar och många benådades eller frigavs villkorligt. För dem som dömts till fängelsestraff inrättades samtidigt särskilda fängelser, istället för de tidigare rannsakningslägren. När Ekenäs tvångsarbetsinrättning inledde sin verksamhet i september sågs det ändå som en tillfällig lösning. I takt med att fler fångar benådades och andra fängelser stängdes flyttades däremot fler och fler fångar till Dragsvik. Från och med 1921 satt i praktiken alla röda fångar där, i Finlands största politiska fängelse.

Under de kommande åren frigavs de flesta fångarna från 1918, åtminstone tills vidare. Dragsviks tid som politiskt fängelse var däremot långt ifrån över.

– De flesta av det politiska fångarna i Ekenäs på 1920-talet var inte gamla röda från inbördeskriget, utan sådana som dömts för ny verksamhet efter kriget, betonar Sture Lindholm.

– När folk igen började brinna för ”samhällsomstörtande verksamhet”, alltså olaglig kommunistisk aktivitet, dömdes de för förberedelse till lands- och högförräderi och låstes in. I samband med det började också politiska ledare avtjäna sina straff i Ekenäs.

Det ödet drabbade till exempel ledningen för Finlands socialistiska arbetarparti, ett kortlivat parti för kommunister och radikala socialdemokrater efter inbördeskriget. Då partiet anslöt sig till den kommunistiska internationalen förbjöds det och ledarna fängslades i Ekenäs.

Bland dem och deras ideologiska kamrater rörde sig samtidigt vanliga tukthusfångar, som avtjänade sina straff i Ekenäs. Lindholm poängterar att de politiska fångarna utgjorde en högljudd men förhållandevis liten del av det totala antalet fångar. Från fängelseledningens sida försökte man också aktivt skilja dem från de andra fångarna, genom att förvara dem i egna kaserner.

– Dessutom var de själva noga med att skiljas från de andra fångarna. Kommunisterna såg ju inte sig själva som brottslingar utan uttryckligen som politiska fångar.

Ekenäs som revolutionsskola

En av de politiska fångarna i Ekenäs var Eero A. Wuori, som med tiden blev både socialdemokrat och Finlands ambassadör i London. När han i slutet av 1940-talet blev tillfrågad var han hade studerat lär han ha svarat: ”Vid Ekenäs Universitet”. Det var han långt ifrån ensam om. För många av fångarna i Ekenäs blev fängelsevistelsen en utbildning i kommunistisk ideologi och underjordisk klasskamp.

– I efterhand blev det en merit för många inom vänsterrörelsen att ha ”studerat” och deltagit i den underjordiska kampen i Ekenäs, berättar Lindholm.

Den underjordiska verksamheten i fängelset underlättades av de politiska fångarnas specialrättigheter, som möjligheten att läsa samt skriva och ta emot brev. Från slutet av 1920-talet fanns också täta kopplingar till den finländska kommunistledningen i Moskva. Vissa av fångarna hade tidigare studerat vid verkliga universitet i det kommunistiska Petrograd och bidrog aktivt till att utveckla en egen ”kommunistisk revolutionsskola”. Avsikten var förstås att öva sig inför revolutionen i väntan på hjälp österifrån.

– Åtminstone ville många kommunister få det att framstå så, att det rent av var en merit att sitta i Ekenäs. Samtidigt var det förstås också ett sätt att hålla koll på sina anhängare och få dem att tänka på rätt vis.

Långvarigt inbördeskrig

Bokens undertitel, ”Där inbördeskriget inte slutade 1918”, rymmer många betydelser. Dels var tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs en naturlig fortsättning på det tidigare fånglägret och händelserna 1918. Dessutom var livet i fängelset sällan konfliktlöst. Vardagen i Ekenäs präglades av intern kamp, både mellan fångar och fängelseledning och inom den finländska yttervänstern.

– Det pågick i allra högsta grad ett inbördeskrig också inom den kommunistiska rörelsen, konstaterar Lindholm.

Finlands kommunistiska parti (FKP) hade gått under jorden och toppstyrdes från Moskva, dit många ledande rödgardister hade flytt efter krigsslutet 1918. Innanför murarna i Dragsvik satt både Moskvatrogna kommunister som Arvo ”Poika” Tuominen och så kallade ”bobiter”, under ledning av Niilo Wälläri, som förespråkade en öppnare kommunistisk folkrörelse. Med tiden hamnade allt fler hemvändande kommunister i Ekenäs, där konflikten mellan bobiter och ”Rysslandsemigranter” drogs till sin spets. Den underjordiska fängelsetidningen Elämää yössä blev skådeplatsen för en infekterad intern debatt.

Samtidigt drogs även socialdemokratin in i diskussionen om den finländska vänsterns vägval.

I december 1926, mindre än tio år efter inbördeskriget, tillträdde en socialdemokratisk minoritetsregering under ledning av Väinö Tanner. Den möttes av hård kritik från sina tidigare ideologiska fränder.

– Kommunisternas motstånd mot SDP var också en viktig del av kampen. Kommunisterna påpekade till exempel gärna att många av Detektiva centralpolisens tillslag mot den kommunistiska rörelsen gjordes just under socialdemokraternas tid vid makten.

Enligt Lindholm såg också socialdemokraterna, som ofta hade tagit de röda fångarna från 1918 i försvar, med andra ögon på de kommunister som fängslades under 1920-talet.

– Kampen var hård inom arbetarrörelsen – och ännu hårdare skulle den bli.

Mytomspunnet motstånd

Klasskampen och den underjordiska verksamheten var och förblev en del av livet på Ekenäs tvångsarbetsinrättning. Trots de interna stridigheterna kunde de politiska fångarna också ena sig bakom gemensamma aktioner, som ibland gav effekt långt utanför murarna. År av mindre strejker, manifestationer och arbetssabotage kulminerade år 1929 i en stor hungerstrejk. Medan kommunisterna i Dragsvik slutade äta tog deras kamrater ute i samhället både till interpellation och hot om generalstrejk. Följden blev istället att den fackliga Landsorganisationen splittrades mellan kommunister och socialdemokrater. Generalstrejken blev, som den här tidningens dåvarande redaktör beskrev saken, ett generalfiasko.

Händelsen visar ändå på det inflytande som ”universitetet” och dess studerande kunde ha på det finländska samhället, något som ofta har framhållits av alumnerna själva.

– Framför allt i finska vänsterkretsar har bilden av Ekenäs blivit en ikon – berättelsen om vänstermännens mytomspunna motstånd mot fängelseledningen och det borgerliga samhället, säger Lindholm.

Han betonar samtidigt att det finns en viss tendens i skildringarna av Ekenäs betydelse.

– Man bedrev hela tiden motstånd och försökte leda den underjordiska verksamheten, ibland med bättre och ibland med sämre framgång. I efterhand upplever jag kanske ändå att man har överdrivit betydelsen av verksamheten i Ekenäs. Till exempel ville man ju gärna framhålla och överdriva sin egen insats och förträfflighet i kontakterna med Moskva.

Det betyder samtidigt inte att Ekenäs tvångsarbetsinrättning är något obetydligt kapitel i Finlands historia, vilket den tidigare historieskrivningen kan ge sken av. Medan Ekenäs universitet – där inbördeskriget inte slutade 1918 avslutas med Lapporörelsens uppkomst satt politiska fångar kvar i Ekenäs till 1937. De åren hoppas Lindholm få tillfälle att återkomma till i nästa bok. Han menar att det rent av är då, i början av 1930-talet, som berättelsen och aktiviteten i Ekenäs når sin topp – innan den slutligen klingade ut.

– Det berodde förstås dels på det allmänna stämningsläget i Finland, med Lapporörelsen och motståndet mot kommunismen – men också mycket på det som hände på andra sidan östgränsen, där Stalins utrensningar var i full gång.

Men det är redan en annan historia.