Jag hittade akutingången och satte mig vid receptionen. Kvinnan bakom glaset verkade inte vilja tala svenska. Då kom en omtänksam sjuksköterska och frågade mig på engelska om jag hade värk. Hon kom strax tillbaka med en värktablett och en mugg vatten. Jag blev hänvisad till att vänta i akutens korridor.

Så småningom började det hända något. En finlandssvensk sjukskötare tog mig in i ett rum för en första undersökning: blodprov, blodtryck och urinprov. Sedan fick jag vänta igen, tills jag äntligen träffade jag en finlandssvensk kvinnlig läkare, som talade med mig och undersökte mig. En komplikation var att jag äter blodförtunnande medicin. Hon skulle konsultera sina kolleger.

Tillbaka i väntrummet. Nya blodprov. Förbandet läckte så att det kom blod på golvet. Så småningom satte en man mig i rullstol och skjutsade mig till röntgen. Efter det fick jag vänta igen. Senare konstaterade läkaren blindtarmsinflammation och nu började saker och ting hända. En man kom med en ställning med dropp. Antagligen både antibiotika och värkmedicin. Läkarna hade beslutat att operera följande dag. Och så blev jag skjutsad till en vårdavdelning i rullstol. Det kändes lite märkligt att glida fram på hjul genom sjukhuskorridorerna. Det var en ny erfarenhet.

Väl framme fick jag en säng i ett tvåpersoners rum. Det var nu sen eftermiddag. En vänlig sjuksköterska visade mig till rätta. Liggande i sjukhussängen kunde jag kommunicera med min fru och mina söner och det fanns också tid att läsa i telefonen.

Min finsktalande medpatient hade lagt beslag på fjärrkontrollen, men jag bad att få titta på TV-Nytt på svenska. Sedan gick natten utan någon vidare sömn. På morgonen rullades jag in i operationssalen. En sjukskötare på plats småpratade med mig på svenska. Inför operationen lyfte ett team av unga kvinnor upp mig på operationsbordet. Narkosläkaren presenterade sig på svenska. Det sista jag hörde var ”Du har ett fint skägg”. Sedan försvann jag bortom allt medvetande.

När jag vaknade fanns den svensktalande sjukskötaren bredvid sängen och vi småpratade en stund. Sedan förde en kvinna mig tillbaka till vårdavdelningen. På eftermiddagen serverades det kaffe och bulle. ”Det smakar himmelskt” sa jag, fast det var väl ingen som noterade det. Jag hade ju inte ätit något på 42 timmar.

Det var intressant att notera språkkunskaperna hos personalen. De som serverade mat kunde bara finska. Så jag kommunicerade på finska med dem,  t ex kahvia, leipää, ei puuro. Laboratorieskötarna kunde inte heller någon svenska, däremot talade alla sjuksköterskor svenska, mer eller mindre. När jag frågade en av dem om hon får något extra betalt för att hon talar så bra svenska, svarade hon: 20 euro i månaden.

På torsdagsförmiddagen tog jag mig en promenad till sjukhusets kafeteria. Där träffade jag den manliga kirurgen som opererat mig. Han hade kommit på besök till avdelningen tidigare. Han talade hyfsad svenska, men när epikrisen från sjukhuset senare kom till mig via post var den på finska. Det blev en anti-klimax på en intressant och relativt positiv upplevelse.

Alla mer eller mindre unga kvinnor som sliter på Lojo sjukhus är värda en stor eloge! De tog hand om mig och många andra patienter med vänlighet, respekt och tålamod. De gör en fantastiskt fin insats!

På torsdagseftermiddagen, dagen efter operationen, satte jag mig i bilen och körde hem. Jag hade då stor hjälp av värkmedicin, som jag också måste använda flera veckor efter operationen. Under hela denna tid bars jag av förvissningen om att jag är ”i Herrens händer, oavsett vad som händer”.

Jag hade gjort ett kort besök i en annan värld, där många kvinnor (och män) gör ett mycket gott arbete. Ett stort tack till dem och Lojo sjukhus!

Jan Tunér