Kultur

Recension: Det bedrägliga ljuset väcker starka känslor

Uupi Tirronen
Det bedrägliga ljuset bjuder på stunder där tiden stannar upp, för att tempot sedan kan skruvas upp ordentligt igen.

Det bedrägliga ljuset – och glömskans epidemi är en förbryllande föreställning som väcker motstridiga och starka känslor. Stundvis bjuder föreställningen på strålande danskonst som imponerar stort. Dessutom förekommer det befriande humor som ofta är fallet med teaterföreställningar av det absurda slaget.

Topi Lappalainen

Arbetarbladet

 

 

Liisa Pentti heter föreställningens regissör. Konceptet är hennes och Det bedrägliga ljuset är en samproduktion av hennes dansensemble Liisa Pentti + Co och Sirius Teatern. Av kombinationen sex dansare och tre skådespelare kan man ungefär lista ut en formel för två tredjedelar dansteater och en tredjedel absurd teater av det djupast intellektuella slaget.

Känslorna som föreställningen väcker är utan vidare mycket starka och ytterst motstridiga. Grundkonceptet är nämligen tidsfilosofiskt och det känns att poängen med relativiteten i upplevelsen av tidens gång drivs hem med flit genom att tråka ut åskådaren med en spastisk och flegmatisk början. Sedan kommer det förstås en hel del tempoväxlingar, ibland sker saker och ting långsamt om alls, ibland i rasande fart. Det är ett gammalt knep att demonstrera tidsupplevelsens relativitet genom att få tiden att gå så långsamt som möjligt för åskådaren i föreställningens början.

Man blir uttråkad för att sedan låta sina känslor väckas till liv av en stundvis trollbindande men ändå avsiktligt hackig föreställning. Det känns som ett maktspel som Liisa Pentti spelar med publiken. Vissa stunder kommer upplevelsen att man har tillstånd att trollbindas, andra stunder ska tiden återigen stå stilla för att det gäller att begrunda de djupa frågorna om vad tid egentligen är och hur vi upplever den.

Är man tidsfilosofiskt lagd, är antagligen hela föreställningen ytterst givande. Kan man bli mer tidsfilosofiskt lagd när man ser på sådana här föreställningar där de filosofiska poängerna drivs hem med en sådan beslutsamhet att det gör ont? Det är en svårare fråga. Förgängligheten och tiden hör ihop och frågan om tiden är något som blir angelägnare för var och en, var dag som går.

Någonstans i bakgrunden lurar frågan om glömskan. Både glömskan och ljuset är förstås stora frågor när man tänker på tidens natur och upplevelsen av den. Det bedrägliga ljuset är filosofisk teater där filosofin uttrycks med kroppsrörelser, ibland smidiga, ibland spastiska. Grundtanken som inspirerade Liisa Pentti kommer från konsthistorikern Jonathan Crary som har skrivit om en 24/7-värld där nutiden dominerar och världen är utan vålnader och har upphört att vara magisk. Antagligen därför måste pjäsen börja så som den gör, att man tvingas att stanna upp till reflektion.

Magiska och extatiska ögonblick bjuder Det bedrägliga ljuset hur som helst på, även om helhetsintrycket är förbryllande. Visst ligger det en konstnärlig sensibilitet bakom hur man iscensätter och tematiserar tråkigheten i de ögonblick som tiden inte ska flyta utan stanna upp. Man blir nästan motvilligt imponerad också då man frestas att gå ut. Känslan av att få en våt trasa i ansiktet är ändå en stark känsla och ett tecken på att föreställningen berör och inte lämnar en likgiltig. Är det modernismens i nuläget närmast klassiska örfil man upplever i de tyngsta stunderna? Franz Kafka skulle troligen ha uppskattat pjäsen som helhet.

Stunderna av imponerande danskonst får en hur som helst att vilja lyfta på hatten för Liisa Pentti. Det är inte något fel på koreografin som är gjord tillsammans med gruppen. Dansarna och skådespelarna kan sin sak. Också om man blir uttråkad och pinad emellanåt är det värt att sitta föreställningen ut.

På tal om pina, hämtar föreställningen sin inspiration från den tyska danskoreografen Pina Bausch. Hon samarbetade bland annat med regissören Pedro Almodóvar i filmen Tala med henne. Att Pina Bausch har inspirerat föreställningen är en poäng som drivs hem med en av pjäsens relativt fåtaliga monologer. Både monologerna och dialogerna är hackiga, frågorna för stora och svåra för att kunna diskuteras rakt ut.

Absurd humor finns det en del i föreställningen men också ett allvar. En intressant poäng är att när orden inte räcker till för kommunicera, sköts en stor del av kommunikationen på scenen med beröringar. Skådespelarna och dansarna är på ständig upptäcktsfärd. Det känns som om svaren till de svåraste frågorna finns i kroppen.

Flerspråkigheten i föreställningen fascinerar. Det är mycket finska, svenska och engelska i föreställningen, men också andra språk förekommer i form av enstaka repliker och musikstycken. De tre huvudspråken byts ut med jämna mellanrum, så att om man är lika mottaglig för föreställningens tre huvudspråk, märker man knappast de ständiga språkbytena. Upplevelsen måste vara väldigt annorlunda för en åskådare som inte kan något av föreställningens tre huvudsakliga språk.

 

Recension: Det bedrägliga ljuset – och glömskans epidemi (Sirius Teatern & Liisa Pentti + Co)

KONCEPT OCH REGI: Liisa Pentti
DRAMATURGISK HJÄLP: Titta Halinen
LJUDDESIGN: Jouni Tauriainen
LJUSDESIGN: Ina Niemelä
RUMSDESIGN: Fabian Nyberg
KOSTYM: Siru Kosonen

PÅ SCEN: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Suvi Kemppainen, Meeri Lempiäinen, Marlon Moilanen, Corinne Mustonen, Paul Olin, Pinja Poropudas, Kardo Shiwan

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE