Opinion

Kommentar: Mot torget!

Klockan tickar långsamt ner mot det avgörande klockslaget: 19:00, den 15 november, nådens år 2019. Scenen är klar, nu återstår att se om de finska fotbollsherrarna lyckas skriva finsk fotbollshistoria – eller om det hela slutar i ännu ett kollektivt trauma, att lägga i samma mapp som klassiker likt OS-finalen i Turin 2006 eller debaklet mot Ungern i Helsingfors 1997. Om några timmar har vi svaret.  

Lukas Lundin

Arbetarbladet

 

Jag tillhör en generation finska fotbollsvänner som tack och lov inte upplevde ovan nämnda trauma på Olympiastadion år 1997, då Finland endast var ett självmål på övertid från en playoffplats i VM-kvalet. Däremot upplevde jag både matchen mot Portugal tio år senare, då Finland – med en gyllene generation där hjältarna hette Hyypiä, Litmanen och Forssell – återigen var endast ett mål från slutspel, och den långa ökenvandring som följde. Men till skillnad från de flesta andra generationer av finska fotbollsvänner tillhör jag också en som ikväll kan få bevittna historia. 

 

Dörren är vidöppen: nu återstår att se om Finland kan bryta förbannelsen och kliva in i den europeiska fotbollens finrum. Det enda hindret är 90 minuter mot Liechtenstein, definitionen på en blåbärsnation i fotbollssammanhang. En seger är allt som krävs och allt som på pappret får sägas vara möjligt. Fotbollens kritiserade världsorganisation FIFA:s stundtals lika kritiserade ranking ger en fingervisning om detta: Finland vilar inför kvällens match på en trygg 55:e plats. Liechtenstein på plats 181, fjärde sämst i hela Europa. 

 

På pappret ska inget annat än en finsk seger vara möjligt. Men den meningen framkallar nog både rysningar och traumatiska minnen hos många finska idrottsvänner. Insatserna är höga: en vinst är allt som krävs för att skriva historia och toppa ett osannolikt finskt idrottsår. En förlust är allt som krävs för att en gång för alla bevisa den förbannelse som tycks ligga över finsk fotboll. 

 

För första gången tror jag faktiskt det kan gå vägen. Idrott kan nämligen göra märkliga saker med människor. Den kan få en vanligtvis ganska cynisk realist att drömma. Den kan få en benhård anti-rojalist att överväga monarki, enbart för möjligheten att adla hjältetränaren Markku “Rive” Kanerva. Men framförallt kan den ena människor.  

 

Ikväll trotsar stora delar av landet novembermörkret och -kylan, med drömmar om grönt gräs och ett somrigt Europa. Med förhoppningar om att få fira en historisk insats tillsammans. I en tid då polariseringen i vårt land stundtals känns avgrundsdjup är sådana stunder viktigare än på länge. 

 

Vi ses väl på torget?  

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE